De tomma orden (Den grå elefantens triumf)

Valrörelsen 2018 liknar ingen annan. Sakfrågorna skvalpar i bakgrunden, istället handlar det mesta om positioneringar, värderingar och ett till synes havererat humanitärt projekt.

Under den senaste mandatperioden har bilden av den humanitära stormakten blåsts upp allt mer, som en av de där gigantiska uppblåsbara flamingosarna som förpestat badstränderna i sommar. Det har inte funnits någon hejd på hur mycket godhet, gränslöshet och öppenhet man velat visa. Men med drygt en månad kvar till valet tycks flamingon ha blåsts upp så mycket att den nu har spruckit i fogarna.

Den senaste veckan har varit en veritabel katastrof för regeringens självbild. Nu faller flosklerna till marken som is-hagel. Samtidigt som det är smärtfyllt för många, är det samtidigt en välsignelse. Fasaderna har krackelerat. Senast idag visar Expressens reportage om korruption, oegentligheter på Migrationsverket och försvunna småbarn att den humanitära stormaktens agerande har resulterat i humanitära katastrofer. Nu behöver vi inte låtsas längre, nu kan vi skippa snacket och börja diskutera verkligheten – vilket tills helt nyligen betraktades som högerextremt och rasistiskt.

Först kom filmen om Socialdemokraternas historia. Filmen som sådan får betraktas som Sverigedemokraternas mest lyckade PR-kupp hittills, om den har jag skrivit här. Innehållet i filmen ledde till närmast koleriska utbrott bland inbitna socialdemokrater i sociala medier: Anklagelserna kunde omöjligt vara sanna – och var de lite sanna så fanns det säkert en bra förklaring, varför tala om saker som låg flera decennier bort eftersom allt måste betraktas i sin historiska kontext och dåtidens samarbete med nazister kan ju inte läggas nutidens politiker till last..?

Game, set and match till SD.

Så kom fredagens Pride-debacle i form av installationen ”Elefantmobbning i regnbågsfärger”. Arrangören trodde sig förmodligen kunna plocka några humoristiska poäng genom att låta den icke inbjudne Jimmie Åkesson företrädas av en upplåsbar elefant. Under förra valrörelsen hade det kunnat fungera. Det gjorde det inte nu. Det vi såg utspelas där på scenen var hur åtta partiledare utövade just den exkludering, polarisering och kränkande särbehandling som man påstod sig vilja motverka.

Sedan jag för första gången såg bilderna av från spektaklet, där flera av partiledarna verkar uppenbart obekväma med situationen, har jag inte kunnat låta bli att fundera över hur det kändes att stå där uppe och förväntas vifta med sin flagga som svar på den ena frågan mer imbecill än den andra? Fanns det verkligen ingen liten inre röst inom Ulf Kristersson eller Ebba Busch Thor som liksom viskade att det nog inte var riktigt okej, det de lånade sig till? Att det fanns ett alternativ, och att det alternativet helt enkelt hade varit att ta sin flagga och gå, gärna efter att ha förklarat att man står upp för HBTQ-personers rättigheter men att man avböjer att medverka till vuxenmobbning och vägrar svara på nonsensfrågor.

Hade någon av dem gjort just så, hade personen förmodligen buats ut av vissa i publiken, men vunnit andras respekt. Nu valde alla att stå kvar och vifta med sina flaggor och därmed har de markerat var de står – och det ställningstagandet kan inte med bästa vilja i världen tolkas som ”allas lika värde”. Dessutom har de garanterat den grå plastelefanten ytterligare några procentenheter den 9 september.

Damned if you do, and damned if you don’t.

Jag är övertygad om att samtliga där på scenen både kan recitera och skriva under på Martin Luther King Jr ord, om att ”den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”. Ändå valde de att vifta regnbågsflagga mot den homofoba elefanten eftersom det är korrekt och ofarligt, vilket i sin tur leder till en intressant fundering: För femtio år sedan hade det varit korrekt och ofarligt att vifta nationsflagga mot en homosexuell elefant. Hade partiledarna viftat då också..? Har man inte stake att ta ställning mot mobbning nu, hade man väl inte haft det då heller?

Egentligen är det ju så enkelt. Under denna heta sommar har jag och sonen avverkat ett stort antal fruktdrycker på lekplatser och badstränder. På baksidan till dessa dryckesförpackningar har funnits tips om hur man kan motarbeta mobbning, bland annat bör man bjuda alla i klassen till sitt kalas. Det är något barn i lågstadieåldern förstår – man bjuder inte alla utom en, det är elakt. Att vuxna människor som dessutom är partiledare inte förstår det, är självklart anmärkningsvärt. Att de dessutom tar varje tillfälle i akt att tala om vikten av ”allas lika värde” och ”rätt värdegrund” är inget annat än extremt provocerande.

Vid en närmare granskning visar sig det mest välputsade äpplet vara det mest ruttna.

Anne Lööf var dock stolt över sin insats och på Twitter tackade hon under lördagen alla som deltagit i Pride-tåget för att ”lyfta medmänsklighet, öppenhet och tolerans”. Exakt hur hon själv definierar medmänsklighet, öppenhet och tolerans vore onekligen intressant att ta del av? Jag frågade, men har ännu inte fått något svar.

Det spelar heller ingen roll, eftersom orden har blivit fullständigt meningslösa. Sanningen är att varje partiledare som valde att vifta med sin lilla flagga för att markera sin godhet, inte åstadkom något annat än det rakt motsatta. Varje viftande flagga förkunnade att var femte röstberättigad svensk faktiskt inte är bjuden till kalaset.

Det går inte att backa nu. Luften har gått ur flamingon. Av den humanitära stormakten, allas lika värde och de svallande känslostormarna återstår bara en stilla pysande, rosa plastflamingo. Bredvid står en förundrad, grå elefant och tittar på.
 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre + sju =