Godhetsposörerna

De gjorde det. De gjorde det verkligen. Sveriges riksdag röstade igenom gymnasieamnestin för 9 000 vuxna män, med oklara identiteter och som i flera instanser bedömts sakna skyddsskäl och därför befinner sig olagligt i Sverige.

Det är fel. Det är galet. Det är respektlöst. Det är mot folkets vilja och det är sista spiken i kistan för samhällskontraktet. Hur gränslöst vansinnigt beslutet faktiskt är, belyses av det faktum att det kritiseras till och med från Expressens ledarplats. Då, mina vänner, har det gått långt.

Direkt efter beslutet publicerade dock samma Expressen en text av Miljöpartiets Maria Ferm, som tydligt visar vilken självbild hon och övriga asylaktivister har: ”Vi vill tacka alla som tillsammans med oss stått upp för medmänsklighet, som väljer att se hoppfullt på framtiden och förstår att kampen för mänskliga rättigheter och solidaritet med människor som lever i utsatthet är något vi måste fortsätta kämpa för varje dag, särskilt i tider då vindarna blåser hårt,” skriver Ferm.

Det är ont mot gott, ljus mot mörker, hopp mot rädsla, öppenhet mot slutenhet, vi mot dem. Floskler och lögner repeteras in absurdum för att övertyga läsaren om att konsekvenserna av beslutet som Ferm och hennes ideologiska fränder nu har fattat är helt irrelevanta – eftersom beslutet har fattats med goda avsikter.

Det vi har sett idag är godhetsposörer i aktion. Vi har fått se en plenisal där våra riksdagspolitiker från V, S, MP och C genom sina knapptryckningar har satt ett fett långfinger framför näsan på sina väljare. De har markerat att de inte lyssnar till våra vädjanden att hushålla med våra skattepengar. De har visat att de struntar i vår verklighet och att de är oförmögna att göra rimliga prioriteringar i ett stressat samhälle. De har framför allt visat att de prioriterar odlandet av sin egen goda självbild framför lindrandet av verklig nöd.

Gymnasieamnestin har nämligen inte ett skvatt med humanitet att göra. Det finns enorma humanitära behov att lösa här hemma. Riksdagen hade exempelvis kunnat avskaffa fenomenet ”svenska fattigpensionärer” för en bråkdel av summan, men det valde man alltså inte att göra. Är man benhårt övertygade om att inte hjälpa svenska medborgare, kunde man ha fattat ett beslut om att avdela dessa tre miljarder för att hjälpa på plats i Afghanistan.

Kostnaden för ett skolbarn i Afghanistan är 961 kronor per år. Kostnaden för en gymnasist i Sverige är 116 500 kronor per år, men det avser endast kostnaden för själva skolplatsen och förutsätter att gymnasisten inte har några särskilda behov. Vad gäller dessa män tillkommer specialsatsningarna som skolorna måste göra avseende språk och undervisning, alla de kostnader som normalt bekostas av en förälder, samt förstås kostnader för sjukvård, tandvård och så vidare.

De budgeterade tre miljarderna över två år handlar alltså bara om kostnaderna för själva gymnasieplatserna.

Sanningen är att kostnaden inte är överblickbar.

Att satsa minst tre miljarder skattekronor – förmodligen det mångdubbla – på vuxna män som inte ens har rätt att befinna sig i landet hade varit galet om så Sverige flödade av mjölk och honung. Men det gör inte Sverige. Samhällssystemen är stressade och skolan är inget undantag. Det finns enorma behov att fylla inom gymnasieskolan redan nu, utan denna påspädning. Det är brist på lokaler, brist på lärare, brist på specialresurser. Våldet ökar, övergreppen ökar, hoten ökar. Det enda som sjunker är elevernas resultat och antagningskraven till lärarutbildningarna.

I detta läge ska vi bjuda in 9 000 vuxna män från världens kanske mest patriarkala kultur att tillbringa dagarna med svenska tonåringar. Lärarna ska – förutom att undervisa, planera, agera säkerhetsvakter och värdegrundsförmedlare – nu även agera beslutsfattare av uppehållstillstånd. What could possibly go wrong?

Beslutet fattas dessutom samtidigt som Sverige inte tvekar att sända kvinnor och barn som undkommit folkmordet i Syrien och Irak tillbaka till helvetet de flytt ifrån. Riksdagen har dessutom mage att bekosta mottagandet av asylsökande, vuxna män i Sverige genom att dra ner på biståndet till kvinnor och barn i flyktinglägren. Förklara gärna hur det är humanitärt, för jag förstår det inte.

Jag menar att inget gott kan komma av detta. De eventuella godhetspoäng som man tror sig kunna plocka bland asylaktivister, asyljurister och afghanska män (och deras familjer) kommer snabbt att ätas upp av det förakt som skapas bland svenska skattebetalare. Lägg till detta att Ferm och gänget med en glad knapptryckning de facto har upphävt svensk asyllagstiftning och att Migrationsverket därmed kan lägga ner. Beviljad asyl handlar nämligen inte längre om att ha objektiva skäl, utan om att ha rätt kontakter. Signalen sändes samtidigt att den som tar sig till Sverige och bråkar tillräckligt får stanna.

Frågan som ständigt poppar upp är: Varför? Varför väljer en majoritet av riksdagsledamöterna att rösta igenom detta förslag? Det handlar varken om humanitet, ansvar eller verklig godhet, så vilka krafter ligger bakom? Även om man aldrig ska underskatta människans dumhet, så är det svårt att tro att individer som trots allt kan hantera riksdagens passerkort kan uppvisa en sådan monumental omdömeslöshet. Handlar det kanske om rädsla – för vad dessa 9 000 män och deras sympatisörer på yttersta vänsterkanten annars kan ta sig till? Handlar det om påtryckningar?

Här ligger en hel kennel begraven – och det stinker.

 

Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tretton − 10 =