Det vi inte talar om

Regissören M. Night Shyamalan har gjort sig känd som mannen bakom ett flertal filmer, som exempelvis Signs, Stuart Little och Sjätte sinnet. Shyamalan skrev, regisserade och producerade även filmen The Village, en psykologisk thriller med ett minst sagt oväntat slut, som gick upp på biograferna år 2004.

Filmens handling utspelar sig i den lilla 1800-talsbyn Covington i Pennsylvania, där invånarna lever i fruktan för ”Those we do not speak of” (De vi inte talar om), varelser som lever i de djupa skogar som omger byn. Varelserna – som få har sett men som alla är övertygade om existerar – beskrivs som så fruktansvärda och farliga att byns invånare till varje pris måste undvika att provocera dem. Om de provoceras, kan nämligen De vi inte talar om attackera byn och straffa dess invånare på värsta tänkbara sätt. Trots att ingen ens får nämna De vi inte talar om vid namn, är fruktan för att drabbas av deras repressalier och straff så stark att varelserna, trots sin frånvaro, de facto styr bybornas liv.

Under de dryga decennium som förflutit sedan jag först såg filmen, har jag fått se dess essens omsatt i verklighet. Jag lever inte i en fiktiv by Pennsylvanias djupa skogar, utan i det alldeles verkliga landet Sverige. Ändå ser jag parallellerna, utan alltför många varv folie runt huvudet.

Där filmens bybor stampar ner röda blommor eftersom De vi inte talar om påstås provoceras av den röda färgen, sitter vi i Sverige och tvättar våra texter och samtal från provocerande kodord. Där filmens bybor kan straffas genom att få djur och närstående dödade, kan vi i Sverige få våra karriärer och sociala sammanhang dödade. Byrådet i Covington och Värdegrunden i Sverige deklarerar sitt budskap lika tydligt: Vissa samtal får inte föras i det öppna, med mindre än att konsekvenserna blir allvarliga – enom till straff, androm till varnagel. Ett misstag, ett förfluget ord – och du är brännmärkt för livet, du kan aldrig bli ren igen.

Liksom de revolterande byborna i Shyamalans film har vi därför lärt oss att tala med viskande röster, i trygga sammanhang. Vi har lärt oss att lita på en mycket begränsad, inre krets. Vi har lärt oss att ett visat förtroende kan innebära en dolk i ryggen. Vi har lärt oss att det finns vissa uppenbara lögner som inte får ifrågasättas och andra bevisade sanningar som inte får nämnas – och vi för denna kunskap vidare till våra barn. Vi lär dem att det finns frågor och företeelser som är minerat område som inte beträds utan stora risker – det finns Det vi inte talar om.

Men vi märker samtidigt att Det vi inte talar om styr en allt större del av våra liv. Det påverkar vårt samhälle och vår vardag. Vi möter Det vi inte talar om i väntrum och i klassrum, i striden om bostäder och arbetstillfällen, i kollektivtrafiken och på lekparkerna, i föreningslivet och i reklamkampanjerna. Det vi inte talar om påverkar tillämpningen av svensk lagstiftning, de politiska partiernas arbete och synen på kvinnors och barns fri- och rättigheter.

Symbolerna finns i det allmänna rummet: Betonglejonen. Nyspråket. Gatubilden.
Konsekvenserna finns i vårt inre: Rädslan. Tystnaden. Men också motståndet.

Vad är Det vi inte talar om?

Vågar du svara på frågan – utan rädsla för vad det säger om dig själv?

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

10 − 5 =