Mitt brev till regeringen: Var ska vi söka asyl?

”Det värsta var när mina barn blev så stora att de började fråga om kulhålen i väggarna, eller när de väcktes av bomber mitt i nätterna och jag skulle försöka lugna dem. Allt kom så nära. Människor sköts till döds utanför vår port, allt fler av mina vänner drabbades. De fick sina hus förstörda av explosioner, sina bilar uppbrända. De och deras barn blev attackerade, våldtagna och rånade. Min äldre son började varje dag med att kontrollera var det hade skett mord och bombdåd under natten, för att försäkra sig om att ingen han kände hade drabbats. Vardagen påverkades. Vi vågade inte längre gå ut på kvällarna, eller släppa ut våra barn för att leka. Alla diskussioner handlade efter ett tag om säkerhet, att i alla fall försöka skydda barnen. Våra religiösa byggnader vandaliserades. När vi samlades till religiösa högtider försökte vi skämta bort faran, eller sa öppet till varandra att ‘smäller det nu så dör vi i alla fall nära Gud’. När jag protesterade öppet mot den förda politiken förlorade jag mitt jobb och min bostad, eftersom kritik av regimen inte var tillåten. De som kunde, började flytta utomlands. Till länder där de inte längre behövde vara rädda, där deras barn kunde växa upp i trygghet. Vi som inte hade den möjligheten blev kvar.”

 

Skulle ovanstående berättelse berättiga till asyl i Sverige? Förmodligen. Problemet är bara, att det är min familjs berättelse, och vi bor redan i Sverige. Senast i natt vaknade vi klockan ett av bomben på Östermalm i Stockholm. En vän postade på Facebook: ”En sprängladdning detonerade just på Gyllenstiernsgatan. Fasad och bilar totalförstörda. Rutor upp till 60 meter därifrån krossade. Rädda människor på gatan i nattkläder.” Två timmar senare detonerade en kraftig bomb i centrala Uppsala. Två bostadshus på Östermalm har evakuerats och de boende förts till en närliggande skola, eftersom Räddningstjänsten bedömde att det fanns en rasrisk för byggnaderna.

Här befinner vi oss alltså idag. I min gamla hemstad Malmö blev det normalt att vakna till bomber och skottsalvor, jag har skrivit om situationen där tidigare. Nu är det likadant i Stockholms innerstad. Jag har tappat räkningen på de vänner vars familjemedlemmar rånats, misshandlats, våldtagits eller fått sina bilar uppbrända eller trappuppgångar sprängda. För de som levt i relativ trygghet i landets mer privilegierade områden är detta något nytt, men de som lever i utsatta områden har haft det så här i många år.

Låt mig gå rätt på sak: Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte att mina barn ska normalisera bomber, mord och våldtäkter, eller välja kläder utefter risken att bli rånad. Jag har sett nog av krig, konflikter och hat på nära håll och jag vet hur det påverkar människor. Jag vet dessutom vad som händer i ett samhälle när medborgarna får nog och tar makten i egna händer. Det är nästa steg, och det vill jag inte att mina barn ska behöva uppleva.

Nej, jag vill leva i ett land som är som Sverige var för tjugo år sedan – med fel och brister, småtråkigt och lagom men lugnt och välfungerande och ett föredöme inom många områden. Det landet finns inte längre. Det landet har ni förstört, ni som har prioriterat öppna gränser, godtrogenhet och solidaritet med terrorister framför ert eget folks trygghet. Ni har sålt ut oss, förvandlat vårt samhälle till en tummelplats för ligister och terrorister – och sedan beskyllt oss som protesterar för att svärta ner ”Sverigebilden”. Men kriget är redan här, som Widar Andersson skriver. Nu får vi se våra hem bli sprängda, trösta våra barn och försöka skydda oss själva så gott vi kan. Men är det ens möjligt inom Sveriges gränser? Om inte ens Östermalm är skonat – bomben detonerade ironiskt nog ett kvarter från TV-huset och Sveriges Radio – var är det då tryggt?

Så – nu då? Nu när ni i regeringarna Reinfeldt och Löfven har förvandlat Sverige till ett gränslöst och mångkriminellt samhälle, vilket är ert råd till oss som har älskat Sveriges lugn och trygghet? Vart ska vi bege oss för att söka asyl? Kan du berätta det för mig, Stefan Löfven? Var kan dina medborgare söka skydd och trygghet? Du behöver inte stamma att det är ”oacceptabelt”, det vet vi redan. Du behöver inte heller upprepa att ni ska ”krossa den organiserade brottsligheten” eller att ”det ska vara ordning och reda”, det vet vi att ni inte förmår. Hur har det gått hittills, tycker du? Oavsett om vi fötts i Sverige eller sökt skydd här – vart ska vi ta vägen nu? Sveket är avgrundsdjupt mot oss alla.

Foto: Läsarbild

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56.

13 thoughts on “Mitt brev till regeringen: Var ska vi söka asyl?”

    1. En fråga som aldrig kommer att få ett svar…
      De har inte tid för sånt, våra styrande är fullt upptagna med att underlätta import av fler ”flyktingar”, gärna lågutbildade som vi andra ska försörja, inhysa, skola, vårda utan att de själva ska behöva bidra.
      Vi lär ju t o m hämta hit dem flygledes (!) på vår bekostnad !
      Läste tidigare idag om kyrkoförrädaren (hittade inget bättre ord) Peter Weiderud som gör allt för att få Sv Kyrkan att acceptera och stärka muslimskt inflytande. (inte längre medlem i Sv Kyrkan sen länge pga detta)
      Vad som då sker kan vi se i t ex Libanon.
      Är Sverige och vår kristna civilisation grundad på ömsesidig tillit, fred och tolerans för evigt förlorad enbart pga vänsterns gränslösa maktlystnad?
      Börjar tro det.

  1. Mycket dåligt ogenomtänkt ”brev” där Sverige o Europa blir ”dömda” efter enstaka händelser. Vi vill ALLA leva i ett fredligt samhälle. Vi vill alla ha ordning och reda. Vi vill alla att våra barn skall leva utan rädsla. Gnäll inte. Kom loss och hjälp till. Bryt inte ner dig själv och samhället med negativism. Stå upp fär Sverige. Vill eller kan du du inte detta. Kan du rannsaka dig själv och ge det sunda samhället spelrum att lösa problemen.

    1. Ok, Claes, du tycker vi ska ‘hjälpa till’?
      Så vad ska vi då göra? Ska vi också vörja bygga murar eller beväpna oss?
      Ska vi skapa gated societies med egna vaktbolag, TV-kameror och murar?
      Och vad händer med dom som inte kan eller har råd att ‘hjälpa till’ som du säger? Som blir kvar på fel sida muren? Som inte kan sjuta?
      Tanken med en representativ var just att politikerna med lagstiftning och organisationer med våldsmonopol skulle skydda sina medborgare. Dom fixar det inte. Det är bara en massa osammanhängande svammel och noll verkstad. Polisen har abdikerat och dom skurkar som trots allt tas fast ska domstolarna försöka döma med en tandlös lagstiftning.
      Så vad gör vi? Tala om det, för varken jag eller brevskrivaren vet.

    2. Vi har varit positiva i många år, men så småningom närmar vi oss gränsen eftersom vi märker att ingenting förändras, ingenting sker. Inte ens en sådan tydlig sak som hundratusentals oidentifierade människor i landet på grund av obefintlig kontroll blir åtgärdad. Finns det inga myndigheter närvarande?

    3. Vet inte vilken planet du befinner dig på, eller har du kanske suttit i isoleringscell de senaste fem åren. Detta är inte längre isolerade händelser. Här i Malmö är det vardag. Knappt nyhetsvärde längre.
      Jag tycker att brevet är mycket bra och stämmer väl överens med vad många med öppna ögon känner.

      1. PH. Jag känner i stort som du gör och tror mig ha öppna ögon. Jag försöker varje dag ta kontakt med en eller flera av våra invandrare utan att ha förutfattade åsikter. Jag pratar med människan. Det gör jag också när jag är på annan ort i Sverige, Norden eller övriga världen. Häng på! Stå upp för Sverige. Claes

    4. Bäste Claes Lindh,
      Du som är så duktig, vad har du för goda råd? Det enda rådet du skriver att den som blivit kallad hora fitta, blivit rånad, misshandlad, våldtagen, beskjuten och utsatt för terror med bomber ska ge det idag osunda samhället mer plats och tid statsapparaten inte förmår fylla för att lösa problemen.
      Visa lite empati och visa vägen i stället för att sparka på den som ligger.

      1. Urban. Det är oftast härligt med folk som bryr sig. Men Tro och Politik vill jag aldrig diskutera. Därför är jag icke troende och har inte politiska åsikter. Men jag pratar gärna om dessa ämnen. Läs mitt inlägg en gång till och se om vi har olika uppfattningar. (Förutom att jag anser Helenas brev bara är upprepningar och floskler av vad vi alla vet) Claes

    1. Ge henne ett exempel då ? (förutom att rösta rätt vart 4:e år), hon har sagt vad hon tycker, hur gick det för henne då ?
      Vad hände Joakim Lamotte när han försökte skildra verkligheten ?
      Säg sanningen och du får näthatsgranskaren på dig !

      Claes Lindh, jag undrar seriöst vad det är för fel på dig !

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × fyra =