En överlevares testamente

Nu är den här. Dagen D. Eller snarare dagen B: B som i boksläpp.

Jag har skrivit sedan jag lärde mig forma ord av spretiga bokstäver och drömmen om att någon gång skriva en riktig bok föddes någon gång under lågstadiet. I min dator finns ett antal mer eller mindre genomarbetade manus i flera genrer, men det har aldrig blivit någon bok. Inte förrän nu. Nu är det dags. Tisdagen den 27 februari 2018 kommer min första, men förhoppningsvis inte sista, bok att börja distribueras till er som vill ta del av min berättelse.

Egentligen hade det väl varit bättre om det aldrig funnits anledning att skriva de 360 sidorna om min väg in i, och ut ur, Svenska kyrkan. Men faktum är att de tolv år jag kommit att tillbringa inom det som har kallats ”Sveriges farligaste yrke” har försett mig med mycket material: Glädje, tacksamhet och gemenskap men också smärta, förtvivlan och isolering. Jag har skrivit och skrivit. Texterna tog form under mer än ett år och när jag mot slutet av processen läste igenom mina egna texter förundrades jag över att det faktiskt är jag själv som upplevt allt detta som jag skrivit om. Till och med i mina ögon ter sig det jag berättar om alltför osannolikt, alltför brutalt för att vara sant. Men det är sant. Jag har upplevt allt detta och mer därtill – det finns mycket som hänt men som jag valt att inte berätta om. Ändå har berättelserna fyllt 360 sidor.

För några veckor sedan lät jag en kollega som funnits vid min sida under alla år läsa manuset. ”Jag har ju varit med och hört allt, men i små bitar”, sa kollegan när hon läst klart. ”Men när jag får allt så här samlat, så är jag faktiskt helt chockerad över hur sjukt det varit…” Sjukt? Ja. Det har varit sjukt och så destruktivt att jag många gånger tvivlat på att jag skulle överleva. Men jag överlevde. Jag bär förmodligen mina ärr för resten av livet, men jag överlevde faktiskt.

När jag formulerade min egen berättelse, behövde jag sätta den i ett sammanhang. Jag började leta, läsa, fundera. Svaren jag fann var inte alltid de jag önskade finna. Fram trädde bilden av en vilsen kyrka som under decennier sakta förvandlats för att bli ett lydigt, politiskt verktyg snarare än en levande, kristen kraft. Det har inte varit utan tvekan som jag valt att skriva även om dessa sidor, men det är min övertygelse att Svenska kyrkans medlemmar har rätt att få information om den kyrka vars verksamhet de finansierar.

De 360 sidorna är min berättelse. Den är inte en objektiv redogörelse för Svenska kyrkan, eller en utvärdering av samtliga församlingar. Min berättelse är min. Mina upplevelser, mina känslor, mina erfarenheter. Inte alla kommer att dela dem, men det är heller inte nödvändigt. Min berättelse är mitt testamente. Nu sätter jag punkt. Nu går jag vidare.

Här nedan återfinns förordet. Välkommen att följa med på min resa. Jag garanterar inte att den blir njutbar, den är snarare en skakig och bitvis magvändande berg-och-dalbana.

Buckle up and enjoy the ride:

 

”Någon vecka innan jag började studera vid Pastoralinstitutet i Uppsala, träffades jag och en av mina då bästa vänner för att äta lunch tillsammans. Vi hade båda blivit antagna som prästkandidater för Stockholms stift och nu ville vi lufta våra tankar och peppa varandra inför det kommande året. Målet var inom räckhåll. Om allt gick enligt planerna så låg vår prästvigning, som planerades till juni 2005, mindre än ett år bort. Vi var rörande överens: förmodligen skulle det kommande året bli en prövning och vi talade särskilt om bekymret med de så kallade svartrockarna, de som stod för konservativa teologiska åsikter som vi själva inte ansåg oss företräda. Vi ansåg oss ju båda vara relativt liberala i vår teologi – positiva till kvinnor i ämbetet, öppna för att prova olika gudstjänstformer och fullständigt neutrala till människors kön, pigmentering eller sexuella identitet. Innan vi bröt taffeln enades vi om att vår strategi skulle bli att bita ihop och vägra låta oss påverkas av dessa mörka krafter.

Det tog någon månad – sedan tvingades jag inse att det var jag som var svartrocken.

Jag hade då dömts ut som hopplöst förlegad av vår lärare i själavård, som under åren har figurerat i flera biskopsval, eftersom jag uttryckt den för henne förkastliga åsikten att dopet var viktigt. Det skulle man inte tycka. En studiekamrat som menat att dopet var obegripligt och att hon aldrig skulle kunna säga till dopföräldrar att dopet var betydelsefullt, än mindre nödvändigt, fick däremot höra att hennes dopteologi var ”föredömligt öppen”.

Där och då anade jag att relationen mellan mig och Svenska kyrkans teologiska ledning skulle komma att bli komplicerad.

Kanske borde jag ha klivit av tåget redan då? Förmodligen hade det sparat både mig, min familj och många andra en hel del bekymmer. Men jag klev inte av. Det skulle istället ta mer än ett decennium för mig att förstå att jag och Svenska kyrkan hade växt ifrån varandra. Det var både sorgligt och smärtsamt att tvingas inse att det inte fanns någon plats för mig inom Svenska kyrkan – en organisation som annars ständigt signalerar hur alla, oavsett bakgrund och tidigare försyndelser, var välkomna. Men den välkomnande famnen var inget mer än en vacker kuliss. Kyrkans gemenskap var inte öppen för alla, och absolut inte för mig. Efter tolv års tjänst var jag belagd med ett outtalat men högst påtagligt yrkesförbud och minst en biskop hade aktivt hjälpt min arbetsgivare att bryta mot lagen för att sparka mig ur Svenska kyrkan.

Hur kunde det bli så?

Texterna i denna bok har till stor del tillkommit i en process där jag försökt svara på den frågan genom att finna den röda tråden i en stundtals obegriplig härva. När jag hade nystat ett tag så upptäckte jag att härvan var mycket större än jag först anat. Det handlade inte bara om mig och mina upplevelser, utan också om hur det var att verka inom en organisation som befann sig i förvandling och förvirring.

Svenska kyrkan famlar efter sin identitet. Hon befinner sig i processen att lämna det tydligt – och för nutidsmänniskan stundtals utmanande – kristna, och ikläda sig en ofarlig allmänreligiositet. Processen, som initierades från partipolitiskt håll, är snart fullbordad efter att ha pågått i närmare ett århundrade. I denna process kommer människor till skada på många plan och det är inte utan orsak som präst har kallats ”Sveriges farligaste yrke”. Under nästan ett decennium har Svenska kyrkans ledning känt till att det funnits allvarliga brister i prästernas arbetsmiljö. Ändå har jag aldrig mött någon nationell aktion för att förbättra den psykosociala arbetsmiljön, på samma sätt som jag mött uppmaningar till miljö- eller hbtq-certifiering. Resultatet av den prioriteringen syns bland annat i Försäkringskassans statistik för stressrelaterade sjukskrivningar, där präster toppar år efter år, utan att det leder till några genomgripande åtgärder hos arbetsgivaren Svenska kyrkan.

Blindheten för de anställdas arbetsmiljö gör att församlingarna far illa. Det är dessutom ett ovärdigt beteende hos en kristen kyrka som i andra sammanhang gärna manifesterar för människovärde, tolerans och kärlek. Det är min övertygelse att det inte ska vara på det sättet, men om problemen ska kunna lösas krävs det att röster vågar berätta även om den mindre smickrande verkligheten inom Svenska kyrkan. Därför skriver jag också i en slags solidaritet med alla de människor som inom ramen för Svenska kyrkan har utfört – och utför! – ett enastående arbete för sina medmänniskor och för den kristna tron: präster, diakoner, pedagoger, musiker, vaktmästare, söndagsskoleledare och ungdomsledare – ja, alla de anställda och frivilliga som varje dag kämpar på i sina församlingar och sammanhang. De finns där.

Det var med blandade känslor jag beslutade mig för att offentliggöra mina upplevelser och känslor i en bok. Det tog emot att nämna de negativa sidor jag mött inom den kyrka jag tillhört sedan födseln (och under mer än ett decennium kallat min arbetsplats), och det var smärtsamt att gå in och rota i allt det svåra jag gömt undan i mitt inres allra mörkaste källarförråd. Men där fanns också en förvissning om att alla människor har rätt till sin egen berättelse om vad de sett, erfarit och känt.

Även jag.

Jag vet ju att mina erfarenheter tyvärr inte är unika. Ständigt har jag hört människor berätta om hur de inte längre känner igen ”sin” kyrka och många har genom åren sagt samma sak till mig: ”Lova mig att du en vacker dag skriver om allt det du varit med om!”

Nu har jag skrivit. Droppen som fick bägaren att rinna över – och som fick mig att fatta pennan – var hur Facebook-gruppen Mitt Kors i allmänhet och vi som startat gruppen i synnerhet behandlades av Svenska kyrkans ledning under hösten 2016. På kort tid lyckades vi mobilisera över tio tusen medlemmar för att, med korset som fokus, visa stöd för världens förföljda kristna. Gruppen var en enorm succé och satte svensk kristenhet på kartan som aldrig förr. För detta tackades jag genom att tvingas bort från min prästtjänst.

Syftet med mitt skrivande har aldrig varit att presentera en objektiv bild av Svenska kyrkan. Jag har istället velat beskriva mina upplevelser av den organisation som kallat mig, format mig, berört mig, upprört mig – och slutligen skadat mig. Detta för att förhindra att fler ska behöva drabbas av det jag har upplevt.

Under skrivandets gång upptäckte jag ytterligare ett syfte: att belysa den förvirring och frustration som kan uppstå hos den som tjänstgör inom en organisation som säger sig stå för människovärde och kärlek, samtidigt som man som anställd och individ tillåts fara oerhört illa. Jag vill visa på vikten av att ta ansvar för sin egen hälsa och framtid, att dra ett streck i sanden och – om nödvändigt – ta farväl även till sammanhang man älskar och brinner för, för att rädda sig själv, sin familj, sitt liv och (för vissa) sin tro.

Varje person som tar del av mina erfarenheter men inte delar dem, gläder mig. Det visar nämligen på att det fortfarande finns många goda sammanhang inom Svenska kyrkan, för det finns det och det är precis som det ska vara. Men tyvärr vet jag redan på förhand att det också finns många som kommer att känna igen sig alltför väl i min berättelse – om inte i detaljerna så i de svepande dragen.

Även om mina texter handlar om Svenska kyrkan, så är de också texter om dagens Sverige. Jag har länge sagt att den som vill förstå och förutse utvecklingen i Sverige bör studera Svenska kyrkan. Mycket av det som idag debatteras i samhället har nämligen funnits länge inom Svenska kyrkan. Kraven på åsiktsrenhet, tysthetskulturen, diskrepansen mellan ord och handling, bestraffningen av visselblåsare och avståndstagandet från den som anses bryta mot värdegrunden, har under lång tid förfinats intill perfektion inom många svenskkyrkliga sammanhang.

När jag skriver dessa rader är det 2017 och Svenska kyrkan har högtidlighållit femhundraårsjubileet av Luthers reformation. Det är i sig märkligt, eftersom samma teologiska vilsenhet, maktmissbruk och gärningslära som Luther kritiserade lever och frodas inom Svenska kyrkan än idag, även om de manifesteras på andra sätt. Sett i det ljuset är det kanske inte anmärkningsvärt att bannlysning fortfarande är en verklighet för dem som stämplats som misshagliga.

Inför risken att dömas ut av en kristen kyrka, väljer de flesta att tystna. Jag har valt en annan väg.”

 

Välkommen att läsa fortsättningen. Boken innehåller även bilder av fotograf Niklas Palmklint.
”Konsten att överleva Svenska kyrkan” beställer du enklast via Bokus eller Adlibris.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

10 + 12 =