Hårgadans för svensk politik

Bollnäs-prästen Johan Gabriel Lindström nedtecknade år 1785 den sägen som berättar om vad som hände när Djävulen besökte byn Hårga i Hälsingland. Byns unga hade samlats på en loge för att dansa, en sen lördagskväll under sommaren. Plötsligt dök en okänd spelman upp och började spela. Ansiktet var dolt under en mörk slokhatt, det enda som kunde ses var hur ögonen ibland gnistrade till under brättet och ingen lade märke till hans bockfötter. När spelmannen lyfte fiolen mot kinden och började spela kände ingen igen melodin, men den var så medryckande att par efter par började dansa till tonerna. Så småningom dansade de alla, vildare och vildare efter musiken – bara för att märka att de inte kunde sluta. Dansen fortsatte hela natten, och vid gryningen ledde spelmannen de dansande unga ut från logen, upp på Hårgaberget. Där fortsatte dansen tills endast skeletten av byns ungdomar fanns kvar. Det sägs, att den som vågar sig upp på berget under fullmåne, än idag kan höra musiken Djävulen spelade.

Tio veckor efter valet har Sverige fortfarande inte någon regering. Istället har vi slungats in i en allt mer galen karusell av sonderingar, positioneringar och utspel. Det är mycket möjligt att de deltagande partistyrelserna och partiledarna tycker sig se någon form av mål och mening i denna lustiga dans med sina allt märkligare turer, men för varje varv ökar avståndet mellan dansarna och betraktarna.

Jag är ingen statsvetare. Jag kan inte göra avancerade analyser, prognoser eller presentera genomtänkta alternativ. Jag är bara del av den majoritet av Sveriges väljare som röstade för att få se ett slut på den socialistiska politik som har förts de senaste fyra åren, och som nu har fått se Alliansen falla i bitar framför våra ögon. De tio veckor som gått utan att våra förtroendevalda har kunnat bilda en regering har fått mig att drabbas av vad jag kallat PED: Post Election Depression. I korthet innebär diagnosen att jag är besviken, arg och uppgiven på svensk politik och svenska politiker. Diagnosen innefattar även en icke försumbar dos trots. Jag känner mig, som väljare, lurad. De många löftena och de fagra orden till trots, ville varken Centern eller Liberalerna verka för en icke-socialistisk politik.

När allt kom omkring, visade det sig bara en enda låt att dansa till i svensk politik: den återkommande musikslinga som sju av åtta riksdagspartier har dansat till under de senaste mandatperioderna, nämligen att markera avstånd från Sverigedemokraterna. Valet den 9 september innebar därför inte det byte av dans som väljarna efterfrågat, utan bara en tempohöjning av den pågående. Allt tal om att ta ansvar för vårt samhälle och att stå upp för demokratiska värderingar visade sig betyda noll och intet jämfört med den politiska tvångstanken att inte låta SD få inflytande – en fixering som är så stor att det enda riksdagen faktiskt lyckas med är det man säger sig absolut inte vilja göra.

Svensk riksdag styrs av sju partiers patologiska fixering vid det åttonde. Konsekvensen av det blir självklart att detta åttonde parti i själva verket styr riksdagen, men utan att behöva ta ansvar. Är det så ni vill ha det? Jag vet att jag inte vill ha det så.

Svensk politik har i mina ögon för länge sedan passerat den punkt där det inte längre går att fortsätta i samma gamla hjulspår längre, helt enkelt eftersom hjulspåren leder upp på berget och nedför stupet. Allt fler vanliga medborgare upptäcker det, och börjar därför att rycka i dansarnas kläder för att få dem att uppmärksamma vart musiken leder dem och – i förlängningen – oss alla.

Ändå tycks ingen partiledare vilja eller kunna bryta mönstret, det enda alternativet tycks vara att leverera mer av allt: Mer fördömanden, större avstånd, kraftigare avstamp i dansen. I turerna är partierna villiga att kasta av sig såväl den egna identiteten som väljarnas stöd. Det är galet. Bortom sans och förnuft. Förhäxat. Den märkliga dansen tycks alltmer anta formen av en politisk Hårgadans: den som väl har börjat dansa, kan inte sluta. Frågan är bara vem som är spelemannen – och om ens dansarna själva längre har en aning om det?

 

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

2 thoughts on “Hårgadans för svensk politik”

  1. Du ”snodde” min tanke 😊… jag är rätt tyst, utom när jag delar vissa artiklar. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja, men eftersom jag nu är i Hårgalanskap kanske det värker fram något…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 × 2 =