Morgans leende: Skilda världar eller den ultimata kränkningen?

Det här blev ju prekärt. Migrationsminister Morgan Johansson meddelade i söndagens Agenda att regeringen nu utökar möjligheterna till att få uppehållstillstånd i Sverige. Uppehållstillstånd ska även ges till dem som är ”väldigt sjuka, väldigt sköra eller väldigt utsatta” enlig den leende ministern.

Jag tar mig för pannan. Med ett penndrag har Sverige härmed försett majoriteten av jordens befolkning med skäl för uppehållstillstånd. Det krävs inte mycket arbete för att en person ska kunna placeras i någon av ovanstående kategorier, är man inte väldigt sjuk/gammal/ensam/fattig själv, så finns det säkert någon i hushållet som är det.

Förklaringen till regeringens genomförande av C/MP(V)-politik är kanske inte mer komplicerad än att visionen om Den Humanitära Stormakten nu ska genomdrivas till varje pris, kosta vad det kosta vill. Det skulle inte förvåna mig om riksdagsledamöterna drömmer vackra drömmar om nätterna, där de står vid nedstängda gränsposteringar och välkomnar strömmar av tacksamma människor till Paradiset. I de egna kretsarna anser man sig förmodligen ha uträttat stordåd. Nu ska man äntligen hjälpa världen! Vi som ställer försynta frågor om hur samhället ska hantera de ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenserna får samma svar som vi fått under de senaste decennierna: ”Sverige är ett rikt land, vi har råd!” Men har vi det?

Mina dagar handlar till stor del om att möta människor. Under det senaste året har jag i princip bara mött människor som anser att samhället utvecklas åt fel håll: Jag har lyssnat till förtvivlade föräldrar som tvingas bo på vandrarhem med sina barn eftersom de saknar bostad, föräldrar som gråter eftersom de inte kan skydda sina döttrar från att bli sexuellt ofredade på skolorna, föräldrar som inte längre låter sina barn leka utomhus utan vuxen övervakning. Jag har mött döende som är döende på grund av att svensk sjukvård inte har kunnat ge dem hjälp i tid, lyssnat till familjer som planerar begravningen för en älskad som tagit sitt liv efter åratal inom en havererad psykiatri och hört hur människor överlevt tack vare att de kunnat köpa sig sjukvård i utlandet. Jag möter unga hemlösa som gett upp hoppet om en framtid, missbrukare som hävdar att de inte har någon annan befriare än döden och hemlösa pensionärer som efter ett helt yrkesliv sover på nattbussar. Jag talar med dem som kämpat i åratal för att få tillgång till sjukvård, specialklass eller plats på ett äldreboende.

Alla dessa människor har fått samma svar från samhället: Det finns inga resurser. Något som däremot finns i överflöd, är behov. Misären i samhället är enorm och ökande. Ingen är skyddad – barn och äldre drabbas redan omänskligt hårt av välfärdssamhällets sönderfall.

”Det måste finnas utrymme för medmänsklighet”, säger migrationsministern, och vem anser inte det? Problemet är bara, att om regeringen menar allvar med att hjälpa personer som är ”väldigt sjuka, väldigt sköra eller väldigt utsatta” så finns det redan gott om sådana framför deras näsor – om de bara stack ut näsorna från tryggheten i Rosenbad. Men det gör de inte. Hade de gjort det så hade de förstått att det inte finns något välfärdsöverskott att dela med sig av, att den kris som enligt Morgan Johansson är avklarad inte ens har fått genomslag i kommunerna ännu och att det enda man åstadkommer genom sitt beslut är att öka just den polarisering, rasism och nöd man säger sig vilja bekämpa – för hur förväntar sig politikerna att befolkningen ska reagera, när de tvingas betala för sådant som nekas dem själva men som ska ges gratis till andra?

Tro mig. Samhället är stressat till bristningsgränsen redan innan regeringen lanserar de mest omfattande pull-faktorer som någonsin formulerats i asylrättens historia. Ingen vet hur detta kommer att sluta, inte ens de som fattat beslutet. I vanlig ordning finns inga konsekvensanalyser, bara de känslobaserade behov av omhändertagande som, märkligt nog, inte omfattar de väldigt sjuka, väldigt sköra och väldigt utsatta personer som redan skriker efter hjälp i Sverige.

Utifrån regeringens agerande kan vi därför dra denna slutsats: Antingen har regeringen ingen som helst aning om hur verkligheten ser ut i Sverige, eller så bryr de sig inte om det. Antingen är Morgans leende det slutliga beviset för att landets regering och landets befolkning lever i helt skilda världar, eller så är det den ultimata kränkningen av Sveriges svaga och hjälpbehövande. Kanske är det en blandning av de två?

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan via Adlibris eller Bokus.

1 thought on “Morgans leende: Skilda världar eller den ultimata kränkningen?”

  1. Min övertygelse är att det är ren ondska och de besatta älskar att gnida in det i ansiktet på oss som betalar vansinnet.
    Det har inget att göra med medmänsklighet, de visar bara på hur de föraktar oss och hur lite inflytande vi har.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

8 − 5 =