Förlorarna

Det hade kunnat vara jag. Vi har känt varandra i över tio år nu, Anna och jag. Våra liv är på många sätt lika: vi är ensamstående mammor i Stockholm, vi har tagit oss igenom skilsmässor och uppbrott och försökt skapa oss en ny framtid. Vi har skrattat och gråtit och kämpat och vägrat ge upp. För mig har det gått skapligt, för Anna har det gått sämre. Hon drog nitlotten efter separationen, pengarna efter bostadsförsäljningen försvann för att bekosta advokathjälp under vårdnadstvisten som följde.

Någon hyresrätt gick inte att få och lägenhetspriserna var för höga. Hon hyrde en lägenhet i andra hand under tiden hon letade en bostadsrätt hon hade råd med. Då förändrade staten amorteringsreglerna, inte en utan två gånger. Den bostad som nästan varit inom räckhåll, förvandlades till en omöjlighet. Andrahandskontraktet gick ut. Hon fick flytta igen. Och igen. Och igen. Nu är hon inne på sitt femte boende under tre år. De möbler hon inte har gjort sig av med är magasinerade och familjen lever i kappsäck. De sparade pengarna är slut eftersom kostnaden för de lägenheter hon hyrt har legat långt över tjugotusen kronor per månad.

Anna har ansvar för två söner i skolåldern, den yngste har autism och kräver särskilda insatser för sin skolgång. Diagnosen gör också att han har svårt för förändringar, och att ryckas upp en gång i halvåret från bostad och skola har varit katastrof. Efter fjärde skolbytet valde han att stanna hemma. Nu är han så kallad hemmasittare och får ingen undervisning alls.

Anna har en fast anställning och en hyfsad inkomst. När vi talade med varandra i telefonen härom kvällen, berättade hon att hon nu måste säga upp sig från sin tjänst. Den sista juni ska hon vara utflyttad från den lägenhet de nu bor i, och någon ny bostad har hon inte hittat. De privata hyresvärdarna har slutat hyra ut till privatpersoner, de hyr ut till företag och ambassader istället för fyrdubbla pengar. Allmännyttan är inte att tänka på och kommunens socialtjänst har meddelat att Anna och hennes söner inte tillhör ”en prioriterad grupp”. Kommunen har nämligen ett särskilt ansvar för att hitta boende åt vissa, men inte åt andra. Anna och pojkarna får därför klara sig själva. Socialtjänsten har hänvisat till annonser på Blocket, men få hyr ut till barnfamiljer och Anna har varken råd eller ork att flytta fler gånger.

Hon kan inte arbeta kvar om hon saknar bostad och på orter där bostäderna är billiga får hon inget jobb. Hon är fast i ett Moment 22. Nästa vecka måste hon tala med sin chef. Anna låter uppgiven. Jag försöker peppa, men det är svårt. Vad ska jag säga? Sanningen är ju att det inte finns någon ljusning, och det vet vi båda.

Hon berättar om ett samtal på fritids häromdagen, där andra föräldrar var så glada över att nyanlända familjer tilldelats lägenheter i området. ”Det är ju kul för dem, men det känns så himla tragiskt för mig”, säger hon och jag hör att hon kämpar för att hålla tillbaka tårarna. ”Jag kommer aldrig ha en egen bostad igen. Förstår du? Ingen egen bostad, någonsin. Det var inte så här livet skulle bli …”

Anna tillhör förlorarna, de som varken har en stark ekonomi eller stöd från högljudda aktivistgrupper. Det finns inga godhetspoäng att hämta i att hjälpa henne och hennes söner och det sociala skyddsnätet har blivit så stormaskigt att det inte fångar upp henne.

Anna borde befinna sig på topp just nu. Hon är frisk, strax över 40 år, med en attraktiv utbildning, arbetslivserfarenhet och barn i skolåldern. Hon ser bra ut och är allmänbildad, driftig och intelligent. Ändå förbereder hon sig just nu för att bli hemlös. Hon har kämpat så länge för att hitta lösningar, men hon har dragit slutsatsen att det inte finns någon plats i samhället för henne och hennes barn. Nu orkar hon inte längre, säger hon. Barnens pappa, som bor i en mindre stad i en annan del av Sverige, har lovat att ta hand om pojkarna när skolorna slutar. De vet inte än att de ska flytta, lämna sin skola, sina vänner och sin mamma. Nu försöker hon samla modet att berätta.

Vart hon själv ska ta vägen vet hon inte. ”Det tar stopp här”, säger hon plötsligt när vårt samtal går mot sitt slut. ”Det gick åt helvete.”

 

PS. Anna heter egentligen något annat. Hon har gett sitt tillstånd till att denna text publiceras. DS.

 

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

1 thought on “Förlorarna”

  1. Gör ont att höra. Känner en person i liknande situation. Det värsta är att det är närt omöjligt att lista ut hur vi ska vända allt detta. Tron på framtiden var aldrig ifrågasatt när jag växte upp, även om det förstås var tjorvigt både med senare separationer mm. Dystopiskt känns det nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 × tre =