Med Värdegrunden som Högsta väsende

Pingstdagen år 1794 inföll den 8 juni, eller den 20 prairial år II enligt revolutionskalendern, för den som händelsevis befann sig i Paris. På Champ de Mars och i Tuilerierna hade människor samlats för att fira den allra första festen till det Högsta väsendets ära.

Revolutionen hade tidigt utsett den katolska kyrkan till en av sina huvudmotståndare och under hösten 1793 propagerade främst den hébertistiska gruppen i Nationalkonventet för ett avskaffande av religion och införandet av ett ateistiskt samhälle. Montagnarderna motsatte sig dock kraftfullt en sådan utveckling. Montagnarden och medlemmen i det utökade Välfärdsutskottet, Maximilien Robespierre (1758-94), började fundera över ett alternativ både till den katolska kyrkans kristendom och till hébertisternas ateism. Även om han förhöll sig kritisk till kyrkans makt och krav, ville han erbjuda folket ett andligt sammanhang och en inre moralisk kompass. Grunden till denna nya andlighet fann han i den deism som lanserats av Rosseau och Voltaire.

Entrée: L’Être suprême.

I ett dekret daterat den 7 maj 1794, angav Robespierre att det franska folket erkände det Högsta väsendet och själens odödlighet – ”le peuple français reconnaît l’Etre suprême et l’immortalité de l’âme”. Så lanserades det Högsta väsendet som en modersmjölksersättning för kristendom. Man behöll önskade ideal som hög moral, vänskap, lojalitet, familj och kärlek till nationen (eller snarare republiken) men passade på att göra sig av med religiösa doktriner och kyrkans inflytande. För att befästa den nya pseudo-religionen, bestämdes att en fest skulle hållas redan en månad senare (på den dag då den katolska kyrkan skulle ha firat pingst) och konstnären Jacques-Louis David tilldelades den föga åtråvärda uppgiften att orkestrera jättespektaklet.

What could possibly go wrong ?

Exakt allt, visade det sig.

För att förstå hur den fest som enligt Robespierre skulle symbolisera republikens triumf i själva verket kom att bli den händelse som lade grunden till hans undergång, måste man känna till hur stämningen var i Paris den sommaren.

Perioden 1793-94 betecknas ibland som ”Terrorn”, eftersom Välfärdsutskottets strävan att skydda republiken och revolutionen från både yttre och inre fienden med tiden tog sig allt mer radikala uttryck. Inte bara aktivt motstånd mot revolutionen kom att betraktas som ett brott, även den som inte var tillräckligt positiv riskerade åtal och fällande dom. Den person som, om än en smula oförtjänt, kom att symbolisera denna terror, var Robespierre.

Paris vimlade av engagerade medborgare som gärna tog på sig rollen som angivare. Ett positivt ord om monarkin eller kritik över lång väntetid i en brödkö kunde leda till en snabb arrestering och, i vissa fall, avrättning. Av förklarliga skäl tystnade den öppna kritiken, i alla fall för en stund. Att så många ändå infann sig på Champ de Mars den 8 juni berodde kanske mer på det sociala trycket än på euforin över att få fira ett nyskapat, ansiktslöst och obekant andligt väsen. Den som uteblev eller inte hurrade tillräckligt entusiastiskt, riskerade ju att stämplas som revolutionens fiende och bli ett huvud kortare.

I många fransmäns ögon löd formeln för det Högsta väsendets införande som följer: Beröva folket på den kristna tro det känner till och respekterar, ersätt det med något nytt ingen förstår eller har efterfrågat och straffa sedan dem som förhåller sig kritiska eller likgiltiga.

Låter situationen bekant?

Det borde den göra. Det saknas nämligen inte likheter mellan Frankrike av år 1794 och Sverige av år 2018.

Även här har den kristna tron mer eller mindre avskaffats. Utvecklingen mot ett avkristnat samhälle har pågått under ett århundrade och har varit statsunderstödd sedan 1922, när socialdemokraten (och senare även ecklesiastikministern) Arthur Engberg i en artikel i tidningen Arbetet ville omdana Svenska kyrkan till en förmedlare av ”ateistisk allmän religiositet”. Riktig snurr på den utvecklingen blev det när den marxistiska 68-vänstern slog sina klor i Svenska kyrkan.

Idag kan Engbergs vision på många plan betraktas som realiserad. Medlemstappet ökar för varje år och inte ens Svenska kyrkans ledning tycks kunna (eller vilja?) motivera människor till att vara just kristna.

Det innebär dock inte att religionen är död, eller ens att kravet på religiös lydnad har upphört. Lydnaden mot den kristna kyrkans bekännelse har bara ersatts av kravet på lydnad mot den socialistiska Värdegrunden – Sveriges nutida motsvarighet till det revolutionära Frankrikes ”L’Être suprême”.

Värdegrunden är ett enda gigantiskt hittepå som styr våra liv och vår tillvaro. Ingen har hittills kunnat definiera dess innehåll, försynta frågor om Värdegrunden etiketteras ofta som ”hat” och att ifrågasätta Värdegrunden likställs med ondskefull populism.

Samtidigt leder blotta anklagelsen om att bryta mot den (eller inte vara tillräckligt ivrig förespråkare av den) till bestraffningar, även om fysiska avrättningar har ersatts av sociala. En förflugen kommentar på Facebook eller ett klumpigt raggningsförsök kan, om det uppmärksammas av en av Värdegrundens angivare, rendera i uppsägningar och medialt gatlopp. Den som ifrågasätter Värdegrunden idag, kan dömas för samma brott som parisaren som inte hurrade tillräckligt entusiastiskt våren 1794: ljumhet mot revolutionen.

Men det finns en gräns där folket tröttnar och genomskådar charaderna, när det inser att det fint inslagna paketet saknar innehåll. Vad som då väntar, ger sommaren som följde festen på Champ de Mars en föraning om.

Så hur gick det då för Robespierres försök att förmå folket att fokusera på ”rätt” andlighet? Inte så bra. Robespierre hade av hälsoskäl varit frånvarande från politiken under de veckor som föregick festen, samtidigt som hans närmaste rådgivare och kollega i Välfärdsutskottet, Saint-Just, hade befunnit sig på militära uppdrag i norra Frankrike.

Den 8 juni var Robespierre helt enkelt inte uppdaterad. Han hade inte uppmärksammats på de små tecknen som fanns och som antydde att Paris befolkning, hårt pressad av blockader och ransoneringar, hellre ville ha bröd än skådespel. Samtidigt hade personer inom Välfärdsutskottet börjat ifrågasätta Robespierres inflytande. Att då iscensätta en gigantisk fest för en påhittad gudomlighet var helt enkelt maximalt dålig tajming.

Det hade kunnat gå vägen – om han bara undanhållit sig från att låta festens höjdpunkt utgöras av ett eget brandtal, ståendes på toppen av ett gigantiskt konstgjort berg av papier-maché. Robespierres tal som skulle ha varit så rätt några månader tidigare, var helt plötsligt påtagligt malplacerat. Dissonansen mellan politiska ideal och folkets verklighet hade helt enkelt blivit alltför stor för att det skulle kunna passera obemärkt.

Robespierre fick inte hållas länge, innan spridda fnitter började höras från folkmassan – och är det något som kan fälla till och med en tyrann, så är det fnitter. Det vet alla som läst sin Macchiavelli.

Folket fnittrade. Sex veckor senare, den 10 thermidor, fick Robespierre och 21 av hans anhängare bestiga schavotten för att möta ”republikens rakkniv”.

Med Robespierre föll också kulten runt det Högsta väsendet. Frågan är om kulten runt Värdegrunden även den kommer att falla, nu när socialdemokratin gjort oss alla tjänsten att bevisa dess ihålighet. Värdegrunden är, och har alltid varit, en dålig rip off på den kristna tro vänstern försökt avskaffa under snart ett århundrade. Värdegrunden är lika svårbegriplig som treenigheten någonsin varit och Värdegrunden har hållit människor i samma kvävande grepp som rädslan för ett brinnande gehenna.

Men det som är innehållslöst och tomt kommer förr eller senare att avslöjas, hur vackert inslaget paketet än är. Idag vet vi att Värdegrundens vackra ord bara var ekande brons och skrällande cymbaler, ja vi vet att Värdegrunden orsakat lidande och död. Vi ser ett upphävt samhällskontrakt, en välfärd stressad till bristningsgränsen och en befolkning som hukar under ekonomiska bördor och oro inför framtiden. Just den Värdegrund som förkunnat att människor inte får ställas emot varandra, har i själva verket skapat apartheidliknande regler, konflikter och rasism. Den blinda lydnaden inför Värdegrunden som skulle rädda världen, riskerar att bli vår undergång.

Ändå finns det en strimma av hopp.

Samtidigt som Socialdemokraterna kämpar frenetiskt för att lansera partiet som ett trovärdigt framtidsparti, ekar varje vallöfte tomt när de ställs mot det samhälle de rödgröna faktiskt skapat under den gångna mandatperioden. Mycket tyder nu på att regeringen Löfven drar exakt samma slutsats som Robespierres närmaste drog den 9 thermidor: ”Det kan faktiskt gå åt helvete …”

I sociala media har mängder av photoshoppade karikatyrer av Socialstyrelsens broschyr ”Till dig som är gift med ett barn” valsat omkring. Özz Nûjens kommentar ”fråga min svåger” blev genast en klassiker. Kan det skratt som ekade i Agenda-studion när Löfven började svamla om LAS koppling till sexuella övergrepp, vara nutida ekon av det fnitter som fällde Robespierre?

Hoppet är ju, som bekant, det sista som överger en. Folket fnittrar. Facit kommer i september.

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

2 thoughts on “Med Värdegrunden som Högsta väsende”

  1. Är inte ”värdegrunden” mest en glorifierad Jantelag? Typ ”tro inte att du någon, gammelsvensken, för här kommer XYZ och hen är minst lika svensk som du!”

  2. Helena, du skriver väl och har onekligen mycket att bidra till den lilla intellektuella debatt som faktiskt förs. Jag skulle vilja be dig formulera vad värdegrund är för dig och hur du tror att folk, i Sverige, uppfattar den. Jag behöver lite dialog runt detta då det är ett ord som är lika flyktigt som dess innebörd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

13 + sex =