Jul i kristofobins tidevarv

Av någon märklig anledning har det i familjen blivit tradition att ha uppesittarkväll framför teven den 23 december. När julstöket är avklarat och julefriden lägger sig så spelar vi alltså, som så många andra barnfamiljer i Sverige, Bingolotto. Så även i söndags. Mot slutet av programmet förklarade programledaren Rickard Olsson att ”vi skulle minnas varför man firar jul” och började sedan läsa ur julevangeliet. Under några sekunder hann jag känna förvåning och tacksamhet över ett seriöst försök till folkbildning. Den känslan fick dock ett snabbt slut.

Det visade sig att programledningen gett gästerna Henrik Schyffert, Per Andersson och Helena af Sandeberg fria händer att göra ett humoristiskt inslag om julevangeliet. Det blev som det blev, eller kanske som man hade kunnat förvänta sig – ett pubertalt, könsfixerat och svordomsdrypande häcklande av jungfru Marias graviditet och Jesu födelse.

Detta ständiga och förutsägbara behov av att förlöjliga kristna människors övertygelse och tro.

När jag såg Schyffert, Andersson och af Sandeberg gick mina tankar till mellanstadiets skolgårdsmobbare, de som bara gav sig på det garanterat ofarliga offret i garanterat ofarliga situationer och helst i grupp. Denna så kallade parodi har jag nämligen svårt att betrakta som annat än barns försök att göra sig populära på andras bekostnad. Det är inte humor – humor kräver kunskap, reflektion och självdistans, hos såväl avsändaren som mottagaren. Dessutom behövs ett mått respekt för ämnet man behandlar.

Missförstå mig rätt: man ska kunna kritisera och skämta om alla ämnen, även religion. Det jag är kritisk till, är hur kristna ständigt framställs som löjliga, korkade och lättlurade. Tar vi illa vid oss när det vi håller heligt hånas och bespottas, så är vi lättkränkta som inte tål skämt. Vi uppmanas inte sällan att vända andra kinden till. Bingolottos respons följer det mönstret när den exekutiva producenten talar om ”konstnärlig frihet” som ”gick överstyr för vissa” och programledaren Rickard Sjöberg undrar retoriskt om man inte ska få skoja med ett julspel? Även om Expressen kallar det för en ursäkt, så visar uttalandena att man ändå inte förstår vad som gör människor ledsna och upprörda.

Kristna är den mest förföljda gruppen i världen, läs gärna mer om statistiken hos organisationen Open Doors eller ta del av berättelserna från A Demand for Action (ADFA). Brittiska BBC sänder i dagarna dokumentären The Last Christians. Se trailern här. Tidigare i år utsåg regeringen en representant för att arbeta mot islamofobi och antisemitism – men av någon anledning utelämnades kampen mot kristofobin. Attacker mot kyrkor och kristna gravplatser blir allt vanligare även i Europa men får liten uppmärksamhet i media. När IS kalifat nu faller sönder, står Sverige handfallet. Media och politiker talar om terroristerna som ”återvändare” som vi inte vet hur vi ska hantera. Kristna irakier som flytt IS folkmord välkomnas nu av Kanada efter att ha nekats asyl i Sverige. Sverige välkomnar slaktarna – men vänder ryggen åt offren.

På julafton firade jag sedan mässa i en kyrka i en Stockholmsförort. Kyrkan var fullsatt och församlingen var ett tydligt exempel på hur den kristna familjen ser ut: Där fanns spädbarn i bärselar, äldre med sina rollatorer och hela skalan däremellan. Blekt pigmenterade med rötter i Sverige och mörkt pigmenterade med rötter i Afrika och hela skalan däremellan. Mycket starkt övertygade kristna och personer som bara tittat in – och hela skalan däremellan. Vissa har firat julafton i församlingens kyrkor i generationer, andra kom för första gången. Vissa kan alla psalmer utantill, andra kan inte ett ord svenska. När vi hade delat nattvardens måltid tillsammans, bjöds över två hundra personer på gratis julbord sponsrat av den lokala ICA-handlaren. Den kristna familjen är en spretig, härlig och kärleksfull familj. Men också en familj som lider när familjemedlemmar varje dag förföljs och dödas.

Kyrkorna i Sverige möter kristna som varit offer för folkmord och övergrepp. Vi ser deras sår, lyssnar till deras berättelser och följer dem i deras kamp för att på nytt kunna skapa sig en fungerande tillvaro. Men det är inte så enkelt i Sverige: Kristna har trakasserats på flyktingförläggningar och jag har hört hur kristna inte längre vara öppna med sin religionstillhörighet i vissa bostadsområden. Att ha en adventsljusstake i fönstret kan vara riskabelt för den som bor i Tensta eller Rosengård.

Det är i detta sammanhang som TV4 väljer att möjliggöra och relativisera kristofobi. Det gör mig sorgsen och besviken, men jag blir tyvärr inte förvånad. Att håna kristna ger billiga poäng. Men det förändrar inget i sak och julens budskap strålar ändå: Guds Son är född på denna dag. Ett barn är oss fött, en son är oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.

En God och Välsignad Jul tillönskas er alla.

PS. I FN:s kommission för mänskliga rättigheter från 2004 återfinns begreppet kristofobi i samma mening som antisemitism och islamofobi. Kristofobi innebär att visa intolerans, rädsla eller fördomar mot troende personer av kristen övertygelse. Kritik mot kristendom räknas inte som kristofobi. DS.

PPS. Foto från Expressens artikel. DDS.

 

 

 

 

2 thoughts on “Jul i kristofobins tidevarv”

  1. Tur för Sverige att de kristna inte är våldsbenägna.Hade man skojat om Mohamed hade det antagligen blivit en massa bombattentat

  2. När skall ni religiösa sluta gnälla? Ni är inte förföljda. Detta märkliga är att ni tror på jungfrufödsel och
    brinnande talande buskar och ni förväntar er att inte bli förlöjligade. Om någon hade babblat om att
    Elvis fortfarande levde, vad hade du sagt då?

Lämna ett svar till Emanuel Sandberg Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sju − 6 =