Folkets fiende

Välfärdsutskottets yngste, men mest karismatiske, ledamot presenterade sin rapport för Nationalkonventet den 19 vendémiaire år II (23 oktober år 1793), i en tid när den pågående revolutionen hotades av krafter både utom och inom nationen. Rapporten var lång, men särskilt en mening stack ut, provocerade – och levde vidare, kanske för att det så kort och kärnfullt konstaterade något som många hade kommit att inse men få vågade säga högt:

”Un peuple n’a qu’un ennemi dangereux, c’est son gouvernement.”

 

Ett folk har bara en farlig fiende, och det är dess regering.

En befolkning kan vara hotat på många sätt, av krafter utom och inom riket. En handlingskraftig regering som förstår att skilja agnarna från vetet och som i allt agerar med folkets bästa för ögonen, kan lotsa nationen även genom en farled med sådana grynnor. En handlingsförlamad regering däremot, en regering som ängsligt och okunnigt flörtar med destruktiva krafter, blir snabbt folkets farligaste fiende.

Har vattnet hunnit rinna från Seine till Stockholms ström på 225 år? Befinner vi oss, igen, i en situation där vår värsta fiende är just de individer som har anförtrotts att ansvara över folket och dess väl? Jag menar att så mycket väl kan vara fallet.

Sverige år 2018 uppvisar många likheter med revolutionens Frankrike: Samhället har på mycket kort tid förändrats i grunden. Den trygghet de flesta av oss tagit för givet, existerar inte längre. Normer och värderingar har kastats överbord. Svensson-livets stabila lunk med ”villa-vovve-Volvo” har förvandlats från hånat andrahandsalternativ till idealiserad dröm. Peppiga ramsor om ”utmaningar” har ersatts av uppgivna rop på hjälp. Välfärden är stressad till bristningsgränsen – och detta i en högkonjunktur.

Förmågan att på ett sakligt och metodiskt sätt analysera en situation, förutse (och undvika) problem och lösa de problem som trots allt kommer, har urholkats i takt med att meritokrati har ersatts av identitetspolitik och kunskap av tyckande. Nu återstår bara känslor, men känslor löser inga samhällsproblem.

I en tid av stora samhällsförändringar, behöver vi kunniga, starka och förståndiga ledare. Istället har vi ledare som vill dölja sin egen inkompetens och okunskap genom att hindra folket från att få ta del av sanningen.

Regeringen arbetar nu för att införa tre omfattande grundlagsförändringar som drastiskt kommer att begränsa vår tryckfrihet och yttrandefrihet. Konsekvenserna av dessa lagändringar har beskrivits bland annat av Johan Westerholm, läs gärna inläggen på Ledarsidorna här och här. I korthet innebär förslagen, som stöds av samtliga riksdagspartier förutom SD, införande av långtgående förcensur samt avlyssning och övervakning av personer som misstänks planera att skriva på ett sätt som kan skada bilden av Sverige. Risken är även överhängande att endast journalister som stöds av etablerade media kommer att kunna bedriva granskning av statsmakten och att de kritiska rösterna kommer att tystna.

Sverige förvandlas allt mer till en totalitär stat.

Hur de värdegrundscertifierade mediamogulerna kommer att gå till väga för att granska denna totalitära stat vet vi redan. Just nu tävlar de exempelvis med politikerna i att visa förvåning och upprördhet över att islamister dömer enligt religiös och kulturell övertygelse i Solna tingsrätt.

Hur kan de vara förvånade? Ebtisam Aldebe har varit tydlig och officiell med sina åsikter sedan 2006, men ändå placerats på Centerns riksdagslista.

En annan nämndeman som varit i hetluften nästan lika länge för sina religiösa uttalanden är socialdemokraten Ayoub Chibli, som bland annat hävdat att homosexualitet är ”onda begär”. Något som inte har uppmärksammats är däremot att Chibli, samtidigt som han suttit som nämndeman i Malmö tingsrätt, har varit fängelseimam på säkerhetshäktet i Malmö. Det innebär att Chibli i tingsrätten har dömt personer han redan etablerat en relation med (och haft möjlighet att diskutera såväl åtalet som brottet med) på häktet. Rådmannen har vetat om det. Socialdemokraterna i Malmö har vetat om det. Ansvariga för fängelsekyrkan har vetat om det. Media har vetat om det. Ingen har agerat.

Det går knappast att dra någon annan slutsats än att våra folkvalda politiker, med stöd av etablerade media, har försökt mörka sanningen för befolkningen. De har vetat exakt vad som pågått, men av olika orsaker valt att blunda för det. Av detta kan vi också anta att de vet oändligt mycket mer om vad som försiggår i Sverige och vad som väntar oss i framtiden, än vad de erkänner. Partiernas vilja att driva igenom snabba lagändringar inom TF och YGL tyder också på att de aktivt kommer att försöka dölja sanningen från oss, och hindra oss från att meddela sanningen med varandra.

Det enda vi nu kan vara riktigt säkra på är, att ju närmre valet vi kommer, desto smutsigare kommer spelet att bli och desto djupare riskerar vallgraven mellan makten och folket att grävas.

Kanske går det utmärkt att strunta i alla larmrapporter om Trump, Putin, nazism och islamofobi, och istället konstatera att en sak aldrig förändras: Ett folk har bara en farlig fiende, och det är dess regering.

 

PS. Hur gick det då för Saint-Just, den unge ideologen som menade att den som gör revolution halvhjärtat inte åstadkommer något annat än att gräva sin egen grav? Nio månader efter sin rapport, tvingades han själv bestiga schavotten och han giljotinerades tillsammans med bland annat Robespierre den 28 juli 1794. Han blev 26 år. DS.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

elva + sjutton =