”Låt dem äta kakor!”

Men hur tänkte människan?

Tänkte Sveriges vice statsminister alls, när hon klockan 17.30 på måndagen postade det nu virala Polen-inlägget på sin Facebook? Så inser jag att hon faktiskt måste ha gjort det, i alla fall tillräckligt för att låta texten få sällskap av ett foto föreställande en djupt allvarlig Isabella Lövin iklädd en tisha med trycket ”Make abortions safe again”.

Texten i sin helhet:

MILJÖPARTIET VILL GÖRA ABORTER BILLIGARE FÖR UTLÄNDSKA KVINNOR

När kvinnorna i Polen riskerar ännu hårdare abortlagar kan vi miljöpartister inte passivt stå och se på. Miljöpartiet vill därför erbjuda subventionerade aborter för utländska kvinnor i Sverige.

Sedan 2007 är det tillåtet för utländska kvinnor att göra abort i Sverige under samma omständigheter som gäller för svenska kvinnor. Många förhindras dock av sjukvårdskostnaderna som ligger mellan 5.000-15.000 kronor, utan resa och boende inräknat. Genomsnittslönen i exempelvis Polen ligger på 10.000 kronor, minimilönen på halva den summan.

Det polska parlamentet har annonserat att de vill rösta om ytterligare inskränkningar i landets redan mycket stränga abortlag, en av världens hårdaste. I fredags gick återigen tiotusentals polska kvinnor ut på gator och torg för att kräva rätten över sina kroppar. De ska veta att vi står på deras sida.

 

Så långt Sveriges vice statsminister. Om vi lyfter uttalandet ur all form av verklighetskontext och applicerar en ansenlig mängd god vilja, så går det möjligen att tolka Lövins uttalande som en övertygad abortförespråkares internationella solidaritet med kvinnor.

Med största respekt för polska kvinnors hälsa, så finns det en faktor som en folkvald politiker inte under några omständigheter får bortse ifrån: Verkligheten.

Lövins Facebook-inlägg visar att Miljöpartiet inte ser sig begränsad till sådana futiliteter som verkliga förhållanden, utan drivs av en utopisk ideologi som ska genomföras utan hänsyn till nationsgränser och till varje pris. Denna ideologi kan framstå som vacker och god, men endast den folkvalde som är okänslig för (eller villig att bortse ifrån) behoven hos dem man är satt att företräda kan applådera den.

Isabella Lövin och jag måste leva i parallella världar. Där jag ser ett samhälle med brister och behov, tycks Lövin se gyllene salar och chokladfontäner. När jag för första gången läste Lövins inlägg, hade jag just tagit del av Aftonbladets nyhetsrapportering morgonen den 28 mars. Några axplock bland rubrikerna:

”Pensionären Lars, 73, säljer tidningar – för att ha råd att gå till tandläkaren”

”Pensionärer säljer hemlösas tidning för att inte bli vräkta”

”Var tionde kvinnlig pensionär lever på två tusenlappar i månaden”

Det var tisdagens rubriker om pensionärernas situation, som ska betraktas i ett sammanhang där vi dagligen möter rapporter om kris inom polisen, kris inom försvaret, kris inom integrationen, kris inom rättsväsendet, kris inom socialtjänsten, kris inom skolan, kris inom sjukvården, kris inom barnomsorgen, kris inom äldrevården – det tycks vara kris överallt och i synnerhet för Sverigebilden.

Den gemensamma faktorn? Brist på resurser – ekonomiska, fysiska och personella.

I detta läge vill Isabella Lövin att svensk sjukvård ska belastas ytterligare, genom att utföra aborter åt utländska kvinnor. Varför solidariteten ska begränsas till polska kvinnor förstår jag inte. Det är olagligt, farligt eller dyrt att genomföra aborter i större delen av världen.

Var ska aborterna ske och vilka ska utföra dem? Faktum är att mödravården redan nu tänjer på gränserna på grund av den höga belastningen. En abort som hade kunna utföras i vecka sju, utförs kanske inte förrän i vecka tolv. En abort som hade kunnat utföras i vecka tolv, utförs inte förrän i vecka 17. Det är inom de juridiska gränserna, men moraliskt och känslomässigt fullständigt oacceptabelt.

Lägg till detta att Sverige redan idag, på grund av den unikt liberala abortlagstiftningen, tar emot ett stort antal utländska kvinnor varje år som genomför könsselektiva aborter. Sverige tillåter fri abort till vecka 18, vilket möjliggör för kvinnor att genomgå en könsbestämning av fostret i hemlandet och sedan – vanligtvis om barnet visar sig vara en flicka – resa till Sverige för att abortera det. Även kvinnor bosatta i Sverige använder denna möjlighet. Det har varit känt och debatterat sedan 2011 men inget har gjorts för att förhindra det, trots att fullt friska foster i planerade graviditeter aborteras.

Det är fullständigt orimligt att svenska skattebetalares pengar ska bekosta något sådant. Den skatt vi betalar, ska gå till den egna befolkningens välfärd och samhällets kärnfunktioner. Något annat borde vara otänkbart.

Det mesta tyder dessutom på, att vad vi idag kallar ”kriser” är milda västanfläktar jämfört med vad som komma skall. Välfärden kommer att behöva omfördelas när kommunernas ekonomi försämras, och en bra förklaring av vad som då kommer att hända ges av nationalekonomen Hans Jensevik i intervjun på Det Goda Samhället.

Så ser verkligheten ut – och det är i detta sammanhang som Lövins Facebook-inlägg måste betraktas och bedömas. Med hänsyn till att vice statsministern både har insyn i statens finanser och kunskap om samhällsutvecklingen menar jag att det finns tre möjliga slutsatser rörande Lövins uttalande:

Antingen tror hon att resurserna för att genomdriva förslaget finns, vilket betyder att hon saknar förmågan att förstå och processa information om rådande ekonomi och samhällsläge, eller så är hon fullständigt förblindad av den samhällsfarliga ideologi som kräver att svenska skattebetalare ska finansiera hela världens alla behov, eller så är hon så likgiltig inför de egna medborgarna, att hon inte tvekar att försämra deras situation ytterligare. Jag har svårt att bestämma mig för vad som är värst.

Något som däremot är bortom all tvekan, är att vice statsministern saknar respekt för de människor hon faktiskt har fått förtroendet att värna om.

Lövins inlägg fick mig att associera till ett annat uttalande som gått till historien, nämligen hur den franska drottningen Marie Antoinette länge påstods ha bemött de svältande kvinnornas böner om bröd genom det ökända: ”Låt dem äta kakor!”

Skillnaden är bara att Marie Antoinette aldrig någonsin sa så. Citatet tillskrevs henne i syfte att svartmåla henne och få henne att förlora folkets stöd, vilket var en förutsättning för att kunna störta henne från sin maktposition. Isabella Löven å andra sidan, tycks klara det arbetet helt på egen hand.

Hur det gick för Marie Antoinette vet vi. Ett sådant slut önskar jag ingen, men Lövins Facebook-inlägg kan med fördel re-postas ett antal gånger inför valet i september, så att folket förmår rösta förnuftigt.

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok ”Konsten att överleva Svenska kyrkan” genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 × fyra =