En kontrollerad kraschlandning är det bästa vi kan hoppas på

Sverige är inte längre ett land, utan ett fenomen. Framför våra ögon har samhället sakta brutits sönder under decennier. Att vi nu har nått ett stadium som bäst kan beskrivas som en balkanisering av svenskt territorium, står klart efter gårdagens premiär av SVT:s nya satsning Sverige möts: Direkt. Programmet skulle ha spelats in i området Kronogården i Trollhättan, men flyttades till en studio eftersom det ansågs för farligt att, från Kronogården, bevisa att Kronogården var ett tryggt område… Jag tänker inte recensera programmet, som du kan se här, det har många redan gjort. Jag tänker bara konstatera att jag, efter att ha genomlidit sändningen, kan konstatera att vi har passerat Sveriges PONOR – vår point of no return. Sverige är ett splittrat land, ett territoriellt uppdelat land. Ett land uppdelat i ”vi” och ”dem”, med områden där Polisen har förlorat sitt våldsmonopol, där svensk lag inte gäller, där du kan vistas förutsatt att du visar lokala gangsters tillbörlig respekt och där människor bedöms primärt efter etnicitet, hudfärg, religion och politisk hemvist.

Hur i hela friden kunde vi hamna här? Tja, vägen till helvetet sägs vara kantad med goda föresatser och bland kantstenarna finns fenomen som kravlöshet, gästfrihet, solidaritet, godtrogenhet, välvilja, givmildhet och pacifism. Alla är egenskaper som kan vara positiva men som kombinerat med ett uteblivet konsekvenstänkande istället skapar den perfekta stormen. Den humanitära stormakten Sverige har i decennier strävat efter att primärt vara ”snäll” mot alla, med resultatet att landet har fallit isär. Samtidigt som befolkningen försöker leva sina liv under muntra tillrop om att det alltid har varit så här, ser omvärlden på med förvånad blick och konstaterar att de inte vill vandra samma väg som vi.

Härom veckan var jag i Oslo för att intervjuas av DocTV. Intervjun kom att läggas ut under rubriken Svenske tilstander (Svenska tillstånd) och går att se här. Något jag själv reagerade över inför och under samtalet med Hanne Tolg och hennes kollegor på Document.no, är hur vi svenskar har normaliserat en situation och utveckling som är snudd på ofattbar för andra. Sverige skördar nu frukterna av decennier präglade av ett nationellt stockholmssyndrom: Mord, bombdåd (”sprängningar”) och våldtäkter dyker upp i media ena dagen men är redan nästa dag försvunna och ersatta med nya. Rånen blir sällan mer än notiser i lokaltidningarna och gärningsmännen får mer omsorg och medkänsla än offren. Absurditetsmätaren slår ständigt i taket men svensken gör – ingenting. Norrmän och danskar börjar däremot att dra öronen åt sig och konstatera att man inte vill gå samma öde till mötes som Storebror Sverige.

I Sverige framställs utvecklingen dock som närmast oundviklig, som en naturlag där all världens oro och konflikter måste bli en del även av det svenska samhället på samma självklara och ostoppbara sätt som när natt följer på dag. Så är det självklart inte. Den nuvarande situationen, ”det svenska tillståndet”, är konsekvensen av en under decennier medvetet förd politik, i kombination med den svenska folksjälens karaktär (som jag bland annat har beskrivit i texten Det impotenta folket). Det är en utveckling som många av oss har varnat för och som hade kunnat undvikas, men som ändå drivits igenom med öppna ögon. Skrålande innehållslösa paroller om Värdegrund och Allas lika värde har vi skapat ett kravlöst, normlöst och laglöst samhälle.

Så hur ser framtiden ut för Fenomenet Sverige och dess befolkning? Under intervjun med DocTV nämnde jag två tänkbara utvägar: Antingen så fortsätter vi på den inslagna vägen, underkastar oss samhällsförändringarna och försöker finna vägar att överleva i en i grunden förändrad verklighet. Eller så kommer en gnista att tända krutdurken, vilket kommer att leda till ett öppet inbördeskrig. För egen del tror jag mer på det förstnämnda, av den enkla anledning att jag har svårt att föreställa mig att medborgarna ska resa sig upp och protestera om de inte redan har gjort det. Hur mycket värre ska det behöva bli? Räcker det inte med världens näst högsta våldtäktsstatistik, hemlösa pensionärer, hemkomstprogram för IS-terrorister och dagliga rapporter om mördade tonåringar och förnedringsrånade barn, så vet jag ärligt talat inte när befolkningen ska få nog.

Den tredje vägen framåt, en balkaniserad stat uppdelad mellan särintressen, utelämnade jag, beroende på att vi till stor del redan befinner oss där. För exakt tre år sedan skrev jag texten Ett konstruktivt förslag på Det Goda Samhället. Den var menad som ett ironiskt inlägg i debatten, men idag undrar jag om inte min dystopiska framtidsskildring till stor del har realiserats? Även om de fysiska murarna inte går att se, så visade debatten i Sverige möts att Kronogården omges av osynliga murar. Innanför dessa finns en bidragsfinansierad stat i staten, med eget våldsmonopol och egna lagar. Staten utanför murarna låter processen fortgå och befolkningen innanför murarna har att välja mellan att gilla läget eller att flytta. Något större stöd från politiker och MSM får de i alla fall inte.

Sverige har tippat över kanten nu. Det som återstår är att försöka åstadkomma en kontrollerad kraschlandning. Hur vi än gör, kommer resultatet tyvärr inte att bli vackert. I bästa fall kan vi fungera som ett avskräckande exempel för våra grannländer.

 

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56. Jag har tyvärr ingen möjlighet att återkomma med personliga tack till var och en som donerar, men jag är innerligt tacksam för varje krona!

2 thoughts on “En kontrollerad kraschlandning är det bästa vi kan hoppas på”

  1. Konstigt, jag trodde alla präster var asylaktivister och värdegrundsfanatiker. Blir nog svårt för dig att arbeta som präst i Svenska kyrkan igen. All heder att du törs ha en egen åsikt dock.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

11 − fem =