Tema Afghanistan: Landet som inte går att förstå

För en tid sedan frågade en ung, ensamkommande afghan mig hur jag tyckte att man skulle beskriva Afghanistan för svenskar. Jag svarade honom att det inte gick. Ingen svensk kan förstå. Afghanistan är helt enkelt för annorlunda, för obegripligt. Den unge mannen såg eftertänksamt på mig och nickade.

Nätverket World Values Survey, som studerar värderingsförändringar och dessas påverkan på samhällen och politik, stödjer den slutsatsen. WVS är kanske mest av allt känt för sitt diagram över länders värderingar, där länder positioneras utifrån grad av traditionella/sekulära och överlevnadsfokuserade/individualistiska värderingar. Sverige återfinns sedan länge längst upp i det högra hörnet, som det mest sekulära och individualistiskt orienterade av samtliga studerade länder. Afghanistan återfinns av förklarliga skäl inte i undersökningen (landet har inte förutsättningar för att studeras) men skulle med största säkerhet placera sig i området längst ner till vänster, som ett av de mest traditionella och överlevnadsfokuserade länderna tillsammans med länder som Jemen, Irak och Jordanien. För den som söker Sveriges absoluta motpol, vore därför Afghanistan ett rimligt val.

Innan jag tar mig an enskilda områden är det därför viktigt att betona följande: Det är omöjligt att förstå Afghanistan utan att ha varit där. Afghanistan är nämligen inte så mycket ett land som ett fenomen. Visst kan man läsa sig till kunskap, men den som aldrig har varit på plats kan aldrig förstå. Vi kan genom informationsinhämtning nå en intellektuell kunskap om landet och kulturen, men det är först när vi är på plats som det går att få grepp om vilka konsekvenser kulturen får – både för nationen, samhället och för enskilda individer. Googlingar och studier på distans är en sak, verkliga möten, smaker, ljud och dofter en helt annan.

Den största svårigheten med att förstå afghansk kultur och afghanska levnadsvillkor handlar primärt om att vi som människor alltid utgår från oss själva, våra egna värderingar och våra egna erfarenheter när vi möter andra. Vi använder så att säga oss själva och det vi själva uppfattar som ”normalt” som referens när vi utforskar världen, något annat vore omöjligt. Att använda denna metod för att utforska världen fungerar bra när vi möter kulturer som vi kan positionera eftersom vi kan relatera till dem i förhållande till vår egen – men vad händer när vi möter en kultur som är så väsensskild från vår egen att den faller utanför vår fattningsförmåga?

Låt mig ta ett exempel. Jag menar att en av de tydligaste skillnaderna mellan afghansk och svensk kultur återfinns i synen på våldsanvändning: I Afghanistan är det exempelvis relativt riskfritt för en man att döda sin hustru. Han kommer med stor sannolikhet inte att åtalas och hans anseende i samhället kan till och med förbättras. Det är även generellt sett oproblematiskt för en man att gifta sig med ett barn och tvinga henne till sex. Att använda våld anses i dessa fall varken skamligt eller fel, ofta betraktas våld tvärtom som ett eftersträvansvärt tecken på styrka och god karaktär. För den vanlige svensken, socialiserad in i en våldsfördömande kultur, är dessa beteenden däremot obegripliga och vidriga.

För några dagar sedan mördades två unga kvinnor, danskan Maren Ueland och norskan Louisa Vesterager Jespersen, under en semester i Marocko. Utländsk press har redogjort för hur kvinnorna halshuggits på ett bestialiskt sett samtidigt som svensk press talar om knivskador. Varför? Handlar det om en kombination av politisk korrekthet och den fredsskadade nationens oförmåga att röra vid människans möjlighet till djävulsk ondska?

Jag menar att vi i princip kan välja mellan tre olika förklaringsmodeller när vi vill försöka förklara den afghanska (eller för den delen islamistiska) kulturens acceptans av för oss obegripligt våld. Två av dem är ytterligheter som leder till dikeskörningar, den tredje är den farbara vägen: Det ena diket – som nås genom den förklaring som oftast levereras i Sverige – innebär att vi helt enkelt sorterar bort de kulturella faktorer som är skrämmande och obegripliga för oss, för att på så sätt kunna relatera till den begripliga återstoden. Vi plockar så att säga russinen ur kakan. Det är det gängse tillvägagångssättet hos dem som hävdar att ”alla kulturer är lika bra” och att ”alla människor är likadana (som jag är)”. Den andra dikeskörningen sker när förklaringen söks i den rasistiska förenklingen att ”alla afghaner är monster”.

Det tredje förklaringsmodellen, som på samma gång är den svåraste och den enda konstruktiva, innebär ett erkännande av att det faktiskt finns kulturer som präglas av människofientliga och destruktiva ideal och att varje individ – även vi själva! – har en inneboende möjlighet att vara både god och ond, att vara kapabel till stor godhet men också till bottenlös ondska. Den möjligheten innebär, i kombination med de socialiseringsprocesser som varje individ som barn genomgår för att bli en del av ett samhälle och en grupp och som jag skrivit om här, att en individ som socialiseras in i en våldsbejakande kultur kommer att kunna utöva det av kulturen accepterade eller påbjudna våldet utan att uppleva den skuld eller skam som en person socialiserad in i en våldsfördömande kultur skulle ha drabbats av.

Att denna tredje förklaringsmodell är så svår för oss, menar jag beror på att vi, i samma stund som vi erkänner att alla människor har förmåga att begå bestialiska handlingar, också erkänner vårt eget, inneboende mörker – att även vi själva, under vissa förhållanden, skulle kunna bli som de. ”Jag” inkluderas nämligen alltid i ”alla”. Mötet med ondska blir därför samtidigt ett möte med oss själva, med vårt eget inre. Det är ett möte som inte alltid är välkommet. De flesta av oss vill inte se vårt eget mörker och många lever i en stark övertygelse om att de själva aldrig skulle kunna förvandlas till barnamördare eller lägervakter. En sådan syn på självet, i kombination med övertygelsen om att alla människor är likadana, leder till den logiska slutsatsen att alla människor är lika goda som man själv anser sig vara. Andra människors ondska förklaras då som ett fel i programmeringen, ett avsteg från människans naturliga tillstånd.

Det är ett resonemang vi känner igen från hanterandet av de IS-terrorister som nu söker sig tillbaka till Sverige efter kalifatets kollaps. Förutsatt att människans naturliga tillstånd är att vara god, behövs ju inga straff för dessa ”återvändare”, bara känslomässigt stöd och praktisk hjälp från socialtjänsten under den tid det tar för ”återvändarna” att ”hitta tillbaka” till ”svenska värderingar”. Terroristen är i deras ögon en vilseförd människa som vill bli god (läs = som vi) så snart de onda sammanhangen slutar att utöva sitt tvång över individen. Visst förändras individer i möten med nya sammanhang, men svagheten i detta sätt att resonera är att man helt bortser från socialiseringsprocessernas makt. Vissa delar av den kultur vi socialiserats in i sitter så djupt förankrade i oss att de är svåra att bryta med ens om vi försöker. Det går inte heller att bortse ifrån att det är just hatet mot våra västerländska värderingar som motiverat terroristerna att ansluta sig till IS till att börja med.

När jag reste till Afghanistan hade jag redan tjänstgjort inom Utlandsstyrkorna på Balkan, arbetat i Nordafrika och bedrivit humanitär hjälpverksamhet i före detta öststater. Jag hade dessutom genomgått en tre månader lång befattningsutbildning och var med andra ord övertygad om att jag var väl förberedd på vad jag skulle möta. Men jag hade fel. Afghanistan var så diametralt annorlunda, så genomgripande och fullständigt annorlunda än något jag tidigare mött. Det som påverkade mig starkast var inte fattigdomen och misären, de hade jag mött även på annat håll. Nej, det som var svårast att möta var människosynen. Eller snarare bristen på det jag ansåg vara basal medmänsklighet. Jag levde, trots allt jag upplevt, ännu i övertygelsen om att alla människor var i grunden lika, att det fanns vissa värderingar och åsikter som alla (psykiskt friska) människor delade. Exempel på detta menade jag var omsorgen om sina barn, att vilja andra människor väl, att ställa upp för sin medmänniska och att inte medvetet vilja orsaka andra människor smärta eller skada.

Stunden när jag tvingades inse att jag haft fel, att det finns sammanhang där en individ kan våldta och mörda utan att omgivningen lyfter på ögonbrynet, var en av de mest smärtsamma stunderna i mitt liv. Mötet med Afghanistan förändrade min människosyn. Det är en erfarenhet jag delar med många veteraner som tjänstgjort i utlandsstyrkorna och förändringarna är statistiskt bevisade. Försvarsmakten genomför undersökningar om bland annat soldaternas åsikter och motivation före och efter tjänstgöringsperioden i insatsområdet. En försvarsmaktsanställd förklarade för mig att resultaten är desamma år från år – människosynen är generellt sätt sämre efter insatsen. Mötet med landet, kulturen och befolkningen har alltså gjort soldaterna mer negativa både avseende synen på befolkningen och möjligheterna till att åstadkomma förbättringar i insatsområdet.

För vissa förändras livet på djupet av mötet med Afghanistan. Under FS20 mötte jag Kongo, eller Dag som han hette tidigare. Fyra år efter hemrotation såg jag hans ansikte igen, i en artikel i Expressen. Kongo var en av de veteraner som kom hem, men aldrig kom tillbaka. Jag har mött flera Afghanistan-veteraner som drabbats av posttraumatisk stress (PTSD), vissa så svårt att de begått våldsbrott eller, som Kongo, har valt att isolera sig från omgivningen. Det handlar om stridsupplevelser men också om mötet med en för soldaten obegriplig kultur – en soldat glömmer aldrig möten med stympade kvinnor eller ljudet av barn som misshandlas. En återkommande åsikt från personer som vistats i Afghanistan under en längre tid är, föga förvånande, att det är omöjligt att berätta för omgivningen om det man har upplevt. Ingen förstår. Ingen tror på en. Det man har upplevt – sanningen – är så verklighetsfrämmande för medelsvensson att man i bästa fall beskylls för att överdriva och i sämsta fall anklagas för lögner med dunkla motiv.

Men sanningen är som den är, alldeles oavsett hur många budbärare vi skjuter.

Jag upprepar: Afghanistan är obegripligt för den som inte varit där, och mötet med Afghanistan fortsätter ofta att hemsöka den som varit där. Så länge som de vattentäta skotten mellan våra båda länders kulturer existerade, kunde vi stanna vid det konstaterandet. Idag har vi inte den lyxen längre. Med detta sagt, så fortsätter vi.

 

 

 

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

2 thoughts on “Tema Afghanistan: Landet som inte går att förstå”

  1. Hej, en liten reflektion när man tänker att Sverige och övriga demokratier behövt ett par århundraden för hitta ett rättssystem och sätt att vara mot varandra för kunna leva i harmoni men historiskt ganska kort tid sedan vi också här levde med ett grymt våld. Avrättningar, steglingar, att placeras i stock vid kyrkan, häxprocesser mm var ju tyvärr vardagligt förekommande! Att bryta dessa traditioner kräver säkert tid och beslutsamhet!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

arton + 9 =