Barnen som dödar för en fotboll

En mamma berättar i ett Facebook-inlägg hur hon under lördagen fick rädda sin son från några tonåringar som misshandlat honom och börjat kväva honom med hans eget skärp, efter det att de klätt av honom naken. Samma lördag fick en pojke i Malmö föras med ambulans till akuten efter att ha misshandlats av tre, för honom okända, personer. Kommande vecka meddelas dom mot de fyra tonårskillar som med rasistiska motiv rånade, misshandlade och förnedrade en 18-åring i Björkhagen i december förra året. De filmade misshandeln, som även inkluderade att urinera offret i munnen, och lade upp filmen på sociala medier.

Att barn har mental kapacitet att misshandla och döda är något som det svenska samhället har svårt att ta till sig. Hos oss är barndomen associerad med oskuld och bekymmerslöshet, vi ser barnet som symbol för det oförstörda goda, i barnet ryms det okorrumperade och kärleksfulla idealtillstånd som människan sedan strävar tillbaka till. Att barn – faktiskt – kan ha större förmåga till hänsynslöst våld bär emot att ta till sig. Men så är det. Även om det bär emot att inse det, så är barn som sadistiska gärningsmän ingen unik företeelse längre och jag tror att vi kan enas om att vi inte kan ha det så här i vårt samhälle. Men för att kunna göra något åt problemet, så måste vi våga diskutera det utan att gå som katten kring het gröt. En början kan vara att titta på hur fenomenet barn och våld ser ut i andra kulturer. Låt oss börja i Afghanistan, ett land jag känner till relativt väl, och med barnen som är beredda att döda för en fotboll.

Humanitära insatser är en viktig del av varje utlandsmission. Det finns till exempel särskild personal som har till uppgift att analysera befolkningens behov och önskningar, det gäller allt från behovet av nya skolor eller vårdcentraler till behovet av symaskiner. Eller av fotbollar. Den som reser genom den afghanska landsbygden, kommer nämligen att se hur pojkarna i byarna ofta spelar fotboll med varandra – men inte med fotbollar. De är för dyra, så istället använder man tomma vattenflaskor eller något annat som går att sparka på. Alltså behövs fotbollar och under ett antal år delade soldater ut mängder av den varan till de fotbollsälskande pojkarna i byarna. Det slutade man med. Varför? Jo, eftersom en fotboll var värd att döda för. Bokstavligen. Den stackars pojke som fick ta emot en fotboll av ISAF, fick sedan motta slag och sparkar av äldre barn när ISAF hade lämnat byn, ända tills han släppte ifrån sig fotbollen. Ibland försvarades fotbollen in i döden.

Hur är det möjligt att barn kan döda för en fotboll? Hur kan ett barn misshandla ett annat barn till döds? Det finns inget enkelt svar på den frågan, men ytterst handlar det om individens förmåga att känna empati för en annan människa, och om den förmågan ska utvecklas måste processen börja i tidig barndom. Även om de flesta människor föds med en förmåga till empati, så måste vi nämligen lära oss att vara empatiska. Det barn som inte får lära sig detta, kommer inte heller att utveckla sin empatiska förmåga. Samtidigt är barnets hjärna oerhört mottaglig på alla områden, även moraliska normer och ramar lärs in genom omgivningens påverkan. Människans hjärna är färdigutvecklad först vid 25-årsåldern och de sista färdigheterna som utvecklas rör konsekvenstänkandet. Allt detta samverkar bland annat till att barnsoldater anses vara de allra farligaste och mest hänsynslösa. Detta har jag skrivit om tidigare, bland annat i texten De allra farligaste.

Men det krävs inte aktiv hjärntvätt, som inom IS, för att få barn att bli empatilösa och därmed farliga. Problemen kan börja redan innan födseln. I Sverige behöver inget barn födas oönskat, i alla fall i teorin. Här finns sexualkunskap, preventivmedel och i nödfall rätten till abort. Kvinnor och flickor i exempelvis Afghanistan har, generellt sett, inte den möjligheten. De väljer inte att bli förälder – de tvingas ofta till det, inte sällan vid en ålder när hon själv är ett barn. En flicka som blir gravid genom upprepade våldtäkter och föder ett barn när hon själv befinner sig i svensk mellanstadieålder, kan traumatiseras så till den grad att hon inte kan knyta an till barnet, än mindre ge det emotionell omsorg. På barnsjukhuset i Shebreghan berättade exempelvis läkarna om flickor i elva-, tolvårsåldern som blivit stumma och apatiska efter att ha genomgått en förlossning. En tredjedel av de småbarn som vårdades på sjukhuset, vårdades för opiumberoende. När mammorna behövde arbeta eller när barnen skrek, var det vanligt förekommande att vuxna blåste opiumrök i munnen på barnen för att på så sätt få dem att bli tysta och lugna. Läkarna berättade även om de vanligt förekommande konsekvenserna av generationer av kusingiften. Efter ett antal generationer blir det genetiska materialet så begränsat, att barnen löper stor risk att drabbas av fysiska och mentala handikapp. Ironiskt nog talade jag med afghanska bönder som insett att inavel var ett problem bland får och därför hade inlett diverse projekt där man bytte avelsbaggar mellan byarna, men att även tillämpa denna kunskap på de egna äktenskapstraditionerna var inte aktuellt. Det primära var att göra som man alltid hade gjort. Om barnen blev handikappade, var det ett pris man var villig att betala och det var ändå Gud som bestämde.

När ett barn väl är fött, drabbas det mycket tidigt av konsekvenserna av den totala segregation mellan män och kvinnor som råder i Afghanistan. De små barnen bärs ofta omkring av äldre syskon, eftersom mamman inte får lämna hemmet, men en fem- eller sexåring är inte mogen att ta ansvar för ett spädbarn. Rent konkret ledde denna sedvänja bland annat till att många småbarn vintertid drabbades av allvarliga förfrysningsskador. Lägg till detta den kulturella praxis som lär att kvinnor och barn äter sist – de får dela på vad som eventuellt finns kvar på faten efter det att männen ätit sig mätta. Barn och kvinnor är därför ofta undernärda, vilket ytterligare bidrar till fysiska och mentala problem. Sammantaget löper ett barn som föds i Afghanistan stor risk att utsättas för vad som i Sverige skulle kallas vanvård. Men i Afghanistans byar betraktas en sådan uppväxt som normal. Det handlar således om kultur – om handlingar, tankemönster och värderingar som inte utförs eller omfattas av alla, men som ändå betraktas som i princip problemfria och som sällan eller aldrig bestraffas (även om de formellt strider mot gällande lag).

Detta är alltså utgångsläget för alltför många barn i Afghanistans byar. De ska sedan växa upp i ett samhälle som, enligt min erfarenhet, baseras på en i många avseenden våldstillåtande och våldsförespråkande kultur. Den afghanska kulturen pashtunvali baseras på heder och är starkt hierarkisk, där styrka innebär makt över de svagare. Den starke har rätt att dominera den svagare, psykiskt och fysiskt. Resultatet blir något som kan liknas vid katten-på-råttan-och-råttan-på-repet: Män misshandlar och dödar svagare män, kvinnor, barn och djur. Kvinnor misshandlar och dödar svagare kvinnor, barn och djur. Barn misshandlar och dödar svagare barn och djur. Den dagliga halal-slakten sker hos många byslaktare ute på trottoaren och fungerar då som grafisk matinéföreställning för byns pojkar (flickorna får sällan gå ut). Djurplågeri fungerar ofta som en ”rolig lek”. Pojkar lär sig tidigt att de kan dominera och kränka sina kvinnliga släktingar och flickorna lär sig att domineras. Om det känns svårt att ta in detta kan du, om du är vänsterorienterad, tänka i begreppet ”toxisk maskulinitet”.

Barnaga är en vanlig uppfostringsmetod, ibland misshandlas barnen så svårt att de får kvarstående fysiska men. En av de vanligare bestraffningarna innebär exempelvis att barnet får sin hand doppad i kokande vatten. Barn kan få se sina syskon och sina kvinnliga släktingar misshandlas och våldtas, och under min tjänstgöringstid i Afghanistan uppskattades att 87 procent av alla pojkar i norra Afghanistan någon gång hade utsatts för sexuella övergrepp. Även om många idag känner till begreppet bacha bazi (dansande pojkar) så känner färre till hur vanligt det är att vuxna män, i en kultur där det tar lång tid att spara ihop pengar för att köpa sig en fru, använder förpubertala pojkar som sexpartners. Jag har skrivit om detta bland annat i texten Vågar ni lyssna till oss nu  och den som vill läsa mer kan ladda ner studien Pashtun Sexuality. När pojken får skäggväxt byts han ut, och övergår inte sällan från att vara offer till att själv bli förövare.

Ett barn som växer upp med brister i den känslomässiga närheten och i sammanhang där våld (även sexuellt våld och dominansvåld) är en naturlig del av tillvaron, oavsett om det sker i Afghanistan eller i Sverige, kommer att normalisera värderingar som är mycket olika de som de flesta av oss betecknar som normala, vilket jag har skrivit om bland annat i denna text. Barnen växer upp till att rymma en hårdhet som tjänar ett överlevnadssyfte i Afghanistan och många andra länder – men som är mycket främmande för Sverige. En ofta förbisedd beståndsdel av en så hierarkisk och patriarkal kultur är det långtgående föraktet för  det kvinnliga, eftersom kvinnor betraktas som ofärdiga och underlägsna. Även de egenskaper som betraktas som feminina föraktas, och allra mest föraktfullt är feminina män (kvinnor kan ju inte hjälpa att de fötts till kvinnor, men män som frivilligt gör sig till kvinnor har man generellt sett ingen förståelse för). Visad svaghet fungerar dessutom ofta som en trigger för våld, om detta har jag skrivit i denna text, På värderingarnas slagfält måste vi tala om svaghet. Frågan om varför någon är beredd att misshandla, kränka och döda kan i det sammanhanget besvaras med ett enkelt: ”För att de kan, för att de anser sig ha rätt att göra så och för att det gagnar dem själva”. Även om vinsten är något så världsligt som en fotboll, donerad av ISAF-soldater.

Samma våldsamma och sadistiska beteenden som jag såg hos barn i Afghanistan, ser jag idag hos barn i Sverige. Från början har de, i de allra flesta fall, varit offer för andras psykiska och/eller fysiska våld. Men de har sedan valt att förvandlas till förövare och utöva en hänsynslös dominans som bäst kan liknas vid ett möte mellan Flugornas Herre och en helt vanlig hönsgård. För dem är våld något naturligt förekommande, både att utsättas för och att utsätta andra för. Frågan vi måste ställa oss nu – hur mycket det än tar emot att göra det – är hur förövare som uppvisar ett sådant beteende ska bemötas i Sverige? Även om de är barn? Troligen bär många av dem på en historia som lämnar mycket att önska, men de förändrar inte det faktum att de har valt att passera gränsen från att vara offer i behov av hjälp till att bli förövare i behov av straff.

När jag lämnade Afghanistan på våren 2011, var jag tacksam över att få lämna dess destruktivitet bakom mig. Föga anade jag då att jag idag, inte ens ett decennium senare, skulle behöva uppleva barn med samma hårdhet och förmåga till våldsanvändning här hemma i Sverige. Så hur obehagligt vi än tycker att det är och hur ogärna vi än vill inse det, så finns de – i Afghanistan och här i Sverige. Barnen som är beredda att döda för en fotboll. Eller för en mobiltelefon.

 

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56. Jag har tyvärr ingen möjlighet att återkomma med personliga tack till var och en som donerar, men jag är innerligt tacksam för varje krona!

2 thoughts on “Barnen som dödar för en fotboll”

  1. Eftersom vi har en regering med stödhjul som inte har den minsta känsla av empati, inlevelseförmåga eller analysförmåga – måste vi få dem att inse att enda sättet att komma till rätta med detta – är att alla invandrare får klart för sig – att om deras barn misshandlar och rånar och förnedrar svenska barn – så blir de utvisade tillsammans med hela sin familj!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 × fem =