180-graderspolitik

Kanske vet du det inte, men Sverige införde i samband med det senaste valet den så kallade 180-graderspolitiken. I korthet innebär det att en väljare kan få precis det motsatta mot vad han eller hon faktiskt röstade på. Fiffigt, eller hur?

När min son efter valdagen frågade mig vem som vann, fick jag förklara för honom att politisk makt de facto har mycket liten koppling till väljarstöd – och mycket riktigt har småpartier tillåtits att hålla hela Sverige som gisslan i sin jakt efter egen vinning. Så här kan det inte få fortsätta. Det har gått fem månader sedan vi gick till val och Sverige har fortfarande ingen regering. Politikerna käbblar vidare, tryggt isolerade uppe i sina elfenbenstorn, medan folket suckar och knegar vidare. Nu är partiledarnas jullov slut, och käbblet kommer att återupptas och fortsätta tills vi har ett resultat. Problemet är bara att det fortfarande kan gå lite hur som helst.

Regeringsbildning i Sverige har blivit som att försöka spela fia med knuff med ett förskolebarn – när man börjar gäller vissa regler, men dessa ändras allt eftersom spelet fortgår. Ibland får man knuffa och andra gånger inte. Ibland får man hoppa över, andra gånger inte. Barnet ändrar reglerna beroende på vad tärningen visar just den gången, och beroende på vem som slagit. Får barnet inte som det vill, blir det surt och vresigt, vägrar spela och beskyller medspelarna för att vara dumma.

Väljarna är inte dumma men, generellt sett, rätt så förbannade – och det inte utan skäl: Inför valen matas vi med budskapet att varje röst är viktig. Det handlar om demokrati, sägs det. Det sägs att det är viktigt att göra sin röst hörd, att utöva sin makt att förändra och förbättra. Att välja de representanter som man anser bäst företräder de egna politiska åsikterna och målsättningarna. Att allas röster räknas lika. Det låter ju bra, och på valdagen känner många sig betydelsefulla. Äntligen ska man få skrika ut sin frustration på det där återhållsamma, svenska sättet – med en lapp i ett kuvert.

Väljarnas åsikt var tydlig i det senaste valet. Majoriteten, 57,7 procent av de röstande, röstade mot den röd-gröna regeringen och för ett icke-socialistiskt styre av Sverige. Men så enkelt var det nu inte att få ett slut på socialismen, om någon trodde det. Av värdegrundsskäl måste nämligen de 17,53 procent av Sveriges röstberättigade som lagt sin röst på Sverigedemokraterna utestängas från allt inflytande. Där och då började taskspelandet.

Efter fler sonderingsrundor och omröstningar än vanligt folk orkar räkna, är det egentligen bara en enda sak som tydliggjorts bortom alla tvivel: Vår politiska elit struntar fullständigt i folkets vilja, och därmed också i folket. Istället för att respektera valresultatet och leverera det icke-socialistiska regeringsalternativ man innan valdagen påstod sig stå för, valde Alliansen (må den vila i frid!) att upplösa sig själv. Socialdemokraterna å sin sida bet sig fast ännu hårdare vid makten och tycks nu beredda att omfamna alla partier som låter sig uppslukas för att få sitta kvar vid köttgrytan.

Budskapet till väljarna är tydligt: De regler som gällde när vallokalerna stängde den 9 september, gällde inte när rösträkningen var avslutad. Låt mig ta Stockholm som exempel. Under den senaste mandatperioden utsåg Alliansen Stockholms stads trafikborgarråd, miljöpartisten Daniel Helldén, till sin nemesis. Detta inte utan orsak. Helldén har infört feministisk (det vill säga icke fungerande) snöröjning och drivit frågor som bland annat stängningen av Bromma flygplats och stopp för Ringleden. Samtidigt gick Moderaterna i Stockholm till val just på att bygga Ringleden.

Mycket möjligt bidrog Helldéns krig med stockholmsbilisterna till att S/V/MP/F! förlorade makten över huvudstaden. Men det fanns ett litet problem – för att kunna överta makten i stadshuset behövde Alliansen stöd från SD, vilket Värdegrunden™ inte tillät. Man hade dock en fiffig lösning för att kringgå väljarna: Allianspartierna i Stockholm övertygade helt sonika Miljöpartiet att byta block. Den 10 september förnekade visserligen Helldén att MP (under illa dold irritation från S) samtalat med Moderaterna för att få stanna kvar vid makten, men när det nya styret för Stockholm presenterades en månad senare, hette trafikborgarrådet – tadaaa! – Daniel Helldén …

På landstingsnivå var det likadant fast tvärtom. Stockholms län hade styrts av Alliansen och de politiska besluten hade mött hård kritik från de rödgrönrosa. Miljöpartiet använde till exempel debaclet runt Nya Karolinska som främsta valargument för att bevisa de borgerligas ekonomiska inkompetens och människofientlighet. Men. Det gällde bara fram till den 10 september. När det efter valet stod klart att Alliansen behövde stöd från SD för att få stanna kvar vid makten, vände man sig istället till ärkefienden MP, som självklart var tillräckligt ideologiskt flexibel för att inleda lönskaläge med sin forna fiende även på landstingsnivå.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Sociala medier fullständigt exploderade av ilska från både alliansväljare och miljöpartister. Båda sidor var lika arga. Alliansväljarna var förbannade eftersom ärkerivalen Miljöpartiet släppts in i stadshusvärmen och det så hatade trafikborgarrådet – som för många varit främsta anledningen till att rösta på ett alliansparti – hade fått förbli på sin post. Miljöpartisterna var vansinniga över hur det egna, goda partiet kunde sälja sig till människo- och miljöfientliga kapitalister som var nästan lika illa som SD. F!-are och Vänsterpartister svor över miljöpartisternas svek. Sverigedemokrater var arga i största allmänhet.

Stockholms väljare får glädja sig med att de är i gott sällskap. Stugorna sjuder av missnöje över politiker som säger en sak, men gör en annan. Politiker som vägrar att ta ansvar. Politiker som sade sig vara vuxna men som visade sig vara barn. Politiker som använder valresultatet för att stöpa ny politik och skapa nya, oheliga allianser. Fem månader efter valet vet vi hur vi röstade, men vi vet fortfarande inte vilken regering vi får eller vilka frågor denna regering kommer att driva. Vi vet däremot att vi mycket väl kan få exakt motsatsen till det vi röstade på: 180-graderspolitik.

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

1 thought on “180-graderspolitik”

  1. ” – och mycket riktigt har småpartier tillåtits att hålla hela Sverige som gisslan i sin jakt efter egen vinning. ”
    OCH de senaste, minst tre, mandatperioderna har lilleputtpartiet verkligen gjort skillnad på riktigt…. och kanske tidigare också…..

    Kanske så att M, två mandatperioder, borde ha valt andra kompisar . . eller gillar man det som hände?
    ..
    OCH PSS S som tagit in MP i regering bara för makten..
    Socialism är socialism om än i gröna askar….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

arton − fjorton =