Folkuppfostrarna

En bärande tanke hos de kommunistiska diktaturerna var att den som inte delade statens ideologiska övertygelser helt enkelt inte hade förstått. Man var så övertygade om den egna ideologins storhet och ofelbarhet, att man tog det för givet att den som hade undervisats om kommunismens storhet, per automatik skulle komma att bli en god kommunist. Alltså var det statens plikt att utbilda individen, att få individen att förstå och därigenom ansluta sig till statens ideologi. För att utbilda de okunniga inrättades omskolningsläger, dit dissidenter och oliktänkande tvångsförflyttades. Fri blev man först när man omfamnat den kommunistiska ideologin, när man undervisats och förstått.

När jag läser texten i DN Debatt som publicerades den 27 maj, är det de gamla öststatsideologernas ord som klingar i mina öron. Texten är den mest passivt aggressiva jag läst. Den är alltigenom polariserande och rent ut sagt hatisk. ”Vi” har rätt, ”de” har fel. ”Vi” har förstått, ”de” är okunniga. ”Vi” är accepterande, ”de” är hatiska. Nu måste ”makthavarna” agera genom att stödja ”oss” och tysta ”dem”.

Bakom texten står sex större organisationer: Svenska kyrkan, Riksidrottsförbundet, Svenska Röda korset, Rädda barnen, Sveriges stadsmissioner och Forum idéburna organisationer med social inriktning.

Tillvägagångssättet är det gamla vanliga. Ett antal svepande påståenden görs, dock utan att några exempel lyfts fram. Debattörerna påstår att ”den organiserade intoleransen vinner terräng” och att ”destruktiva krafter eldar på brasan av misstänksamhet och hat”. Texten är skriven på så sätt att den egna positionen framställs som ”god” samtidigt som den som inte delar den egna övertygelsen framställs som ”ond”.

Egentligen skulle texten kunna kokas ned rätt så rejält. Det reducerade budskapet skulle då bli ungefär detta: Mångkultur, öppna gränser och stor invandring är bra. Eventuella negativa konsekvenser handlar bara om socioekonomiska faktorer och den som talar öppet om dessa negativa konsekvenser är konfliktskapande och polariserande. Att ifrågasätta debattörernas åsikt eller föreslå andra lösningar är hatiskt och leder till avhumanisering.

Det är självklart inget annat än snömos som texten levererar. Istället för att ge konkreta exempel på hur mångkultur och obegränsad invandring bidrar positivt till vårt samhälle, tar debattörerna alla chanser att vältra sig i sin egen godhet. Något som man i hastigheten helt tycks missa att notera, är den totala respektlöshet man visar de helt vanliga människornas bekymmer och rädslor.

Att läsa debattexten i DN för tankarna till förra sekelskiftets överklassdamer, som i sina vita klänningar och stora hattar företog exotiska exkursioner från de luftiga våningarna å öfre Östermalm till de lusinfesterade träkåkarna på Söder, för att bese eländet och odla bilden av sin egen godhet genom att slänga till de hungriga barnen något korvöre eller en kasserad brödbit.

Faktum är att ytterst få har tid och råd att agera frivilliga integrationskonsulter i Sverige idag. Vilket budskap sänder debattörernas text till den som arbetar heltid och extraknäcker på ledig tid, som är missnöjd över att inte få den sjukvård man behöver, som får se sina barns undervisning haverera och som inte vågar låta sin tonårsdotter åka kommunalt hem från kompisen? Till den familj som på grund av bostadsbristen tvingas flytta runt bland svindyra andra- och tredjehandsuthyrningar samtidigt som kommunen köper bostadsrätter till nyanlända? Vilken sorts människa menar debattörerna att den skattebetalaren är, om han uttrycker sitt missnöje? Är han då en polariserande och konfliktskapande extremist, som bör tystas för att främja den öppna dialogen?

Texten är en studie i hyckleri och självgodhet. Kanske kan debattörerna ursäktas genom att hänvisa till att de själva utgör den priviligierade skara medborgare som inte riskerar att drabbas av den politik de själva förespråkar? Ärkebiskopen tjänar närmre 100 000 kronor per månad, Stadsmissionens direktor och Röda Korsets ordförande ligger inte långt därifrån.

Jag är dock helt enig med debattörerna när de hävdar att en del röster tystnar på grund av rädsla och att det är en mycket oroande utveckling. Men rösterna tystnar ju just på grund av de texter som liknar den debattörerna själva skrivit! Texter och uttalanden som örfilar upp den som har mage att ifrågasätta den goda mångkulturen – eller den som inte har tid, lust eller råd att delta i de integrationsprojekt som lyfts fram i debattinlägget. Som en vän uttryckte det: ”Om man vill förenkla för civilsamhället så kan man ju börja med att skära i tiden som vi förväntas arbeta för staten. Skatt är slaveri, och när den är betald har jag föga ork kvar att fjällvandra med utsatta.”

De personer som har undertecknat debattinlägget, beskriver sig själva som företrädare för civilsamhällesorganisationer som ”utgör en kraftfull motor som värnar, balanserar och tar ansvar för samhällsutvecklingen” och som är ”en del av lösningen på de problem som utmanar Sverige i dag”.

Jag betvivlar inte för ett ögonblick att det är på det sättet de själva betraktar sig. Vackert så. Det är hedervärt att vilja vara en del av lösningen på de enorma problem som Sverige just nu har att tampas med. Men jag är samtidigt övertygad om att man inte kan lösa problemen genom att negligera, skuldbelägga och mästra. Den som agerar så agerar nämligen inte samhällsförbättrare,  utan folkuppfostrare: Folket ska utbildas och instrueras till att underkasta sig den korrekta ideologin.

Men så enkelt är det aldrig. Kanske tystnar kritiken (det vill säga det som i denna kontext oftast benämns som ”hat”), men problemen försvinner inte. De fördjupas.

I sin introduktion till novellen A Clockwork Orange, skriver Anthony Burgess: ”Om en person bara kan göra gott eller bara kan göra ont, då är han bara en apelsin med ett urverk – han framstår som en saftig organism med underbar färg men han är i själva verket bara en mekanisk leksak som kan vridas upp av Gud eller Djävulen eller (eftersom den alltmer har kommit att ersätta dem båda) den Allsmäktiga Staten.” Burgess fortsätter: ”Det är lika omänskligt att vara helt och hållet god som det är att vara helt och hållet ond. Det viktiga är att kunna göra ett moraliskt val”.

Jag håller med Burgess. Det viktiga är att kunna göra ett moraliskt val. Det är även viktigt att respektera andra människor när de gör sina moraliska val. Om man inte gillar utfallet, bör man fråga sig varför människor har valt att göra just dessa moraliska val – inte fördöma dem.

Vill vi verkligen ha en respektfull dialog, finns det helt enkelt ingen annan väg att gå. Vi måste mötas – men inte som motståndare låsta i dikotomins övertygelser, utan som öppna och respektfulla. Människor är inte apelsiner med urverk, utan kapabla till både ont och gott – och de moraliska val människor fattar, grundas alltid i den verklighet de befinner sig i.

 

 

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

1 thought on “Folkuppfostrarna”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

20 − tolv =