Dagen när det blev omöjligt att arbeta

Från och med idag kostar det 45 kronor att åka till jobbet för mig och många andra stockholmare, och ytterligare 45 kronor att åka hem igen. Det innebär att jag måste betala 90 kronor till staten, varje arbetsdag, av redan beskattade pengar, bara för att kunna ta mig till min arbetsplats. Till detta tillkommer självklart bensinkostnaden, parkeringsavgiften (1 100 kronor per månad för boendeparkering på gata), bilskatten och lånekostnader.

Miljöpartiets Daniel Helldén jublar ändå inte. Enligt honom ska det vara ännu dyrare med bilar för privatpersoner, helst ska det vara helt omöjligt. Ännu är det en liten bit kvar till det målet men han borde vara ganska nöjd. Under Helldéns tid som trafikborgarråd i Stockholm har trafikkaoset maximerats: Gator har stängts av och parkeringsplatser ersätts sommartid med gula soffor. Köerna maximeras (liksom utsläppen) när bilar får trängas för att ge plats åt tomma cykel- och gåbanor. Miljözonerna som drivits igenom av MP i Stockholms stad kommer visserligen att försämra luftkvalitén ytterligare, men det spelar inte så stor roll – huvudsaken är att försvåra för bilisterna. Och nu de höjda trängselskatterna.

Men egentligen är det inte Helldén jag är mest besviken på, han följer bara sin övertygelse om att den enda rätta vägen är att driva Stockholm och Sverige tillbaka till förindustriell tid. Bilar ska vara förbehållna den politiska eliten (eller makar som kör väldigt tunga stenar). Av någon märklig anledning tycks svensken inte dela visionerna men skatter, tvång och förbud funkar fin-fint då och det har faktiskt MP varit tydliga med under alla år. Nej, den jag är mest besviken på är den borgerliga majoritet i Stockholms stad som gav Miljöpartiet fortsatt inflytande över Stockholmstrafiken – trots att en bidragande orsak till att stockholmarna röstade bort den tidigare rödgröna konstellationen var just Daniel Helldéns trafikdiktatur.

För mig blir detta sista spiken i kistan. Jag har konstaterat att jag inte längre kommer ha råd att arbeta. Att betala hisnande 1 800 kronor varje månad för absolut ingenting är inte möjligt, pengarna finns helt enkelt inte för en ensamstående tvåbarnsmamma. Trängselskatterna är även så finurligt konstruerade att de helt enkelt inte går att undvika, bor du i centrala Stockholm så måste du betala för att ta dig utanför innerstadens gränser. Bor du utanför innerstaden men måste till andra sidan stan så måste du också betala, även om du använder Essingeleden för att åka runt och detta trots att trängselskatten officiellt infördes för att avlasta specifikt trafiken genom innerstaden. Alternativet är förstås att åka via Strängnäs och Enköping, en nätt omväg på 20 mil. Miljövänligt och ekonomiskt så det förslår.

Peppiga miljötalibaner hävdar att jag ska åka kommunalt. En enkel sökning på SL:s reseplanerare måste jag åka hemifrån absolut senast klockan 05.52 för att hinna till jobbet klockan åtta, om jag med minsta möjliga marginal ska hinna lämna sönerna på skolan i Bromma. De kommer fram innan Fritids öppnar klockan sju, men jag antar att de får sitta och vänta på trappan. Den globala uppvärmningen hindrar dem förhoppningsvis från att förfrysa om vintrarna. Hem kommer vi först klockan 18.38, förutsatt att det inte inträffar några förseningar – och sannolikheten för det är ungefär densamma som att vinna på Triss. Det är de dagar jag inte arbetar även kvällstid, de dagarna får väl fritidspersonalen helt enkelt sätta upp ett tält till sönerna så får jag hämta dem i det vid 22-tiden. När jag tänker efter blir det nog enklast att vi alla sover över i det tältet, för vi kommer knappt hinna hem innan vi måste vända igen.

”Jamen, flytta då!” säger du kanske. Hur enkelt tror du att det är att hitta en bostad i Stockholm? Det går inte att flytta väl man har en bostad, då är man fast. Visst är det så att ingen är tvingad att bo i Stockholm, men arbetstillfällen växer inte på träd. För min egen del är jag svartlistad inom Svenska kyrkan sedan kampanjen Mitt Kors 2016 (att visa solidaritet med förföljda kristna är inte okej, tydligen!), så jag har inga alternativ. Att flytta innebär även att jag måste lämna mina barn, något en normal förälder inte gör. Så nu får jag väl börja fundera på att göra som så många andra: Bli bidragstagare. Lönen kommer helt krasst inte att räcka till för att betala kostnaderna för att arbeta.

 

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56.

11 thoughts on “Dagen när det blev omöjligt att arbeta”

  1. Så bra skrivet!! Och du tänker precis som jag: franska revolutionen! Tänkte skriva det i mitt inlägg på Facebook, när jag såg det här :). Ja, jag brukar ändå lätt romantiserat tycka, för att få HELA Sverige att leva igen, så MÅSTE vi göra tvärtom vad politikerna säger och gör. De har svikit oss gång på gång…oändligt många gånger. Vi har RÄTT att arbeta och bo var vi vill. Vi har RÄTT att leva med våra rötter in på husknuten. Jag själv är nyss hemkommen från Kramfors. Man blir så upprörd över hur tomma lokaler och nedlagda företag bara försvinner. Bollsta bruk har snart inga us kvar på genomfartsleden Riks-90 mot Sollefteå. och ännu fler skolor vill kommunen lägga ned för att ge barnen ÄNNU längre till skolan….jag blir lika arg varje gång….så man önskar Lövfén långt åt pepparn. Allihopa…å på det skall jag läsa teologprogrammet i teologi per distans vid Umeå Universitet och skall brottas med svenska kyrkans mystiska förehavanden. Gud give, att frid kommer åter i vårt land, på vår jord och i var mans hjärta… 🙁 🙂

  2. Hej, vad hände Dig i samband med kampanjen mitt kors 2016? Blev nyfiken då jag är en troende kristen.

    1. Hej Dag,
      Mitt Kors fick konsekvensen att jag förlorade min anställning och min bostad. Ekonomin havererade fullständigt när jag tvingades bekosta arbetsrättsjuridisk hjälp och jag har kämpat sedan dess för att på nytt skapa mig någon form av vettig tillvaro. Vi får väl se hur det hela slutar, hoppet är ju det sista som överger en. (Nej, förresten – det sista som överger en är Skatteverket!)
      /Helena

  3. Hej Helena. Tyvärr är din inställning inte ovanlig bland inflyttade ny-stockholmare, som tar med sig bilvanorna från glesbygden. Det GÅR inte att köra bil i en stad som Stockholm på samma sätt som i glesbygd eller mindre städer. Du avslöjar en del av ditt tänk genom att vara bekymrad över att behöva skjutsa barnen till skolan. I Stockholm skjutsar vi inte barnen till skolan. Jag tror inte man gör det i Bläckträsk heller, för den delen. Barnen tar sig själva till skolan, till fots eller på cykel eller med lokaltrafiken. Skjutsa barn till skolan är ett otyg som dessutom sabbar deras hälsovanor. Är de för unga? Då finns lösningar med ”vandrande skolbussar” eller andra sociala nätverk. Livspusslet går att lösa utan bil, även om man ibland fru klura lite.

    Jag är inte oreserverat jublande över allt som beslutas i stockholmstrafiken. Jag har själv bil men använder den minimalt. För det mesta står den i ett garage på Södermalm och besvärar ingen. Cykel är alltid alternativ A, på sträckor upp till 20 km ungefär. Längre än det kan man kombinera med pendeltåg. Ibland är bilen enda alternativet, men huvudsakligen då något tungt eller skrymmande ska transporteras, sällan för min egen persontransport.

    För länge sedan resonerade jag som du. Tog bilen på helt bisarrt fåniga resor. Att befria mig från den livsinställningen var bland det bästa jag gjort.

    1. Hej Björn H,
      Om man, liksom jag, har barn med NPF-diagnos så är man så god att skjutsa till skolan eftersom barnet annars inte kommer till skolan (och inte kan åka kommunalt). Fanns det alternativ skulle jag självklart använda det istället.
      Trevligt för dig att du har funnit sätt att lösa ditt livspussel, jag försöker lösa mitt genom att ta mig från Stockholm men det har jag ännu inte rott iland.
      /Helena

    2. Det är ”extremt” tröttsamt med alla dessa självutnämnda besserwissers, som verkar sväva omkring i cyberrymden på spaning efter någon som de helt oombedda kan läxa upp och tala om för hur de skall bete sig.
      Björn H. fyller väl rollen som en av dessa. Han yttrar sig tvärsäkert om förhållanden han knappast har en aning om men är mycket nöjd med sig själv.

      ”britt” passar även hon in kretsen.

      Tråkigt att det inte finns någon koppling mellan ögonen och händerna, innan de skriver sina dumheter.

    3. Bara att du bor på Södermalm säger ju en del. Sedan är vi ju rätt många som bor och arbetar i diverse förorter, där de kollektiva förbindelserna inte är lika täta. För många av oss är inte cykel ett alternativ heller, av olika orsaker.
      Alla är inte chica innerstsdsmänniskor…

      Jag bor i en förort och arbetar i en annan. Att byta bostad är inte att tänka på, inte att byta jobb heller (är 55+).
      Visst kan jag åka kollektivt till och från jobbet, men med mina arbetstider innebär det kring två till tvåochenhalv timme extra per dag, inklusive 45 minuters promenad eftersom det är ett stycke till närmaste nattbuss.
      Jag åker alltså bil för att få någon liten stund över i livspusslet. Men jag åker inte genom City, däremot ett stycke på Essingeleden, så trängselskatten kommer jag ändå inte undan. Det, åtminstone, är ett slag i ansiktet.
      Dessutom – jag skulle kunna parkera vid närmaste tunnelbana på väg till jobbet, för att bespara mig den nattliga promenaden på väg hem. Men då är gränsen för trängselavgifter dragen så att jag måste passera den (den högre avgiften) precis framför parkeringen vid tunnelbanan. Plus att parkeringen kostar. Så det blir ändå billigare för mig att ta bilen hela vägen.

  4. har du så litet i lön att du inte kan betala för resorna till jobbet fast de är avdragsgilla. så litet tjänar ju ingen. vad ska du göra nu då? låtsas vara sjuk? eller låtsas vara arbetslös. inte undra på att de verkligt sjuka och arbetslösa inte har en chans när sådana som du inte orkar betala för resorna till jobbet. Det börjar bli mer och mer vanligt i sthlm att cykla till jobbet. ibland flera mil. det går att ta bilen till någon bra plats ett par mil från stan och sedan cyklar resten. Så löjlig insändare. betala resa med redan beskattade pengar. det är inte staten som driver tunnebanan i sthlm det är regionen.

    1. Hej Britt,
      Jo. Så ”lite” har jag kvar efter skatt, CSN och hyra. Mindre än existensminimum, faktiskt.
      Önskar dig en trevlig helg och gratulerar dig till att uppenbarligen leva ett relativt bekymmersfritt liv.
      /Helena

    2. Undrar om du har nån som helst koll på reglerna runt skatteavdrag för arbetsresor?
      Innan du överhuvudtaget kan ansöka om avdrag så måste du ha kommit upp till resekostnader på 11000 kr. (18,50/mil)
      På den överstigande delen kan du sedan dra av 30%.
      Blir ganska många mil kors o tvärs i Sthlm innan man mår upp till 11 k.

  5. Ja du, du är inte den första att reagera över Daniel Helldens horribla trafikpolitik och bilhat. Finns ju t.o.m. en fejsbokgrupp som kräver hans avgång. När det sedan gäller ”Mitt kors” så förstår jag inte hur kyrkan kan bli så upprörd av att någon står upp för förföljda kristns grupper runt om i världen. Det behövs fler sådana människor som våga visa, jag tvekar inte att använda ordet, CIVILKURAGE. Jag hoppas verkligen att cittuationen löser sig för dig och dina barn. Du ska veta att du finns med i mina böner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 + 9 =