Hellre swishhora än tvångsprostituerad

Begreppet ”swishjournalist” definieras som en ”journalist som finansierar sin verksamhet genom bidrag som samlas in genom appen Swish och återfanns förra året bland de 33 så kallade nyord som lanserades av Språkrådet och Språktidningen. Det var under en diskussion om dessa nyord i P4 Stockholms morgonprogram som programledaren Ola Gäverth hade svårt att dölja sitt förakt för dessa frilansande kollegor när han gav sin egen definition: ”Någon som säger sig vara journalist men som inte tillhör ett mediehus men som tar in pengar, eh… på via Swish alltså. Man tigger pengar helt enkelt för att få fortsätta och verka. Jag kallar ju dem Swishhora” sa Gäverth. Han fortsätter sedan med att hävda att swishjournalister är ”åsiktsmaskiner” som ”upphöjer sig själva” när de ”säger sig slåss för demokratin”.

Föga förvånande blev reaktionerna kraftfulla och SR har beklagat uttalandet. Så långt allt väl. Men Gäverth är inte den förste (och troligtvis inte den siste) som använder etiketten swishhora för att beteckna de skribenter som inte är anställda av de stora mediehusen, och att betecknas som swishjournalist innebär att allt man producerar automatiskt kan nullifieras. En riktig, oberoende och trovärdig journalist förutsätts nämligen i Sverige vara statsfinansierad, vilket i sig är mycket märkligt. Det är som om vi i Sverige fortfarande lever med selektiva glasögon: när utländska stater endast tillåter statsunderstödd media att höras så är det ett tydligt bevis för en existerande diktatur, men när Sverige agerar på samma sätt så är det ett försvar av demokrati.

Nu invänder du kanske att det inte alls existerar något förbud för fri media i Sverige, vilket är delvis rätt. Men så sent som förra året ville justitieminister Morgan Johansson genomdriva en grundlagsändring som i praktiken skulle göra det omöjligt för journalister utan statligt godkännande att granska och kritisera svenska makthavare. I skenet av Brå-debaclet är det enkelt att inse vad detta skulle medföra. Grundlagsvoteringen stoppades dock i absolut sista stund, främst tack vare kampanjen Stoppa Grundlagsändringen som initierades av bland annat (de swishfinansierade) Ledarsidornas Johan Westerholm och Helene Bergman. Justitieministerns färdiga lagförslag, SOU 2017:70, existerar dock alltjämt.

Att Team Morgan Johansson anser sig nödgad att agera är självklart ingen slump. Framväxten av – och framgången för – det swishjournalistiska skrået har rubbat maktbalansen inom svensk nyhetsrapportering, som idag i praktiken är helt centraliserad hos mediehusen Bonnier och Schibsted. Det nuvarande arrangemanget är på så sätt en win-win-situation för båda parter: Politiker vill inte ha jobbiga murvlar som ifrågasätter, mediehusen vill ha intäkter. Lösningen har varit lika enkel som genial: Staten tvångsbeskattar medborgarna för att mata mediahusen med rundliga presstöd, och som motprestation avstår mediehusen från att ifrågasätta politikerna. Reglerna för presstöd har utformats på så sätt att alternativa media uteslutits. En journalist som vill ha en trygg anställning och en vettig inkomst har därför behövt ställa sig i tjänst hos ett etablerat mediehus, vilket även har inneburit en lojalitet inför synen på nyhetsförmedling och ideologiskt ställningstagande. Statsfinansierad media är därför per definition alltid fel, av den enkla anledning att man inte biter handen som föder en.

Av någon märklig anledning har journalistyrket utvecklats till att bli ett skrå dit många äro kallade men få äro utvalda. De fasta inställningarna är få och projektanställningarna oräkneliga. Om galoscherna inte passar är det bara att tacka för sig och gå, det finns hundra hungriga förmågor som gärna tar din plats (och kanske ser hippare ut, eller provocerar fram fler klick). Det har hänt att jag talat med journalistgrannar som biter sig i kinden, skriver det som förväntas av dem och knaprar antidepressiva och ångestdämpande för att orka med charaderna. Att sanningen ibland får stryka på foten och att medborgarna hålls fel- eller oinformerade måste man läras sig att leva med, alternativet är att lämna lägenheten vid Nytorget. Därför är dagens reaktioner föga förvånade – det handlar om att försvara det man har, både gällande makt och ekonomi.

Eftersom jag skriver utan att vara knuten till ett värdegrundscertifierat mediahus är jag, enligt Gäverths definition, en swishhora. Egentligen har jag inget emot att kallas för swishhora. I mina öron signalerar det en frihet och ett fullständigt oberoende som tilltalar mig. Jag har examen från journalistlinjen, men mina texter är produkter av min egen vilja, mina egna tankar, mina egna resonemang. De är inte beställningsjobb. Jag skriver inte på betald arbetstid och har därför inga förväntningar från någon arbetsgivare. Det finns ingen redaktionschef som talar om för mig vad jag ska skriva om eller har förväntningar på hur texterna vinklas. Jag är fullständigt fri. Ja, jag tar emot frivilliga gåvor. Gör det mig till en hora i vissas ögon? Ja, kanske det. Men hellre en fri swishhora än en fjättrad tvångsprostituerad.

 

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

13 + fjorton =