Allt som känns obehagligt är inte rasism

Rasism, rasism. Överallt rasism. Ska man tro debatten som förs idag så är Sverige en ren mardröm för varje mörkt pigmenterad person. Vart man än vänder sig, lurar en rasist. Om de inte är av kött och blod, så manifesteras de i form av statyer. Som en del av Black Lives Matter-protesterna, höjs krav på att Sverige ska plocka bort statyer av Carl von Linné, eftersom han kategoriserade allt levande (inklusive människor). Kitimbwa Sabuni och Afrosvenskarnas riksförbund fokuserar på statyer av Gustaf III, eftersom den svenske kungen genom köpet av ön Saint-Barthélemy år 1784 anses ha bidragit till slaveri. I en intervju menar den Miljöparti-märkta EU-parlamentarikern Alice Bah Kuhnke att hon alltid utgår från närvaron av rasism. ”Jag förutsätter rasism i alla rum jag går in i, i alla möten jag har”, säger hon bland annat. Det är ett uttalande värt att stanna upp inför.

Mina egna erfarenheter gör att jag har stor förståelse för både Bah Kuhnke och Sabuni. Samtidigt frågar jag mig om det verkligen är rimligt att förutsätta existensen av rasism i exakt alla sammanhang och på alla platser? Är Bah Kuhnke och Sabunis uttalanden objektiva redogörelser för hur verkligheten de facto ser ut – eller bör uttalandena betraktas som subjektiva uttryck för hur dessa personer uppfattar verkligheten? Jag vågar nämligen drista mig till att påstå att rasism inte alls existerar i alla rum och i alla möten, inte ens i Sabunis och Bah Kuhnkes – förutsatt att de inte uteslutande befinner sig i unikt unkna kretsar.

Det är nämligen en stor skillnad mellan egna känslor, andras faktiska iakttagelser och rasism. Jag betvivlar inte att Kitimbwa Sabuni kan känna sig illa till mods när han ser en staty som påminner om slavhandel, men i så fall bör han söka upp en kompetent terapeut istället för att kräva att allt han uppfattar som provocerande ska avlägsnas. Problemet är nämligen inte Sveriges historia, den kan vi inte ändra, utan Sabunis reaktioner på Sveriges historia.

Bah Kuhnke har garanterat rätt i att alla (seende) personer hon möter anser sig möta en färgad kvinna, helt enkelt eftersom Bah Kuhnke manifesteras som en färgad kvinna. Men steget från iakttagelser till rasism är stort. Då krävs att de neutrala synintrycken kompletteras av värderande bedömningar som anses beroende av pigmenteringen: ”… och eftersom kvinnan är färgad, är hon per automatik mindre värd/mindre intelligent/mer lögnaktig/ociviliserad” och så vidare. Visst finns det tyvärr fortfarande individer som gör sådana bedömningar, men de är få. De så kallade antirasisternas uttalanden tyder istället på att det är de själva som är rasisterna. De har uppenbarligen en närmast tvångsmässig fixering vid hudpigment, de förutsätter att förkastliga värderingar och förtryckande beteenden är kopplade till en viss hudfärg och att skulden för förtrycket dessutom går i arv via hudfärgen. Så tänker en rasist, avsett vilken pigmentering den egna kroppen har.

Att Bah Kuhnke uttalar sig i sin roll som svensk EU-parlamentariker är i sig en indikation på att hon har fel. Bah Kuhnke har gjort raketkarriär, först som barnprogramledare och sedan inom politiken. Hon utsågs år 2014 till miljöpartistisk kulturminister och demokratiminister i regeringen Löfven, tre dagar (!) efter att hon blev medlem i Miljöpartiet. Nu är hon alltså parlamentariker i EU. Kitimbwa Sabuni flyttade från Burundi till Kungsängen år 1981. Då var storasyster Nyamko tolv år gammal, idag är hon partiledare för Liberalerna. Om alla ständigt och i alla sammanhang vore rasister, så skulle färgade kvinnor omöjligt kunna göra sådana karriärer.

Ändå förstår jag dem, av den enkla anledning att jag delar deras upplevelser av att avvika från normen. Som fyraåring blev jag svårt sjuk, vilket medförde att jag sedan dess haft ett synligt handikapp. Alla ser det och vissa kommenterar det. Mitt handikapp är en del av mig som jag inte kan välja bort och som har gett mig erfarenheter av att bli bortvald och begränsad. Förutsätter jag därför att alla människor jag möter är fördomsfulla funkofober? Nej. Självklart inte. Även om det kan vara ansträngande för mig att ständigt påminnas om mina begränsningar, är det varken kränkande eller nedvärderande när någon plötsligt frågar: ”Du, vad har hänt ..?”. Sådana gånger får jag helt enkelt påminna mig själv om att det inte behöver bero på kränkande fördomar när någon ställer en fråga, utan att det vanligtvis är ett tecken på engagerad nyfikenhet. Kitimbwa Sabuni anser å andra sidan att en sådan fråga är ett tecken på mikroagression, om frågan istället lyder: ”Var kommer du ifrån?”.

Jag betvivlar inte att Alice Bah Kuhnke, Kitimbwa Sabuni och många med dem har blivit utsatta för rasism, på samma sätt som jag har blivit utsatt för funkofobi. Vi delar tveklöst erfarenheten av att bli kategoriserade, även på sådana sätt vi själva uppfattar som oönskade eller kränkande. Men att därmed förutsätta att ”alla” i ”alla sammanhang” är rasister (eller för den del funkofober), är varken rimligt eller intellektuellt hederligt. Dessutom är det kontraproduktivt: Om allt är rasism, orkar till slut ingen bekämpa den verkliga rasismen (som även återfinns inom grupper som vanligtvis undgår granskning). Det enda man åstadkommer genom att ständigt förutsätta att man ska bli utsatt och kränkt, är att man av omvärlden uppfattas som en överkänslig offerkofta – vilket automatiskt leder till att man möter mer motstånd och mer kritik, som man därmed likställer med mer rasism…

Alltså ger jag Alice Bah Kuhnke, Kitimbwa Sabuni och alla andra som ser ”rasism i alla rum”, samma råd till som jag har gett mig själv under större delen av min livstid: Släpp sargen och kom in i matchen. Allt motstånd och allt du känner obehag inför är inte rasism. Visst finns det skitstövlar, men de allra flesta är hyggliga människor som inte är överdrivet intresserade av din pigmentering. Vill du bli tagen på allvar – och må bättre! – så fokusera på det positiva i ditt liv, exempelvis hur skönt det är att faktiskt få leva i ett av världens allra mest jämställda och minst rasistiska länder, där till och med färgade kvinnor kan nå de allra högsta positionerna. Och det i raketfart.

 

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56, glöm inte att skriva ”Gåva” i meddelandefältet. Jag har tyvärr ingen möjlighet att återkomma med personliga tack till var och en som donerar, men jag är innerligt tacksam för varje krona!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

17 + fyra =