Mitt vita privilegium

Mannen på bilden är min mormorsfarfar, Jakob Nordberg. Bilden togs hemma i Lillstugans kök på gården Tallåsen utanför Ånge. När jag, en sommardag under sent 80-tal, för första gången besökte Tallåsen, fanns bara grundstenarna till Lillstugan kvar. Min mormor pekade ut platsen. Timmerstugan hade brunnit ner för länge sedan och aldrig byggts upp igen. Det var första gången på nära femtio år som min mormor besökte gården där hon föddes och växte upp. Efter att sakta ha vandrat runt på gårdsplanen, pekat ut var Lillstugan och fjöset brukade ligga, berättat var stigen brukade gå där hon varje dag gick genom skogen ner till skolan i Ånge och känt på boningshusets låsta ytterdörr, satte hon sig ned på trappan där hon lekt som barn. Hon grät. Det var den enda gången jag någonsin såg min mormor gråta. Jag kommer ihåg att midsommarblomstren blommade.

Tallåsen ligger långt in i skogen, mellan Ånge och Borgsjöbyn. Vet man inte hur vägen slingrar sig, är det lätt hänt att köra vilse. Det var till denna trakt den unge Jakob kom i mitten av 1800-talet, när han som yngre son i en stor syskonskara inte fick ärva gården utan var tvungen att skapa sig sin egen framtid. Då fanns en liten stuga i en glänta, men Jakob avverkade norrlandsskogen träd för träd, timrade de byggnader han ansåg sig behöva och plöjde upp marken. Sakta, sakta tog gården form. Den var inte stor, men den var hans.

Pilgrimer hade sedan medeltiden vandrat Sankt Olofs-leden mellan Selånger, där Olov Haraldsson landsteg år 1030, och Nidarosdomen i Trondheim. Men för Jakob och hans grannar var leden även en viktig handelsled, och det gjordes årliga resor till Trondheim. Under en av dessa träffade han en ung kvinna, Kristine. Tycke uppstod och hon flyttade senare med Jakob till Sverige och Tallåsen. En bitande kall januaridag år 1888 föddes sonen Alfred. Som ung tjänstgjorde han på artilleriregementet i Östersund, det enda foto jag har av honom visar en stilig, ung soldat i grå vadmalsuniform, med välputsad mustasch och vänliga, blå ögon – min mormors ögon. Ett sekel senare gick jag in genom samma regementes grindar, för att genomföra min värnplikt.

Efter militärtjänsten återvände Alfred till Tallåsen. Han gifte sig med Signe, som var lika vacker som hon var allvarlig, och tillsammans tog de över ansvaret för den lilla gården i skogen. Jakob och Kristine flyttade ut i Lillstugan. Signe födde två döttrar hemma i kammaren på Tallåsen – Astrid Elvira år 1917 och Ada Kristina (som så småningom blev min mormor) föddes en tidig augustimorgon två år senare. När lilla Ada väl var född, steg Signe upp för att gå ut i ladugården och mjölka. Sysslorna måste göras, varje dag. Oavsett.

Jordmånen på Tallåsen var mager, men under goda år räckte skörden för att föda en ko och några getter. Getter var bättre än får, eftersom getter kunde äta den sly som växte på markerna. Men alla år var inte goda år, och min mormor berättade hur hon under vissa vintrar serverats barkbröd att äta när mjölet tagit slut. Men hur familjen än kämpade, så räckte det inte. När Alfred efter många år hamnade i ekonomiska svårigheter, fanns ingen annan lösning än att sälja gården. Alfred, Signe och de två halvvuxna döttrarna flyttade till det hus i den närliggande byn Hallsta där min mamma så småningom föddes. Jakob, som då hade blivit änkeman, blev kvar på sitt älskade Tallåsen – han ingick ”på köpet” och försörjdes av gårdens nya ägare fram till sin död. Köksmöblerna från Tallåsen står nu i mitt eget kök och mina barn är sjätte generationen som har sovit i ”sjusovarsoffan”.

Tiden har gått. På Tallåsen har skogen växt inpå husknuten och åkrarna går inte längre att ana. Människorna är borta sedan länge: Jakob och Kristine, Alfred och Signe, alla vilar de i släktgraven i Borgsjöbyn. Astrid och Ada flyttade så småningom från trakten och min mormor återsåg inte Tallåsen förrän den där sommardagen när midsommarblomstren blommade. Men arvet från Tallåsen finns kvar i mig och mina barn, i våra värderingar och i det samhälle som byggdes genom strävsamma människors drömmar om en bättre framtid. De byggde allas vårt Sverige. För det är jag dem evigt tacksam.

Idag kräver vissa högljudda röster att jag ska be om ursäkt för mitt ”vita privilegium” och erkänna skuld för något som hände på fjärran kontinenter långt innan Jakob ens föddes? Nej. Det kommer inte att hända. Jag är stolt över mina förfäder, över deras kamp och allt de åstadkom. Från det backar jag inte en millimeter.

(En kortare version av denna text publicerades ursprungligen på min Facebook-profil.)

 

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56, glöm inte att skriva ”Gåva” i meddelandefältet. Jag har tyvärr ingen möjlighet att återkomma med personliga tack till var och en som donerar, men jag är innerligt tacksam för varje krona!

 

1 thought on “Mitt vita privilegium”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fem × tre =