Marschen är fullbordad

När segern är vunnen behöver man inte längre låtsas vara något annat än man är. Det säkraste tecknet på att vänstern nu anser sitt maktövertagande över samhällets institutioner som i det närmaste fullbordad, är att man slutat försöka framstå som opolitiska och objektiva: Filminstitutets VD Anna Serner skapade rubriker när hon ville neka ekonomiskt stöd till filmskapare med fel kromosomuppsättning, bibliotek har vägrat köpa in litteratur och KTH nekar studenterna yttrande- och åsiktsfrihet.

Även Svenska kyrkan ingår bland de institutioner som varit föremål för vänsterns långa marsch. Kampanjerna som spridits från Kyrkokansliet i Uppsala under senare år skulle lika gärna ha kunna ha producerats på Sveavägen 68 och Limhamns kyrkas twitterkonto har fortsatt att pumpa ut sina alltmer absurda vänsterpolitiska ställningstaganden.

I söndags uttalade sig Svenska kyrkan, som en av sex avsändarorganisationer, och krävde ett bättre samtalsklimat och respektfull dialog i en text publicerad på DN Debatt. Ärkebiskopen underteckade. Jag skrev om texten under rubriken Folkuppfostrarna.

Det tog tre dagar innan Svenska kyrkan visade hur organisationen själv hanterar en sådan fråga i praktiken. I onsdags lanserade nämligen Kyrkokansliet i Uppsala sajten #gåtillkällan. Initiativet presenteras på följande sätt:

”I tider när rykten snabbt sprids på internet är det viktigt att kunna gå till källan och ta del av ursprungsinformationen. Den här sidan, som uppdateras utifrån aktualiteter, riktar sig till dig som vill ta reda på var Svenska kyrkan står i frågor där olika tolkningar eller missuppfattningar har spridits. Det kan gälla förhållandet till andra religioner, förhållandet till samhället eller vår egna kristna tro. Välkommen och tack för att du väljer att gå till källan.”

Det låter som ett lovvärt initiativ. Dock uppstår frågetecken så snart den nuvarande kommunikationsdirektören Ing-Marie Olofsdotter Nilsson börjar förklara vad det hela handlar om: ”Nu får vi ofta börja om från början med att tillrättalägga osanningar”.

Man vill alltså tillrättalägga osanningar? Osanningar i vilkens ögon? Svenska kyrkans? Projektet tycks nämligen handla föga om att möjliggöra objektiva ställningstaganden. Det verkar desto mer handla om att förmedla Svenska kyrkans bild av olika frågor och fenomen samlade under tre rubriker: Vår kristna tro, Andra religioner och Kyrka och samhälle.

#gåtillkällan är folkuppfostringstanken personifierad.

Ett gott exempel på hur #gåtillkällan säger sig vilja tillrättalägga osanningar fås genom att studera hur man närmar sig konflikten gällande Facebook-gruppen Mitt Kors, som jag själv var med om att starta under sommaren 2016. Man låter åtta biskopar och just den före detta kommunikationsdirektör som startade drevet mot gruppen komma till tals. Får jag eller någon annan upphovsman förklara initiativet eller gruppens syfte? Nej. Självklart inte.

Den före detta kommunikationsdirektören Gunnar Sjöberg (han som betecknade Mitt Kors som ”ofräscht” och ”okristligt”) får däremot ett helt blogginlägg publicerat. Ettusen niohundratolv tecken. Bland annat lyckas man få in det famösa påståendet att korset kan bäras ”för” och ”mot” något, där vi som representerade Mitt Kors påstods bära korset ”mot” människor, medan de som kritiserade oss påstods bära korset ”för” människor.

I texten publicrad på #gåtillkällan skriver Sjöberg: ”Jag har dock ställt mig frågande till kampanjen #mittkors, som startade som en följd av det fruktansvärda mordet på den franske prästen Jacques Hamel, för att Jesu kors riskerar att användas som ett tecken MOT en annan grupp bekännare. Inte bara som ett tecken FÖR utsatta kristna. Jag är orolig för att korset blir en distanserande markör, som delar in oss i ett vi och ett dom, och inte det hoppets tecken som jag menar Jesus står för.”

Distanserande markör. Ett vi och ett dom. Känner vi igen det resonemanget? Det är exakt det sätt att resonera som Svenska kyrkan fördömde i söndags, men som man ändå konsekvent använder sig av – både i söndagens text och i det initiativ som lanserades i onsdags.

”Gör som vi säger, inte som vi gör” borde graveras in i stenen ovanför porten till Kyrkans hus.

Ser inte Svenska kyrkan vad de gör? Är man inte medveten om sitt eget agerande? Varför ställer man aldrig sitt eget agerande i relation till andras? Ser man, för att travestera på en text Kyrkokansliet borde känna till, flisan i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget? Resultatet blir hur som helst en insats som klingar falskt, och som tydligare än något annat visar med vilken maktfullkomlighet Svenska kyrkans centrala organ agerar.

Man anser sig helt enkelt ha det totala tolkningsföreträdet. De egna åsikterna är norm, de röster som företräder andra åsikter avviker och ska därmed tystas genom osynliggörande. Massorna ska informeras om organisationens förväntningar och en människa ska fås att omfatta rätt åsikter med hjälp av folkbildning och därigenom bli en ”god” människa. Man tillrättalägger osanningar.

Det #gåtillkällan bevisar, är inte Svenska kyrkans vilja att hjälpa människor att finna en objektiv sanning i en förvirrande värld. Istället bevisar #gåtillkällan att Svenska kyrkan inte längre ens försöker framstå som neutral. Man levererar sin version av sanningen och förväntar sig att det inte ska ifrågasättas. Det är attityden hos en självsäker och självgod organisation, en organisation som är så ideologiskt enkelriktad att åsiktshegemonin inte ens uppmärksammas. Det är en organisation som inte ser fräckheten i att, i ett kristet sammanhang, beteckna sig själv som källan – i singularis. Det är en organisation där den långa marschen genom institutionerna är fullbordad.

I min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan skriver jag om denna marsch på följande sätt:

Den svenska vänstern var, vid arbetarrörelsens framväxt under det förra sekelskiftet, starkt präglad av Marx tankar om religionen som ett opium för folket och man var lika negativt inställd till kyrkan som sina europeiska systerpartier. Kyrkan sågs som en del av etablissemanget, som en del av det förtryckande maskineri som plågade arbetarklassen samtidigt som det gav uttalat och outtalat stöd till kapitalismen och de högre samhällsklasserna. Svenska kyrkan sågs som en fiende eftersom kyrkan stödde monarkin och de traditioner och samhällsstrukturer som vänstern ville motarbeta.

Logiskt nog tog Svenska socialdemokratiska arbetarepartiet först starkt avstånd från Svenska kyrkan. Men så hände något. För ganska precis etthundra år sedan, lanserades den socialdemokratiska visionen om att befria Sverige från kristendomen med Svenska kyrkan som medel.

Målet var att omdana Svenska kyrkan till en spridare av en ”ateistisk allmän religiositet”, som den socialdemokratiske landshövdingen Arthur Engberg uttryckte det i tidningen Arbetet år 1922. Några år senare, 1936, uppmanade Engberg, som då var ecklesiastikminister, under ett anförande i riksdagen till att ”avskaffa biskoparna och införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för kungliga salighetsverket”.

Kanske hade Engberg och socialdemokratin låtit sig inspireras av den italienske marxisten Antonio Gramsci, som under 20-talet förespråkade kulturell hegemoni och menade att arbetarklassen kunde uppnå ett socialistiskt samhälle endast genom att skapa en egen kultur som alternativ till den borgerliga. I Sverige, där kyrkan var inflytelserik och bärare av viktiga samhällsfunktioner, sågs det därför som mer realistiskt att inlemma kyrkan i den socialistiska, icke-kristna kulturen än att försöka avskaffa den.

Gramscis tankar vidareutvecklades sedan av den tyske studentaktivisten Rudi Dutschke, som år 1967 skapade begreppet ”den långa marschen genom institutionerna” för att beskriva en långsiktig plan för revolution: samhället skulle störtas genom att samtliga samhällsinstitutioner skulle infiltreras och krossas inifrån. Det handlade om ett övertagande av de institutioner man ansåg vara bärare av borgerliga värderingar, som exempelvis universiteten, media, kultursektorn, försvaret och – självklart – kyrkan.

 

Marschen har varit lång, mycket lång. Den har pågått i nästan etthundra år, men nu tycks den vara fullbordad.

 

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 × två =