Barns olika värde – några tankar om människosyn

Hur står det egentligen till med den socialdemokratiska människosynen? Att partiet har ett – diplomatiskt uttryckt – problematiskt förflutet inom området visade Samtidens film som släpptes under buller och bång för någon månad sedan. Filmen (som jag skrivit om här) berättade om rasbiologi, tvångssteriliseringar och institutionsvård av defekta individer. Från socialdemokratiskt håll bemöttes filmen med massiva protester, det ansågs inte relevant att tala om en människosyn som sades vara en produkt av dåtidens tankar och värderingar. Nu var läget ett helt annat, påstod Socialdemokraterna.

Men är det verkligen det?

Den nuvarande regeringen har velat skapa en humanitär stormakt under sin tid vid makten. De senaste dagarnas utspel från Socialdemokraterna får mig dock att betvivla att partiet brutit med sin elitistiska människosyn, sin faiblesse för samhällsdesign på individnivå och sitt förakt för människor som anses ha brister och svagheter.

Förslaget om en extra ”familjevecka” kan och bör visserligen betraktas som ett ovanligt fett stycke valfläsk, men alla sådana styckningsdetaljer bär ändå spår av den kropp den är en del av: i detta fall populismens och svaghetsföraktets kropp.

Under de senaste åren har kostnaderna för personlig assistens skenat och möjligheten att få lön för att vårda en anhörig har utvecklats till en lönsam industri. Inte sällan kan en familj kvittera ut mångmiljonbelopp per år vilket har inbjudit till bedrägerier. När SvD i början av året genomförde en granskning av assistansbolag, upptäcktes att Försäkringskassan betalat ut omkring fyra miljarder kronor till 15 fuskbolag  och att bidragspengar använts för att finansiera terroristresor till IS i Syrien och Irak. Assistentersättningen har även lett till omfattande människohandel. Men istället för att slå hårt mot de grupper som missbrukat assistansersättningen, valde regeringen feghetens väg: man införde sanktioner som drabbade alla, även dem som inte fuskat.

Socialdemokraterna har under mandatperioden ägnat sig åt att kraftigt begränsa svårt sjuka barns rätt till assistans i hemmet. Inte ens ett barns rätt att få andas räknas längre som ett ”grundläggande behov” som berättigar till assistans, vilket jag skrivit om här. Istället faller nu andning under rubriken ”föräldraansvar”, vilket innebär att det är upp till föräldrarna (även en ensamstående förälder) att dygnet runt övervaka, slemsuga och rätta till. Slumrar föräldern till samtidigt som trakeotomin täpps till, dör barnet.

Visa mig den förälder som klarar det föräldraansvaret? Samtidigt som man förväntas förvärvsarbeta, sköta hem och eventuella syskon?

Nej. Den människan existerar inte – och därför tvingas hela familjer till orimliga livsförändringar för att kunna ta hand om sina barn. SR beskriver i ett reportage situationen för treåriga Eijas familj. Trots att hon är ett av de barn som är i allra störst behov av assistans, har familjen nekats stöd. Häromdagen publicerade SVT nyheten att åtta svenska kommuner bygger långtidsboenden för svårt sjuka barn, för att ta emot sjuka barn vars föräldrar inte längre orkar eller har råd att ta hand om dem. Uppgifterna har sedan dementerats av Expressen.

Vad som är sant gällande institutionsbyggandet återstår att se, men faktum kvarstår. Situationen för familjer med svårt sjuka barn är idag orimligt svår – i många fall omänsklig – och detta har varit känt av regeringen under många år. Trots det har man valt att inte ingripa för att ändra reglerna.

Nyheten om institutionsplacering av sjuka barn kom hur som helst på måndagen. På onsdagen offentliggjorde Socialdemokraterna, i ett till synes desperat försök att bättra på opinionssiffrorna inför valet, att man vill införa en så kallad familjevecka. Föräldrar till barn mellan fyra och 16 år ska, i landet med världens mest generösa föräldraledighet, kunna ta ytterligare en vecka ledigt vid lov eller studiedagar. ”En röst på Socialdemokraterna är en röst för ett starkare samhälle, där du som förälder både kan jobba heltid och ha barn – utan att behöva slå knut på dig själv eller gå ner i arbetstid” skriver S på sin hemsida, där man även presenterar förslaget som ”en extra veckas ledighet” eftersom ”Sveriges goda ekonomi ska komma alla till del”.

Summa summarum: samma regering som har sparat omkring 2,7 miljarder på assistansersättningen för familjer med extremt stora behov av assistens, satsar nu 5,4 miljarder på att familjer utan behov av assistens skall kunna ta en extra vecka ledigt – en vecka som gissningsvis kommer att sammanfalla med sportlovs- eller påsklovsveckan. Beräkningar gjorda av Svenskt Näringsliv visar dock att reformen skulle kosta samhället svindlande 32 miljarder kronor, och det i ett läge när välfärden redan är stressad till maxgränsen.

Det är inte bara orimligt och stötande. Det är provocerande. Det är galenskap – och det visar på en skrämmande människosyn, de vackra slagorden till trots. Det finns nämligen, som jag ser det, endast två tänkbara förklaringar till S förslag om familjevecka: Antingen har man inte ens reflekterat över att pengarna desperat behövs för att förbättra livet för svårt sjuka barn och deras familjer, eller så har man helt enkelt prioriterat att flirta med den stora gruppen barnfamiljer för att ragga röster. Jag har svårt att bestämma mig för vilket av alternativen som är värst.

I landet som upphöjt ”allas lika värde” till nationellt valspråk, har det ännu en gång visat sig att valspråket ska tydas orwellskt – alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra.

Föga förvånade exploderade sociala media av protester. Hur trevligt det än är med extra ledighet, förstår nämligen de flesta med en sund syn på prioriteringar att miljarderna bör användas där de gör mest nytta. Att föräldrar till sjuka barn inte har tid och ork att också vara högljudda lobbyister, betyder inte att deras behov inte räknas. Tvärtom är det en folkvald politikers uppgift att se medborgarnas behov och företräda den som av någon anledning inte kan göra sin egen röst hörd eller själv strida för sin rätt.

Ännu en gång har folket visat sig besitta större förnuft och bättre förmåga till medmänskliga prioriteringar än vår humanitära stormakts regering. Sanningen är att vi har genomskådat retoriken nu. Orden om humanitet och solidaritet med den svage är bara ekande brons, en skrällande cymbal. Ränderna från rasbiologins och svaghetsföraktets dagar kanske aldrig gick ur?

Socialdemokraterna visar nu, med mindre än två veckor kvar till valet, att de är mer måna om simpelt röstfiske bland redan priviligierade vuxna, än att företräda verkligt svaga och utsatta barn. Det finns många ord för att beskriva en sådan människosyn, men humanitet är inte ett av dem.

 

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

15 − fjorton =