Ett signifikant möte

Vi hade just satt oss ned över en kopp kaffe för att börja diskutera ett möjligt gemensamt projekt, när frågan kom. Jag noterade hur personen på andra sidan bordet skruvade på sig och samlade mod. Så kom det: ”Jo, jag har funderat… Kommer vi att kunna samarbeta med varandra? Jag menar… Jag har läst din blogg och måste säga att vi har helt olika åsikter gällande invandring… Kan du verkligen jobba tillsammans med mig då?”

Det tog någon sekund för min hjärnas synapser att hitta fram. Hade hon verkligen sagt det jag tyckte att hon sa? Jodå. Hon var dessutom seriös, det kunde jag se på henne. Tystnaden antog närmast ruistska proportioner medan jag försökte bringa ordning i tankarna.

”Noterade du vad du just nu gjorde?” frågade jag till slut. ”Du antog att jag är så intolerant att jag inte skulle kunna samarbeta med dig om du har en annan åsikt än min.” ”Nej..? Gjorde jag det?” svarade hon, varpå jag sa att jag i alla fall tolkat det så. Annars skulle frågan nämligen inte ha formulerats som den gjorde. Det var tydligt att det var jag som förutsattes ha tveksamheter inför att samarbeta med henne.

Till saken hör att projektet vi skulle diskutera inte ens marginellt hade något med politik att göra. Det handlade om historia och om skön konst, det vill säga områden som borde vara möjliga både att mötas kring och att diskutera – utan att blanda in svensk migrationspolitik.

Innan frågan togs upp hade jag inte reflekterat över min värdinnas politiska åsikter i allmänhet och än mindre över hennes åsikt i migrationsfrågor. Anledningen var mycket enkel: Jag tycker om att möta människor. Vilken pigmentering människan har, vilket kön den anser sig ha, vilken gud den tillber eller förkastar, vilken valsedel den stoppar i kuvertet på valdagen, vilken mat den äter eller vad den gör med vem i sitt sovrum är jag fullständigt ointresserad av.

Tvärtom är det så, att de allra mest givande mötena i mitt liv sker med människor som är mina egna motsatser. Att umgås och diskutera med människor som har andra åsikter och möta deras argument är konstruktivt, det får mig att utvecklas. Att bara möta människor som delar de uppfattningar och åsikter jag redan har, är möjligen behagligt men knappast särskilt utvecklande.

För mig var möjligheten till en ny bekantskap därför välkommen. Ändå var jag efter mindre än tio minuter beredd att resa mig upp och gå i någon form av barnslig protest, när min mentala bägare rann över.

Jag är nämligen så trött på denna polariserande och förlamande rädsla för att möta, eller förknippas med, någon med ”fel” åsikt! Jag är så trött på att ett ifrågasättande av den svenska migrations- och integrationspolitiken per automatik leder till beskyllningar om intolerans, missunnsamhet och dålig människosyn. Jag är så trött på detta moderna syndabocksförfarande, denna ständiga positionering, där man måste bevisa sig själv som hemmahörande i de godas sammanhang genom att ständigt förkasta de onda. Jag är, i korthet, så oändligt trött på nuläget.

Där och då, över kaffemuggarna, blev mötet ännu en bekräftelse på något jag sedan länge tyckt mig se: Att allt – absolut allt! – politiseras i dagens Sverige. Allt. Allt och alla. Innan man skapar sig en bild av en människa, måste dennes åsikt om migration undersökas och analyseras: Kan man ens vara så öppen mot en människa, att man bemödar sig om att bilda sig en egen uppfattning – eller bör människan på migrationspolitiska grunder förkastas innan dess?

Är det dit vi har kommit idag? När möten och samarbeten måste föregås av googlingar och förhandsbedömningar? Där den individ som inte delar vänsterns visioner om öppna gränser döms ut som intolerant och exkluderande – och därför döms ut och exkluderas i toleransens namn?

Tydligen.

Någonstans har vi skapat ett samhälle där min värdinna, och många med henne, har kommit att betrakta det som så självklart att migrationsfrågan utgör den linje i sanden som vi alla har att positionera oss utifrån, att hon inte ens var medveten om det. Lika självklart tycks många betrakta det att samarbete och interaktion endast sker med medlemmar i den egna gruppen. Det var därför min värdinnas ryggmärgsreaktion att förutsätta att jag, med mina åsikter i frågan, skulle få det svårt att samarbeta med henne, på grund av hennes åsikter i samma fråga.

Det är sorgligt och illavarslande.

Men det finns också en väg ut. Samtalet vid kaffet tog nämligen inte slut där, utan fortsatte i gott och väl en timme till trots att vi konstaterat att vi tyckte diametralt olika i en för oss båda viktig sakfråga.

Istället för att förkasta varandras åsikter, berättade vi om våra respektive erfarenheter, om de upplevelser som gjort oss till dem vi är och som utgör bas för våra ställningstaganden. Vi talade om den vilja att göra gott som förenade oss, även om vi dragit olika slutsatser av hur det bäst låter sig göras. Vi talade om visioner, begränsningar och om porträttmåleri under sent 1700-tal. Vi talade – och lyssnade. Respektfullt. Kort och gott beslöt vi oss för att utmana fördomarna och de förutfattade meningarna och istället mötas som de människor vi faktiskt är, med de likheter och skillnader vi faktiskt har.

Om det blir något gemensamt projekt eller inte återstår att se, och kanske var mötet början på en underbar vänskap. Jag vågar i alla fall påstå att vi båda var rikare när vi skiljdes åt än när vi möttes.

 

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

arton − åtta =