Hittills ovärderliga människoliv har plötsligt fått en prislapp

Pandemin har försatt världens alla drabbade länder i en närmast omöjlig sits, där regeringar måste välja mellan pest och kolera (pun intended). Majoriteten länder har valt mer eller mindre långtgående restriktioner för att bekämpa viruset och minska antalet dödsoffer. Sverige har valt en annan väg och vad priset för vår öppenhet faktiskt blir, återstår att se. Officiella siffror gör gällande att mer än 2 100 personer har avlidit i covid -19 de senaste två månaderna, men folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlsson ser inte det som ett tecken på misslyckande. I en intervju med DN den 5 april sa Carlsson: ”Facit är inte antalet människor som dör av coronaviruset. Facit är vad vi ser efter fyra-fem år.” Även om han uttrycker sig krasst, så har ju Carlsson rätt i sak. Vilka beslut som var rätt att fatta kan vi bedöma först om ett antal år när det har utvärderats vad pandemin faktiskt ledde till, i Sverige och i omvärlden. Statsepidemiolog Anders Tegnell är inne på samma linje när han menar att dödlighet inte är det enda måttet som bör användas för att bedöma hur pandemin hanteras.

I mina öron ter sig dessa herrars uttalanden både provocerande och cyniska, men den trista verkligheten är att hur vi än vänder oss, så har vi ändan bak. Den svenska öppenheten medför dödsfall, men en lock down av samhället medför stora ekonomiska kostnader – företag går i konkurs, arbetslösheten ökar och individer ställs på bar backe. En högre psykisk ohälsa och fler självmord följer normalt i sådana spår. Alltså gör man en avvägning där allt ställs på sin spets med frågan: Hur mycket får det kosta att rädda ett liv?

Det är i sig ingen orimlig fråga att ställa. Tvärtom borde vi ha ställt den långt tidigare, ja faktiskt långt innan pandemin. Men det har vi inte gjort, och det är just det som är det stora problemet. Under decennier har vi i Sverige fått lära oss att vi lever i ett så rikt land, att det knappt funnits några begränsningar för vad vi kan kosta på oss. Allra mest tabu har det varit att tala om kopplingen mellan ekonomi och flyktingmottagande. De som önskat belysa invandringens kostnader eller som har förespråkat hjälp i närområden, har beskyllts för att vara allt ifrån allmänt empatilös till Ondskan personifierad. Redan 2010 hävdade representanter för Grön Ungdom och Centern att det inte är etiskt rätt att ifrågasätta hur mycket invandringen kostar, eftersom ett människoliv är ovärderligt. På den vägen har det fortsatt. Det har förklarats omöjligt att sätta en prislapp på vad det får kosta att rädda någon, och vi minns SR-intervjun från 2016 där Anne Ramberg slog fast att ”humanismen kräver att man får göra avkall på sin välfärd”.

Föreställ dig att en myndighetschef under migrantkrisen 2015 hade bemött bilderna på den drunknade Alan Kurdi med samma inställning som Carlsson uppvisade i DN-intervjun: ”Facit är inte antalet människor som dör på Medelhavet. Facit är vad vi ser efter fyra-fem år.” Den personen hade varit avskedad och medialt kölhalad innan kvällningen, trots att det uttalandet är i princip lika korrekt. Facit gällande flyktingkrisen 2015 går inte att utläsa genom att studera antalet drunknade på Medelhavet samma år, utan genom att utvärdera situationen i hemländerna ett antal år längre fram.

Men sådant har vi alltså inte fått uttala högt, än mindre använda som ledstjärna i svensk myndighetsutövning. Så när samma politiker, tjänstemän och tyckonomer som under åren har propagerat för att rädda människoliv genom öppna gränser och amnestier, plötsligt är villiga att offra (främst) gamla, invandrare och multisjuka, så skaver det ordentligt. De känslomässigt baserade parollerna om ”allas lika värde” ersattes lite för snabbt av krassa och ekonomiskt motiverade direktiv, vilket nu exkluderar stora grupper av sjuka från att ta del av den vård som både finns tillgänglig och som hade kunnat rädda deras liv. Absurditeten förstärks av att vissa invandrargrupper av okända anledningar är överrepresenterade i statistiken över virusets offer. Samma människoliv som till varje pris skulle räddas till Sverige, offras alltså nu utifrån ekonomiska motiv när de väl befinner sig i Sverige. Hur någon kan få ihop den värdegrundsekvationen är mer än jag kan förstå, och post-corona väntar en intressant tid när orsakerna till överrepresentationen ska finnas och ansvar utkrävas.

Det brukar heta att det svänger snabbt i hockey, tydligen gäller desamma i pandemier. Helt plötsligt går det utmärkt att sätta prislappar på människoliv, och heter man Anders Tegnell går det till och med att tycka att ökningen av antalet sjuka och döda är ”lite spännande” utan att förlora sin status som nationell idol. Majoriteten anhöriga till de över tvåtusen döda svenskarna, tycker nog inte att situationen är särskilt spännande. Istället vill de nog veta hur mycket det får kosta att rädda ett människoliv, och varför just deras familjemedlem inte ansågs värdefull nog i statens ögon.

Jag kan som sagt var inte avgöra om Sveriges väg är rätt eller fel väg att gå under pandemin, det får framtiden utvisa. Men jag vet att den nya verkligheten har dragit ned byxorna på den Humanitära Stormakten. När det verkligen gällde, stod den där med rumpan bar. Det fanns inget absolut människovärde, ingen omsorg om de verkligt svaga och utsatta. Det har i själva verket alltid funnits prislappar på människors liv, och endast så länge som kostnaderna tjänade det egna syftet var de värda att betala. Allt fagert tal var bara egoistiskt skryt och potemkinkulisser – och det är, i sig, en mycket viktig insikt att bära med sig när pandemin har bedarrat.

 

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56. Jag har tyvärr ingen möjlighet att återkomma med personliga tack till var och en som donerar, men jag är innerligt tacksam för varje krona!

3 thoughts on “Hittills ovärderliga människoliv har plötsligt fått en prislapp”

  1. Jo, och det blir en mycket dyrköpt slutsats, någon gång i framtiden. Samtidigt kommer folk inte alls förstå. Vi är många som känt det komma, även om vi inte trodde det skulle komma på detta sätt och så snabbt.

  2. Suverän lägesbeskrivning av ett Sverige i upplösning som skapats av ”de valda ombuden för Sveriges folk”!

  3. Tack Helena. Jag visste att snart någon debattör måste ta upp hyckleriet med ”allas lika värde”.

Lämna ett svar till Krassimira Svensson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − 7 =