Den verkliga rasismens återkomst

År 1896 publicerades boken Callwell’s Small Wars: Their Principles and Practice, som länge ansågs vara det främsta verket rörande brittisk kolonial krigföring. En nutida läsare lägger kanske inte främst märke till de militära strategierna, utan till den uppenbara rasismen. För ett drygt århundrade sedan betraktades det som självklart att det fanns rasbiologiska, kulturella och till och med ballistiska skillnader mellan européer och afrikaner, samtidigt som det ansågs oproblematiskt att hänvisa till européer som ”människor” och till lokalbefolkningen som ”vildar”. Dessa skillnader fick enorma konsekvenser, även gällande krigets val av ammunition. En ”vilde” ansågs nämligen inte kunna stoppas av samma ammunition som fällde en europeisk soldat. Nej, det krävdes specialammunition – och den expanderande så kallade dum-dumkulan introducerades.

I en artikel publicerad i British Medical Journal år 1898, jämfördes användandet av dum-dumkulor på fienden med användandet av expanderande ammunition under viltjakt – dum-dumkulor ansågs helt enkelt nödvändiga på slagfälten i Afrika och Indien eftersom det inte gick att stoppa ”vildarna” med vanliga kulor. Den reguljära Mark II-ammunitionen beskrevs på följande sätt :

Denna kula kritiseras eftersom den inte stannar, utan fortsätter genom lemmar och kropp utan att orsaka omedelbar kollaps så länge vitala organ eller större skelettdelar inte träffas. Inom europeisk krigföring har detta mindre betydelse, då en civiliserad man är mycket mer mottaglig än vildar. Som regel gäller att en vit man har fått nog när han skadas och då är beredd att falla tillbaka till bakre linjer; men vilden är, liksom tigern, inte lika känslig, och kommer att fortsätta slåss även när han är allvarligt skadad. (J. B. Hamilton, The Evolution of the Dum-Dum Bullet, British Medical Journal, 14 May 1898, s 1 250 f.)

 

Denna syn på ”vilden från Afrika” som biologiskt, mentalt och socialt annorlunda och underlägsen, ledde till en omänsklig brutalitet i krigföringen. ”Vilden” var annorlunda och kunde därför behandlas annorlunda. ”Vilden” var okänslig för smärta, mer djur än människa. För ”vilden” gällde andra regler.

Det är dessa mer än sekelgamla föreställningar om raser och olikheter jag dragit mig till minnes när jag tagit del av de senaste dygnens nyheter. Låt mig börja med intervjun med professor Birgitta Essén, som tilldelats 18 miljoner svenska skattekronor för att forska om kvinnlig könsstympning. Professor Essén är professor i internationell mödravård och har kommit fram till att de negativa konsekvenserna av kvinnlig könsstympning är starkt överdrivna. ”Hela Europa pratar om de långsiktiga komplikationerna, och det menar jag överdrivs på grund av förutfattade meningar”, säger hon i intervjun med SVT. ”Om man inte har bedövning är det här smärtsamt. Det kan leda till svullnader och urinproblem och en rad andra komplikationer. Men när det väl har hänt så är det, gudskelov, inte det största problem för de här kvinnorna.”

Låt mig först påminna om att könsstympning är förbjudet enligt svensk lagstiftning (Lag 1982:316 med förbud mot könsstympning av kvinnor). Om man är bosatt i Sverige är det även olagligt att genomföra ingreppet utomlands. Finansierad av rikliga forskningsanslag skjuter professorn såväl svensk lagstiftning som åratal av hårt arbete i sank för de organisationer och eldsjälar som kämpar mot denna barbariska tradition, ofta helt på ideell basis. Hur många flickor som kommer att få intervjun med professor Essén uppkörd i ansiktet när de inte vill ”omskäras” (ett ord som ofta används, särskilt när syftet är att normalisera eller relativisera kvinnlig könsstympning) vill jag inte tänka på, men för dem som förespråkar ingreppet är professorns uttalande kraftfull ammunition. Det är ju inte så farligt? Får man bara bedövning så är det okej, traditionen kräver det och utan ingreppet blir du ingen ärbar kvinna…

Att utrota kvinnlig könsstympning ingår i FN:s globala mål för hållbarhet. Enligt UNICEF så utsätts drygt två miljoner flickor i åldrarna 4-11 år för könsstympning varje år och det totala antalet könsstympade flickor och kvinnor uppskattas till cirka 200 miljoner. Närmare 40 000 av dessa befinner sig i Sverige och ett okänt antal svenska flickor utsätts varje år för denna stympning, antingen i Sverige eller i föräldrarnas hemländer. År 2014 rapporterades att ett 60-tal fall av könsstympning av flickor upptäckts under några månader i Norrköping. Jag har själv talat med kvinnor som traumatiserats för livet av könsstympningen, jag har mött flickor som slutat prata efter övergreppets chock och smärta. Men visst. Det finns tydligen större problem än lite könsstympning, när den väl är gjord.

Vill du tro på det ska du inte se dokumentären Världens modigaste flickor. Eller BBC:s dokumentär om könsstympning i Storbritannien. Du ska inte heller titta på The Guardians kampanjfilm mot kvinnlig könsstympning, eller Al Jazeeras dokumentär The Cut, eller filmen Blight of the Blade  om könsstympning i Kenya, eller filmen om könsstympning i Etiopien, eller lyssna på kvinnor som Leyla Hussein, Jay Kamara-Frederick  och Fatima Nur  som själva genomgått könsstympning. Du ska inte heller fundera över varför man i Somalia säger att ”en kvinna har tre stora sorger – omskärelsen, bröllopsnatten och barnafödandet”. Professor Essén säger ju att det inte är så farligt, hon har ju fått 18 miljoner för att komma fram till det så hon måste väl ha rätt?

Låt mig fortsätta med att nämna kvinnan som dömdes till lägsta möjliga påföljd efter att ha misshandlat sina tre döttrar. Kvinnan, som kom från Afghanistan till Sverige år 2015, hävdade nämligen att hon inte visste om att det är förbjudet att slå sina barn i Sverige och Solna tingsrätt lät henne därför slippa undan med blotta förskräckelsen och lite skyddstillsyn. Trots att det i utredningen fanns uppgifter om att familjen via tolk fått information om att barnaga är förbjudet i Sverige, valde rätten att ta hänsyn till ”de förhållanden som mamma kommer ifrån” och ”den till synes isolering i hemmet och avsaknad av kontakt med det svenska samhället som hon befunnit sig i sedan familjen kom till Sverige”.

Jag har bara några små frågor: Om könsstympning inte är så farligt – förutsatt att man får bedövning (vilket i princip inga flickor får) – kan då professor Essén tänka sig att även etniskt svenska flickor ska läggas på operationsbordet, om föräldrarna av någon anledning anser att döttrarnas yttre könsorgan ska skäras bort? Om melaninnivån i vår hud avgör huruvida vi skyddas av svensk lagstiftning eller ej – har svenska domstolar skrotat tanken på ”likhet inför lagen” och när kommer detta i så fall att kungöras?

Det vi ser normaliseras i Sverige idag, är den verkliga rasismen: Könsstympning är inte det värsta problemet för ”de här kvinnorna”, och hur ska en kvinna från ”de förhållandena” kunna förstå vilka lagar som gäller i Sverige – även om hon fått informationen? Det är ekon från det förgångna som vi hör, övertygelserna om att dessa människor är annorlunda: ”De är mindre kapabla att förstå, mindre känsliga för smärta. De är inte som oss.”

Jag är tyvärr inte förvånad. Redan för tio år sedan, när jag tjänstgjorde som fängelsepräst i Malmö, kom jag i kontakt med kvinnor och flickor som i sin vardag var offer både för den patriarkala kultur som följt med från släktens hemländer, och för det svenska samhällets undfallenhet. Socialtjänst, sjukvård och skola valde ständigt att vända bort blickarna och ursäkta de mest monstruösa övergrepp med att man ville visa ”kulturell hänsyn”. I själva verket innebar denna kulturella hänsyn inget annat än att barns rättigheter offrades för att de vuxna skulle få leva ut sina värderingar och ideologier, allt i Godhetens, Toleransens och Antirasismens namn.

Vi har sett antirasismens identitetspolitiskt baserade särbehandling växa fram under åren. Den goda viljan att ta hand om, skydda och urskulda har varit stor, men det har varit en björntjänst. Den okritiska antirasismen har i själva verket bidragit till att föra oss tillbaka till ruta ett; till ett ”vi mot dem”-tänkande, där ”vi” förutsätter att ”de” inte kan ställas till svar för sitt agerande och inte kan lida som ”vi”. Det är ett sätt att resonera som är djupt ovärdigt ett civiliserat samhälle och det är ett sätt att resonera som leder till fruktansvärt lidande. Värst drabbas samhällets svagaste. Där etniskt svenska barn omfattas av lagstiftningens skydd mot misshandel och övergrepp, lämnas barn med invandrarbakgrund åt råttorna.

Men tro mig. Smärtan är densamma, rädslan är densamma och lidandet är detsamma – oavsett vår pigmentering och vårt ursprung. Hur resten av världen behandlar barn och kvinnor kan vi göra litet eller intet åt, men i Sverige gäller svensk lag och den gäller lika för alla. Det är det vår förbannade skyldighet att garantera.

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

13 − 11 =