I mötet med extremismen utmanas demokratin

Toleransen är det demokratiska samhällets signum. Sann demokratisk frihet innebär att även sådana åsikter som vi inte själva delar, eller som individer ens kan acceptera, tillåts existera och uttryckas. Gränserna för vilka åsikter någon får uttrycka publikt regleras via lagstiftningen.

Så länge som samhället är någorlunda homogent brukar dessa friheter inte orsaka några större problem, eftersom den stora massan delar de förhärskande åsikterna. De udda fåglar som är bärare av avvikande åsikter utgör då inget egentligt hot, utan är i själva verket nödvändiga för att samhället ska beredas tillfällen att praktisera den tolerans man säger sig förespråka.

Genom att samhället lever som det lär, reproducerar samhället sig självt. För den som vill leva i ett demokratiskt och jämställt samhälle är det just detta som är det viktiga: att det demokratiska samhället reproducerar sig självt genom att de värderingar som värnar och respekterar demokratiska fri- och rättigheter förs vidare mellan generationerna. Men vad händer i ett samhälle där en icke obetydlig del av befolkningen inte delar majoritetens värderingar och åsikter, eller till och med aktivt motarbetar dem?

Jag har länge fascinerats över gemene svensks övertygelse om att Sveriges demokrati, med våra internationellt sett unikt långtgående friheter och rättigheter, är någon form av naturlag. Resonemanget har varit att den demokratiska utvecklingen inte kan gå bakåt, att det som en gång har vunnits är vårt för alltid.

Så är det inte.

Det är ett välkänt faktum att det går att avskaffa demokratin på demokratisk väg, men hur ska det demokratiska samhället reagera när det ställs inför anti-demokratiska krafter? Ska samhället hålla fast vid sina principer och gå i kvav med toleransens flagga i topp, eller ska samhället begränsa sin tolerans för avvikande åsikter för att demokratin ska överleva?

Hittills har problemet varit huvudsakligen teoretiskt, men Försvarshögskolans rapport Mellan salafism och salafistisk jihadism – Påverkan mot och utmaningar för det svenska samhället som släpptes i torsdags visar på att frågeställningen nu är i högsta grad verklig.

Bakom den 265 sidor långa rapporten, som undersöker salafismens och den salafistiska jihadismens inflytande i Sverige, står dr. Magnus Ranstorp, Filip Ahlin, Peder Hyllengren och Magnus Normark vid Centrum för Totalförsvar och Samhällets Säkerhet (CTSS) på Försvarshögskolan.

Resultaten som presenteras är skrämmande, även för den förhärdade och desillusionerade. I rapporten återfinns exempel och lägesbeskrivningar från sjutton svenska orter, från storstäder som Malmö, Stockholm och Göteborg till mer anonyma orter som Tranemo, Hässleholm och Eskilstuna:

I Gävle sätter salafisterna press på andra muslimer att bli mer radikala och inlemma sig i deras tro. De har tydliga kriterier kring vad som krävs för att leva som en ”riktig muslim”. Muslimer som vägrar riskerar att trakasseras.

I Borås sätts unga från tidig ålder i koranskolor och får lära sig att inte beblanda sig med det motsatta könet. Enskilda elever dricker inte skolans vatten och får inte måla med vattenfärg eftersom vattnet är ”kristet”.

I Västerås förekommer religiös påverkan blandat med kriminalitet. ”Det kan handla om ett gäng grabbar som kommer in i matbutik. Har kassörskan inte slöja på sig tar de vad de vill ha utan att betala, de kallar kassörskan för svennehora och spottar på henne”, berättar en polis i rapporten.

I Eskilstuna bevakar salafister hur kvinnor och barn klär sig. Heltäckande klädsel praktiseras långt ner i åldrarna.

 

I samband med att rapporten presenterades, formulerade Magnus Ranstorp fyra områden där tvärvetenskapliga studier behövs för att avhjälpa de kunskapsluckor som nu finns. Ett av dessa områden rör just barnens situation. Ranstorp menar att koranskolorna och deras roll, och huruvida antidemokratiska normer och värderingar lärs ut och påverkar barn och ungdomar, bör undersökas vidare.

En av rapportens mest skrämmande slutsatser, är nämligen att det finns en betydande andel föräldrar i Sverige som aktivt motarbetar just de värden och värderingar som garanterar det demokratiska samhällets överlevnad.

Istället för att förmedla demokratiska värderingar till sina barn, försöker dessa föräldrar föra vidare religiös extremism, genom att placera barnen i religiösa friskolor och låta deras fritid bestå av koranskolor och andra religiösa aktiviteter. Detta sker i områden som redan är så segregerade att barnen sällan eller aldrig möter sekulära värderingar eller alternativ. Rapporten ger exempel på att elever lärt sig att hänvisa till ”haram” och ”halal” i klassrummen för att ta makten från lärare som är obekväma att hantera de religiösa aspekterna av den helt vanliga skoldagen.

Föräldrar lär sina barn att ta avstånd både från svenskar och det svenska samhället och de lyckas skrämmande väl. Många av de barn, som enligt hittills rådande politiskt korrekt koncensus skulle bli mer välintegrerade och mer demokratiskt öppensinnade än sina invandrade föräldrar, lever istället ut etniskt baserad intolerans och religiös extremism redan på grundskolenivå. I Försvarshögskolans studie uttrycker en person det som att ”när de kommer ut är de färdigprogrammerade.”

Försvarshögskolans utredning visar bortom tvivel att samma demokratiska friheter som länge används för att bygga demokrati, nu används emot demokratin – och att barnen förvandlats till brickor i spelet om värderingarna.

En person som ställt frågan om hur ett samhälle kan och bör hantera en sådan situation, är den amerikanske politiske filosofen och professorn i sociologi, Michael Walzer, som år 2004 skrev boken Politics and Passion. I boken ställer Walzer, från sin position som uttalad liberal, den svåraste frågan som går att finna för den som förespråkar ett liberalt samhälle: Finns det en gräns för toleransen – och var går den i så fall? Walzer kommer fram till slutsatsen att det faktiskt finns gränser även för den liberala toleransen, ja han hävdar till och med att det är nödvändigt att begränsa toleransen för intolerans, om det demokratiska, toleranta samhället ska kunna överleva.

Här gör Walzer gemensam sak med vetenskapsfilosofen Karl Popper, som hävdade att mänskligheten i toleransens namn måste ta sig rätten att inte tolerera de intoleranta.

Walzer ser självklart ett antal problem i hur denna begränsning av individens fri- och rättigheter i så fall ska göras, men han landar i att diskursen inledningsvis måste förändras. Det går inte längre att diskutera utifrån rättigheter – istället måste vi diskutera utifrån målsättning. Vi måste bestämma oss för vilken sorts samhälle vi vill leva i, och sedan formulera vilka regler som därför måste gälla för att detta samhällets överlevnad ska kunna garanteras.

En sådan ändring av riktning skulle med stor sannolikhet leda till protester från individer och grupper som kommer anse sig förfördelade, men det är i så fall något samhället måste vara berett på att hantera. Att inskränka rättigheter för en grupp, innebär naturligtvis även att det går att inskränka rättigheter för andra grupper och allt som går att bruka går också att missbruka.

Det är ingen enkel sits vi har satt oss i. På sätt och vis befinner vi oss på en punkt där vi nu tvingas att konstatera att vår strategi inte har fungerat – människor omfamnar inte per automatik demokratiska ideal genom långtgående lassiez faire. Samtidigt måste vi bestämma oss för vilken riktning vi nu ska ta som nation.

Det ena alternativet är att fortsätta vandra på den väg som visat sig vara kontraproduktiv och därmed riskera det demokratiska samhällets överlevnad. Det andra alternativet är att inte längre tolerera den anti-demokratiska extremistiska intoleransen, vilket ställer oss inför nya problem att hantera samtidigt som vi till viss del måste omdefiniera demokratins innehåll.

Det kommer inte att bli enkelt och det kommer aldrig att bli som förr. Valet måste dock göras, och det måste göras snart. Det handlar, när allt kommer omkring, om vilken sorts samhälle vi vill leva i.

 

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

10 − 9 =