Demokratiskt gungfly

Som förälder har jag sett ett oändligt antal filmer om Harry Potter, denne fiktive unge trollkarl som är elev vid Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Något som fascinerat mig är internatskolans trapphus. Det ändrar nämligen ständigt form: Trappor snurrar, höjs och sänks. Den trappa som nyss ledde till en våning, leder nu till en annan och vissa avsatser slutar plötsligt i tomma intet. Det är inte utan viss förvåning som jag under de senaste dagarna har kunnat konstatera att svensk politik har förvandlats till ett skådespel långt mer surrealistiskt än trapphuset på Hogwarts, där trapporna har ändrat riktning och våningen man var på väg till plötsligt ligger utom räckhåll.

I dagarna har partiledarna för S/MP/C/L skapat det som kommit att kallats för Januariöverenskommelsen, det vill säga att Stefan Löfven ska släppas fram som statsminister med hjälp av C och L. Alliansen är död och inträder nu i rigor mortis med en C-märkt morakniv i ryggen. Analyserna och teorierna haglar från debattörer och förståsigpåare från höger till vänster. Det mesta tycks gå ut på att försöka tyda hur sluga och samvetslösa våra partiledare faktiskt är, för att därmed – i en tid där inget är vad det verkar och där inga sanningar längre existerar – förmå lista ut vad deras egentliga mål är. De flesta partipolitiskt aktiva tycks vara förbannade på sina egna partistyrelser och de flesta som röstade är förbannade på de partipolitiskt aktiva.

Jag är ingen statsvetare, ingen analytiker. Jag är bara en vanlig väljare som känner mig blåst, besviken och bedrövad. Plötsligt anar jag hur de sol-och-vårade kvinnorna i Dr Phil känner sig när de slutligen bryter ihop och förstår att allt bara varit en lögn. De många mailen och telefonsamtalen har inte varit resultaten av en stilig mans ärliga kärlek, utan ett kalkylerat spel för snöd vinnings skull. Det har aldrig funnits någon kärlek, inte ens någon respekt eller allmän välvilja. De vackra orden var innehållslösa.

Häromdagen skrev jag om den 180-graderspolitik som blev verklighet, bland annat i Stockholms landsting och kommun, efter valet. Väljarna röstade på ett sätt men fick något annat, inte sällan det diametralt motsatta. Alliansväljare som röstat för att få bort de rödgrönrosa från Stockholms stad och rödgrönrosa som röstat för att få bort Alliansen från landstinget, fick se sina partier liera sig med varandra. Gamla allianser har brutits och nya har ingåtts – helt oberoende av partiernas ideologiska samhörighet – allt för att få det resultat politikerna önskar, snarare än det väljarna röstade fram. Den politiska ultraflexibilitet vi har fått se utvecklas på nationell nivå har redan testats på stockholmarna och allt handlar om en enda sak.

Egentligen är det stor humor att den obändiga vilja att hindra Sverigedemokraterna från att få något som helst inflytande över riksdagspolitiken, har resulterat i att SD nu figurerar i hundra procent av allt beslutsfattande. Denna blinda fokusering vid att markera avstånd till SD har förvandlat svensk politik till en fars. Bara timmar efter att Annie Lööf stolt deklarerat att de kan stödja Stefan Löfven eftersom S gått med på att inte låta V få något som helst inflytande, låter exempelvis samme Löfven meddela att S visst kan tänka sig samarbeta med V, eftersom de ”aldrig kommer jämställa Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna”. Är det konstigt att man tar sig för pannan?

Var femte väljare får se sig exkluderad från demokratin eftersom de röstat ”fel” och tydligen har en Värdegrund™ som för S är vidrigare än den ideologi som hittills lett till hundra miljoner människors död. Samtidigt ser vi partiledare som inte varit mer övertygade för sitt eget partis sak än att man varit villig att kasta även ideologiska hjärtefrågor överbord. Dagens besked från Jonas Sjöstedt om att inte släppa fram Löfven ”om situationen skulle förbli oförändrad” kan även det tolkas som ett förhandlingsutspel snarare än tecken på ideologisk ryggrad.

Där är vi alltså nu. Allt är relativt. Alla misstror alla. Ingen vet något. Det är en situation vi inte är bekväma med och kortsiktigt blir folk förbannade över kappvänderiet och käbblet. Långsiktigt riskerar något långt viktigare: Väljarnas tro på det demokratiska systemet. I ett land vars medborgare kommit att acceptera att man är tyst och medgörlig i 1 460 dagar för att sedan låta all sin politiska frustration kanaliseras genom den lapp man lägger i kuvertet bakom en grön skärm den 1 461:a dagen, är det ett mycket högt spel att spela. För vad händer när väljaren inser att den där ”viktiga, demokratiska plikten” att gå och rösta, bara var ett spel för gallerierna? Händer det något alls? Eller kommer väljarna att acceptera att det demokratiska system som vi satt vår tilltro till avskaffas framför våra ögon?

På sätt och vis är det därför en välsignelse att turerna kring regeringsbildandet är så galet som det är, eftersom ingen längre behöver hysa några som helst tvivel om riksdagspartiernas inställning till sina väljare. Januariöverenskommelsens partiledare tycks betrakta väljarna som statister i föreställningar som syftar till en enda sak: att förse dem själva med formell motivering till att få behålla makt och privilegier. Tydligast sägs kanske detta av Löfven som menar att överenskommelsen mellan S/MP/C/L är ett sätt att ”skydda demokratin” och att Sverige ”är den största vinnaren”.

Det är ett språkbruk som vi känner igen från nationer som väljer en annan väg än den västerländska, representativa demokratin och ett mycket illavarslande tecken på att Sverige befinner sig i ett demokratiskt gungfly. Antingen finner vi bärande tuvor under fötterna och stapplar vidare i en riktning mot fast mark, eller så faller vi ner i den öppna diktaturens träsk. Det kan gå lite hur som helst nu.

 

PS. Apropå Hogwarts, så är skolans motto Draco Dormiens Nunquam Titillandus (Kittla aldrig den drake som sover). Låt oss hoppas att Januariöverenskommelsen kittlade en drake för mycket. DS.

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

17 − femton =