Min nyårsönskan är ett tillfrisknande Sverige

När jag så här på nyårsaftonen summerar det gångna året, slås jag av hur problem jag tidigare har mött hos människor på individnivå, under året som gått har antagit nationella proportioner.

Under mitt yrkesliv har jag mött människor som tvingats möta ofattbara motgångar och imponerats av människans förmåga till överlevnad och läkning. Men jag har också mött många som mått dåligt helt i onödan: Det kan handla om ett destruktivt beteende man inte kan (eller vill!) se, ett missbruk man inte på egen hand förmår bryta eller en sjukdom man inte vill erkänna genom att medicinera. Jag har ofta upplevt en maktlöshet och frustration hos mig själv i mötet med dessa människor, helt enkelt eftersom de lider helt i onödan. Hjälp finns, men av olika anledningar förmår man inte ta emot den.

En sådan person lever inte sällan i en fantasivärld som med tiden blivit verkligare än verkligheten. Eventuella problem i den egna tillvaron relativiseras och skylls inte sällan på omvärlden – om bara alla andra kunde tycka likadant som man själv, så vore ju allt frid och fröjd?

Varje dag som går innebär att man positionerar sig ännu starkare och en vacker dag inser individen att det har gått för långt, att det inte lägre går att backa även om man skulle vilja. Att erkänna att fantasivärlden består just av fantasier, innebär då både en ohanterlig förlust av prestige i omvärldens ögon och ett smärtande personligt nederlag. Dessutom måste man skapa en ny självbild. Om man inte är den man tror att man är – vem är man då..?

Att gå igenom en sådan process är oerhört krävande för individen och inte sällan återfinns dessa personer som patienter inom psykiatrin. Den som har god ekonomi har ibland tillbringat decennier på privata terapisoffor, men ändå lyckats undvika att förändra sin självbild och sitt beteende – och därmed sin situation. Det man däremot ofta har lyckats med, är att försämra sitt läge i den verkliga världen. Vissa problem går helt enkelt inte att lösa varken genom att addera mer av samma vanföreställningar, tillbringa ett oändligt antal timmar med att tala om sin upplevda situation eller genom att skrika att den som inte håller med är dum. Allra dummast är dessutom den som vågar antyda att fantasierna är just fantasier…

När detta sker på individnivå är det tragiskt för den drabbade individen och individens närhet. När det däremot sker på nationell nivå, är det absolut katastrof för en hel befolkning. När ett helt samhälle tillåts navigera med vackra intentioner och god vilja som enda ledstjärnor samtidigt som det kopplar bort verklighets-GPS:en, kan resultatet bara bli ett: Grundstötning.

Missförstå mig rätt. Visst ska individer och grupper ha visioner och målsättningar, men det gäller också att kunna inse begränsningar och göra sansade uppföljningar av sina vägval. Att inte nå det önskade utfallet, kan faktiskt bero på att tillvägagångssättet har varit fel, eller att målet har varit orealistiskt.

Häromdagen skrev jag om hur ideologiskt drivna makthavare helhjärtat har gått in för att förverkliga drömmen om Utopia på svensk mark. Alla varningstecken har ignorerats och alla kritiska röster har tystats, eftersom drömmen varit så stark och levt så länge inom samhällskroppen att den inte längre får ifrågasättas, med mindre än att samhällets identitet och självbild riskeras. Det är ett resonemang som vi känner igen från religiösa sekter: ”Det ska gå. Det måste fungera! De som ifrågasätter är svaga, de förstår inte bättre, de är inte upplysta. Om vi bara är ännu starkare i tron, om vi bara höjer oss över tvivlen så kommer belöningen!” Vilket är egentligen alternativet, för Sveriges del? Om landet inte längre är en humanitär stormakt, vad är det då..?

När verkligheten nu hoppar upp och biter oss i näsan, relativiseras medborgarnas erfarenheter och deras rädsla. Det vi upplever i vår vardag kan inte vara sant, får inte vara sant. Public service och MSM levererar tillrättalagda och värdegrundskorrigerade versioner, där terrorister kallas för ”återvändare”, halshuggningar förvandlas till ”knivskador” och hatbrott mot kyrkor oftast inte nämns alls. Rapporter i alternativ media bortförklaras som fake news. Är avsändaren SD, Putin eller Trump? Senast idag återfinns en artikel i SvD där en analytiker på tankesmedjan ISD förklarar att det pågår ”en omfattande smutskastningskampanj” riktat mot Sverige och att ”vilseledande eller falska berättelser om Sverige används till stöd för högerextrema”.

Som vi vant oss vid är det bilden av Sverige som anses problematisk, inte verkligheten i Sverige. Att brotten tydligen inte sker på riktigt, är dock en klen tröst för den som blivit gruppvåldtagen, rånad eller fått sin bil uppbränd.

Tydligt är att den utopiska Sverigebilden ska försvaras till varje pris. Men att envisas med att leva i en värld av drömmar och illusioner är inte ett friskt beteende och det är inte ett konstruktivt beteende. Verkligheten är som den är, oavsett vad vi tycker om det. Låt därför 2019 bli året när Sverige bryter sig loss från vanföreställningarna. Låt tillfrisknandet börja här och nu. Det blir en svår och smärtsam process, men alternativet är ännu värre.

 

 

1 thought on “Min nyårsönskan är ett tillfrisknande Sverige”

  1. Hej och tack för ännu en ytterligt fascinerande text. Citat ”om landet inte längre är en humanitär stormakt, vad är det då..?” Svar: vad det alltid har varit, en svensk nationalstat med uråldriga rötter.

    Din text indikerar att PK-maffian faktiskt trodde på sina idéer och att dessa inte bara var slagträn att dunka i huvudet på den oförstående allmänheten. Men om PK-maffian verkligen var intresserad av invandrarna så borde de rimligen ha tagit hand om dem och drivit en integrationspolitik. I stället handlar det mest om att ”få stanna” följt av hemspråksundervisning och ekonomiskt stöd för etniska föreningar tydligen främst i avsikt att försvåra integrationen.

    Nu när drömmen gått i kras så stannar inte PK-maffian och städar upp efter sig utan har hittat en smitväg ut, nämligen klimatet. När kriminella gäng skjuter raketer på oskyldiga så grubblar PK-maffian på koldioxidutsläppen. Någon borde ta dem i nackskinnet och förklara att först skall de få stopp på skottlossningar på öppen gata, bilbränder, gruppvåldtäkter, hedersvåld, ungdomsrån och andra importerade problem innan vi det är dags att diskutera klimatet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × fem =