Herre på täppan

Antonio Gramsci var en italiensk marxist som under 20-talet förespråkade kulturell hegemoni och menade att arbetarklassen kunde uppnå ett socialistiskt samhälle endast genom att skapa en egen kultur som alternativ till den borgerliga. Gramscis tankar vidareutvecklades sedan av den tyske studentaktivisten Rudi Dutschke, som år 1967 skapade begreppet ”den långa marschen genom institutionerna” för att beskriva en långsiktig plan för revolution: samhället skulle störtas genom att samtliga samhällsinstitutioner skulle infiltreras och krossas inifrån. Det handlade om ett övertagande av de institutioner man ansåg vara bärare av borgerliga värderingar, som exempelvis universiteten, media, kultursektorn, domstolarna, försvaret och – självklart – kyrkan.

Vänstern tvingades vara mer uthållig än Moses, marschen mot det genomsocialistiska samhället tog ett halvt århundrade. Att övertagandet av samhällets institutioner ens lyckades, menar jag främst är ett resultat av att institutionerna frivilligt gav upp och släppte in den nya ideologins representanter i salongerna.

Varför?

Jo, eftersom de ansvariga betraktade 68-vänsterns unga på ett i grunden nedlåtande sätt: som ett kollektiv av förvirrade, rödvinspimplande individer i behov av mognad, inkapabla att driva igenom sin agenda eller ta ansvar för sitt eget agerande. 68-vänstern sågs som ett skrålande, barnsligt, fullständigt ofarligt och smått löjeväckande gäng, vars ideologiska krav framstod som så orealistiska att varken ideologin eller personerna som företrädde den behövde tas på allvar. En skola utan kunskapskrav? En nation utan förmåga att försvara sina gränser? En kyrka utan Jesus? Den unga vänsterns mål betraktades som så galna att man kunde le överseende åt dem.

Samtidigt såg man vinster med att omfamna ungvänsterns representanter: genom att visa öppenhet för den nya generationen, hoppades man på att kunna motbevisa vänsterns anklagelser om maktfullkomlighet och samtidigt vinna röster. Vänstern släpptes in i institutionerna, eftersom de som hade makten över institutionerna räknade med att de unga skulle växa upp, mogna och bli som de själva. Alltså öppnade man dörren.

Men vänstern mognade aldrig. Däremot såg man till att stärka sitt grepp om institutionerna, hålla fast vid sin ideologi och driva igenom den. Idag är den långa marschen genom institutionerna, på det hela taget, komplett. För socialdemokraterna – understödda av lojala och inflytelsehungrande vänsterpartister och miljöpartister – återstår bara att sparka av sig skorna, ta ett avkopplande fotbad, gratulera varandra till segern och njuta av utsikten.

Men vad vänstern har förbisett i sin vandring mot toppen, är att de vandrat med skygglapparna på. Samtidigt som de själva blivit allt mer självsäkra i takt med att målet kommit allt närmre, har en annan part formerat sig i kulisserna, skridit in på scenen och påbörjat samma långa marsch som vänstern nu fullbordat – men mot ett eget mål, och detta utan att vänstern ens har uppfattat det.

I mitt inlägg Socialdemokratins islamistiska draksådd beskrev jag i korthet hur det Socialdemokratiska partiet redan i mitten av 90-talet öppnade dörren för islamister, i utbyte mot röster. I ärlighetens namn har fler partier gjort exakt samma sakäven Miljöpartiet, Centern och Moderaterna har avslöjats med islamister både på riksdagslistorna, i plenisalen och på ministerposter.

Konsekvenserna för det svenska samhället har blivit ödesdigra. I veckan har centerns nämndeman och mångåriga riksdagskandidat Ebtisam Aldebe valsat runt i medierna sedan hon, tillsammans med sin partikollega Hasan Fransson, medverkat till att frikänna en muslimsk man åtalad för hustrumisshandel. Som grund för frikännandet angavs bland annat att mannen kom från en bättre familj än kvinnan, att kvinnan inte gråtit under förhören samt att kvinnan gått till polisen och anmält brottet istället för att prata med familjerna.

Annie Lööf säger sig vara chockad och undrar varför ingen har berättat om detta. Men det har till och med islamisterna själva gjort, under mer än ett decennium.

Redan 2006 krävde islamisten Mahmoud Aldebe långtgående särlagstiftning för muslimer, något hans hustru Ebtisam stödde samtidigt som hon kandiderade till riksdagen. Ebtisam Aldebe intervjuades av SVT 2008 och höll då fast vid dessa krav. Abdirisak Waberi redogjorde för sitt idealsamhälle i SVT:s Dokument inifrån redan 2009 . Följande år återfanns Waberi på femte plats på Moderaternas riksdagslista och han placerades så småningom i Försvarsutskottet. Miljöpartisten och bostadsministern Mehmet Kaplan fick till slut lämna på grund av förbindelser med president Erdogans parti AKP och det högerextrema islamistiska Grå vargarna. Omar Mustafa prioriterade islamismen framför socialdemokratin och han återfinns idag bland annat som vice ordförande för (det i många länder terrorstämplade) Muslimska Brödraskapets biståndsorganisation Islamic Relief. Som sådan finns han med vid utrikesdepartementets officiella resor och åtnjuter diplomatisk status. Listan kan göras ännu längre, läs gärna Ledarsidorna.

Att islamistiska organisationer kunnat nå så stor framgång i Sverige att till och med svenska domstolar nu dömer i enlighet med klanideal är förmodligen ett resultat av att de studerat sin mentors, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, modus operandi. Den islamistiska ideologins anhängare anträdde, för närmare tre decennier sedan, samma långa marsch genom institutionerna som vänstern fullbordat. Vänstern upprepade sina företrädares reaktioner: man underskattade motparten, räknade samtidigt med att motparten med tiden skulle bli exakt som de själva och öppnade dörrarna.

Att de politiska partierna har låtit islamister ta plats i de egna organisationerna, kan förklaras med att man har betraktat islamisternas representanter på ett i grunden rasistiskt sätt: som ett kollektiv av svaga och hjälpbehövande individer, oförmögna att ta ansvar för sitt eget agerande och inkapabla att driva igenom sin agenda (även när de är tydliga med densamma). Institutionernas nuvarande makthavare har samtidigt sett samma vinster som sina företrädare med att omfamna den nya ideologins representanter: genom att visa öppenhet för de organisationer som sade sig företräda Sveriges muslimer, hoppades man på att motbevisa organisationernas anklagelser om islamofobi och samtidigt vinna röster.

Vänstern tycks dessutom ha betraktat islamisterna som ett skrålande, barnsligt, fullständigt ofarligt och smått löjeväckande gäng, vars ideologiska krav ansetts så orealistiska att varken ideologin eller personerna som företrädde den behövde tas på allvar. Könssegregerade kommunala badhus? Muslimska böneutrop? Religiösa domar i svenska tingsrätter? Nej. Inte i Sverige. Den som profeterade om sådant stämplades så sent som för några år sedan som galen, som en konspiratorisk rasist.

Men idag är det just där vi är.

Den som vill förstå sin samtid och blicka in i framtiden, måste först lära sig sin historia. Den första, långa marschen genom institutionerna må vara avslutad, men en ny har redan kommit en bra bit på väg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sjutton + 20 =