Förskolehijabis – så hamnade vi här

Det svenska skolväsendet har frivilligt accepterat och tillämpat islamistiskt motiverat tvång. Under de senaste dagarna är det Göteborgs-Posten som uppmärksammat att 27 av 40 tillfrågade kommunala förskolor uppgett att de tvingar småflickor att bära hijab mot sin vilja om föräldrarna kräver det. Kommunalt anställd personal förvägrar barn att äta under ramadan, täcker barn med handdukar under omklädningsmoment eller ser till att vissa barn duschar ensamma. Förskolepersonal på en kommunal förskola har live-sänt film till föräldrarna för att bevisa att deras femåriga dotter ständigt bär hijab.

Vi talar om svenska förskolebarn. Det är så absurt att det inte finns ord.

Varje gång jag har sett filmen Inte utan min dotter (Not without my daughter), har jag berörts av de scener där huvudpersonens dotter tvingas till lydnad i den iranska skolan. Den lilla flickan tvingas att bära slöja, tvingas till religiös lydnad, tvingas att underkasta sig – som en god muslimsk flicka ska. Mamman har inget annat val än att utsätta sin dotter, att ifrågasätta systemet eller protestera skulle kunna leda till allvarliga konsekvenser både för dottern och henne själv. Det blir efter ett tag tydligt att inte ens skolpersonalen själv är så positiv till de tvång de utsätter flickorna för, men de fortsätter ändå eftersom de inte anser sig ha något annat val än att underordna sig det patriarkala och religiösa förtrycket. Filmen hade premiär 1991, och jag såg den för första gången kort därefter. Mindre än två decennier senare nås jag alltså av informationen om att samma förtryck nu råder på svenska förskolor.

Det är närmast kafkaeskt att samma värdegrundsmarinerade och förmodat hbtq-certifierade förskollärare som har drillats i normkritiskt gendertänkande och uppmanats att aktivt bryta stereotypa könsroller, även agerar sedlighetspoliser som upprätthåller religiösa normer och låter femåriga flickor bli bärare av familjens heder.

Skollagen borde egentligen omöjliggöra det som uppmärksammats: Skola och förskola ska, enligt skollagen, vara konfessionsfri. Att tvinga ett barn att bära religiös klädsel eller iaktta religiös fasta är inte konfessionsfritt. Koranen säger dessutom inte ett ord om småbarns klädsel och enligt samma bok behöver barn inte ens fasta, så det som kommunala förskolor nu ägnar sig åt är inget annat än islamistisk överkurs.

Ytterligare en detalj är förskolepersonalens anmälningsskyldighet. Om personalen misstänker att ett barn utsätts för tvång eller våld eller på annat sätt far illa, är det deras skyldighet att upprätta en orosanmälan till socialtjänsten. I de fall som beskrivs av Göteborgs-Posten väljer förskolepersonalen att själva agera på sätt som borde bli orsak till orosanmälan.

Det är fullständigt absurt. Samtidigt: Vad förväntade vi oss?

När riksdagspolitikerna har tystnat och delegerar besluten för De Riktigt Svåra Frågorna nedåt i kedjan, hamnar problemen förr eller senare i den enskilde tjänstemannens knä. Hur förväntade vi oss att den kommunala tjänsteman som i åratal skickats på kurs efter kurs för att marineras i kommunal och statlig Värdegrund, skulle reagera i mötet med dessa krav?

Det är så enkelt att skylla på förskolepersonalen. Men. Hur lätt är det för en förskolechef att stå upp för en liten femårings rättigheter när krävande föräldrar hänvisar till religionsfrihet och man samtidigt är rädd att bli rasiststämplad av sin arbetsgivare? Listan på lärare som fått lämna sina tjänster efter rasistanklagelser kan göras lång, och när den enskilde anställde ska välja mellan den egna familjens försörjning och ett förskolebarns rätt att slippa hijab är valet nog enkelt.

Politikernas feghet placerar tjänstemän och anställda i en situation där de tvingas välja mellan pest och kolera. För en enskild förskolechef kan det förmodligen te sig som det minst onda valet att gå föräldrarna till mötes. Alternativet kanske upplevs som ännu värre: avvisar man föräldrarnas krav kanske de tar barnet ur förskolan, vilket då innebär att barnet förlorar en viktig kontakt. I det läget är man tydligen villig att kompromissa gällande barnets rättigheter, vilket absurt nog leder till att förskolan i sin strävan efter att integrera barnen i det svenska samhället förvandlas till upprätthållare av islamistiska värderingar.

Men det kunde – faktiskt – inte blivit annorlunda.

Decennier av undfallenhet och ovilja att även beröra mångfaldens problem, har helt enkelt korsslutit nationens förmåga till kritiskt tänkande och konkret gränssättning. Att neka religiösa krav har likställts med främlingsfientlighet eller islamofobi. Ifrågasättande av särrättigheter för vissa grupper har kallats rasism. Gång på gång har det inskärpts att den hijab som förskoleflickor tydligen tvingas att bära, är helt frivillig att bära. Det är fullständigt ologiskt.

Ur denna jordmån har växt en osäkerhet och rädsla som fått alla att tassa kring de brännande frågorna som katt kring het gröt. Ta bara den diskussion som just nu pågår, där media konsekvent påstår att flickorna tvingas bära slöja. Nej. De tvingas inte bära slöja – de tvingas bära hijab. Det är något helt annat. Varför kallar man inte saker vid dess rätta namn?

Situationen har försvårats av den nationella megalomani som gör gällande att alla som kommer till Sverige per automatik vill bli som oss, överta våra värderingar och vårt sätt att leva. I det läget behöver det svenska samhället ”bara” vara så tillåtande, accepterande och förstående som möjligt. Med tiden blir ändå allting bra. Varför en sådan inställning inte bara är fullständigt fruktlös utan även kontraproduktiv, ber jag att få återkomma om i ett annat inlägg.

Det är uppenbart att ett stort antal personer boende i Sverige inte har någon som helst önskan att bli en del av det svenska samhället. Det Göteborgs-Postens granskning har avslöjat är nämligen inte bara att islamistiska regler tillämpas på kommunala förskolor, utan även att de föräldrar som ställer kraven eftersträvar en upprätthållen segregation.

Att det har uppmärksammats just nu, med knappt etthundra dagar kvar till valet, är mäktig, dystopisk humor. Nu är problemet så stort att det märks. Det som under så många år har viftats bort som gnäll från förorten eller alarmistisk, främlingsfientlig rädsla, har nått medelklassen. Därmed har problemet blivit verkligt.

Så hur löser vi nu detta?

Den svenska modellen har hittills inneburit att riksdagen har delegerat besvärliga frågor (och kostnader) rörande migration och integration till kommunerna. Detta måste upphöra. Att överlåta beslut om tvångs-hijab eller påtvingad religiös fasta till skolpersonal är både fegt och orimligt. Ett tydligt nej till sådana krav måste runga så från Sveriges riksdag att det skallrar i varje förskolefönster i landet.

Sveriges befolkning behöver skyddas från religiöst tvång och oönskad religiös påverkan. Allra mest skyddsvärda är barnen. Skollagen är redan nu tillräcklig för att garantera eleven en konfessionsfri miljö. Däremot behöver skollagen kompletteras med ett tydligt tjänstemannaansvar, som personalen kan hänvisa till i mötet med krävande föräldrar. Det ska inte råda några som helst tvivel om vad som gäller – svensk skola är inte en plats för religiöst tvång i någon religions namn.

 

 

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

6 − 4 =