Något litet om maktens distansering och folkförakt

Social distansering är ett begrepp som svensken har fått vänja sig vid under året. ”Rädda liv! Håll två meters avstånd, för säkerhets skull!” Frågan är bara hur vi ska mäta den distansering som Sveriges makthavare tycks ha intagit visavi landets befolkning? Distanseringen är nämligen ett faktum, och den är ingen slump. Nej, så snart landets politiker och journalister (ty idag har de tre statsmakterna smält samman) har den praktiska möjligheten att distansera sig fysiskt från massan, så gör de det. Tendensen har varit tydlig i decennier. Redan under sent 80-tal visade undersökningar att politiker och journalister rekryterades ur samma grupper och idag bor de grannar på privilegierade adresser i områden få har råd att bosätta sig i, långt från mångkulturens utsatta områden. De vill helt enkelt inte dela förutsättningar och vardag med den befolkning vars livsvillkor man bestämmer.

På senare tid har distanseringen utökats till att även omfatta sociala media. Twitter är en vänsterdominerad kanal, där folkvalda nu öppet stänger möjligheten till dubbelriktad kommunikationen med landets röstberättigade. Annie Lööf har i flera år blockat alla som ifrågasatt eller kritiserat det egna partiets politik eller hennes eget partiledarskap, Västerns Jonas Sjöstedt likaså. Nu är det Miljöpartiets Lorentz Tovatt (han som vill att färre ska ha råd att äta kött och själv knaprar syrsor för 2 500 kronor kilot) som har introducerat en ny trend – att endast låta personer han själv följer kommentera hans inlägg. Annika Strandhäll var snabb att kopiera förfarandet. Genom att blockera alla kritiska eller ifrågasättande röster menar kontoinnehavarna att de skyddar sig mot ”hot och hat”, och vem kan ha synpunkter på det? Men faktum är att ytterst få kommentarer består av hot och hat, desto fler består av ifrågasättanden, kritik eller kommentarer som visar på bristande logik hos avsändaren. Det man vill försvara sig emot, är snarare påminnelser om att alla inte tycker som en själv och argument som antyder att man har fel.

Visst är det skönt att slippa kritik och jobbiga frågeställningar, men vad blir konsekvenserna när folkvalda politiker och andra makthavare ständigt avskärmar sig från alla synpunkter de inte delar? Vad händer när allt som når dem är beröm från likasinnade? När de enda åsikter som över huvud taget syns i deras flöden är hurra-rop och hjärt-emojis? Det enkla svaret är att distanseringen mellan de folkvalda och folket växer, dag för dag. Med tiden skapas två läger – de som tycker som jag och som jag därför lyssnar till, och de som inte delar mina åsikter och som jag därför inte ens noterar – och murarna som skiljer grupperna åt växer sig med tiden allt högre. Från sin isolerade och bekväma fristad kan man sedan sitta och twittra och styra, utan att ens behöva besväras av antydningar om att alla inte håller med. Allt eftersom dagarna blir till veckor, år och mandatperioder, växer avståndet mellan det stora massan å ena sidan och makthavarna och deras entourage å andra sidan. En vacker dag finns inga direkta kommunikationskanaler kvar. Folket upptäcker att det står och skriker till makthavare som har bosatt sig bakom trygga murar och klippt telefonledningarna in. Samtidigt är makthavarna förvissade om att alla ”på utsidan” är lika glada och nöjda som de själva är i sin trygga zon.

Vid den punkten inträffar något märkligt: Makthavarna börjar plötsligt att producera humor och satir om sig själva, utan att de själva förstår det. Den tillvaro de beskriver och de perspektiv som världen beskrivs utifrån, är så för en medelsvensson aparta, att allvarligt menade texter och program förvandlas till komik i läsarnas ögon. Särskilt tydligt blir det när makthavare intervjuar varandra. I söndags publicerade Aftonbladet exempelvis en intervju där tidningens före detta kulturchef Åsa Linderborg (ni vet hon som i en liknande intervju med SvD upptäckte elva identiska blusar från Filippa K när hon städade sin garderob hemma i den väldoftande våningen på Södermalm) mötte Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare Anne Ramberg.

Intervjun blev snabbt viral, eftersom den uppvisade en total tondövhet hos såväl Ramberg som Linderborg – om nu inte syftet var att skapa lyteskomik runt Anne Ramberg, vilket jag betvivlar. Linderborg hade intervjuat Ramberg på hennes sommarställe, vars beskrivning ger en antydning om att det inte är vem som helst som besöks. Åsa Linderborg skriver: ”Om ‘sommarställe’ nu är rätt ord – vi anländer till en gård med tre hus och 52 tunnland (inklusive skog). Tre dammar med näckrosor och hundratals ekar. Gräsmattor, lika välskötta som oändliga. Vi sätter oss med utsikt mot Vänern. Det är underskönt, rogivande som i en saga.”

Men det är en annan passage som nu cirkulerar i sociala media, nämligen den där Ann Ramberg berättar om uppväxten, först på Djurgården och sedan på Östermalm: ”[V]i hade det inte fett, vi hade faktiskt väldigt lite pengar. När pappa hade varit i Finland kom han hem med oxfilé, för det kostade nästan ingenting där, då var det liksom fest. Vi hade ju alltid mat, men vi levde verkligen inte i något överflöd. Jag fick aldrig sådana där Mantovani-skor eller den där Bogner Wagner-jackan som andra hade. Mamma gick ju alltid när hon skulle gå till NK, hon tog aldrig spårvagnen i onödan.”

Linderborg tycks inte reflektera över att Ramberg de facto beskriver en tillvaro som för de flesta svenskar upplevs som extremt privilegierad. Oxfilé bara ibland? Föräldrarna sa nej till extrema märkeskläder, och fru Ramberg gick från våningen på Övre Östermalm till NK..? Ja, kära nån. Det är alltså en sådan ekonomi som Anne Ramberg definierar som ”väldigt lite pengar”? Den som vill kan komplettera med att läsa skildringen av hur Rambergs mor mobbade ut en libanesisk man under en middagsbjudning. Överkurs är att fundera över hur samma Anne Ramberg, som kallar händelsen i familjens matsal för ”en komisk episod”, hade beskrivit det om det var Louise Erixons mamma som agerat för att säkerställa att den blivande mågen inte var libanes. Gissningsvis hade domen över brunråttorna då blivit hård.

Utmärkande för både den politiska och mediala makten, är nämligen att de har en förkärlek för folkuppfostran. Det är oklart om det var från våningen på Östermalm eller från det 52 tunnland stora sommarstället som Ramberg informerade landets fattigpensionärer om att ”humanismen kräver att man får ge avkall på sin välfärd”, men i ljuset av svenska makthavares trend att distansera sig från befolkningen är uttalandet fullt logiskt. Anne Ramberg utgick från sig själv, sina egna erfarenheter och sina egna livsvillkor när hon förnumstigt läxade upp Sveriges befolkning. Någon nämnvärd kontakt med den verklighet som majoriteten av Sveriges befolkning lever i, tycks hon nämligen inte ha. I det gör hon gemensam sak med Lorentz Tovatt, Annie Lööf, Isabella Lövin, Annika Strandhäll, Morgan Johansson, Stefan Löfven, Daniel Helldén, Anders Lindberg, Göran Greider, Åsa Linderborg och deras gelikar. De sluter sig i homogena och trygga områden, samtidigt som de påtvingar sin ideologi på oss andra. Men de predikar från behörigt avstånd och med en vokabulär och attityd som visar att de varken delar eller förstår allmänhetens verklighet och livsvillkor – det som skymtar mellan raderna är snarast ett folkförakt.

På varje aktion följer en reaktion, och distanseringen mellan Sveriges politiska och mediala elit å ena sidan, och den stora massan å andra sidan har nu nått den punkt där det skapats en avgrundsdjup klyfta mellan de två grupperna. Allmänheten har fått nog av att tilldelas pekpinnar från privilegierade överklassbrackor (även de som bär rutiga flanellskjortor), samtidigt som makthavarna irriterar sig över de bångstyriga massorna som bara klagar, inget förstår och inte vill underordna sig. Linderborg och gänget nickar förstående och medlidsamt åt Rambergs brist på oxfilé i barndomshemmet, för att sedan blockera ”hat och hot” från den rasande Twitter-pöbeln. ”Håll med, eller håll tyst!” lyder parollen. Vad som väntar oss i framtiden återstår att se, men när ett samhälles ledarskikt börjar förakta dess folk ser prognosen allt annat än bra ut.

 

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56, glöm inte att skriva ”Gåva” i meddelandefältet. Jag har tyvärr ingen möjlighet att återkomma med personliga tack till var och en som donerar, men jag är innerligt tacksam för varje krona!

1 thought on “Något litet om maktens distansering och folkförakt”

  1. Håller med om varje ord.
    Intervjun med Ramberg var nästan lyteskomik. Vilket den nog inte var tänkt som…
    Andra har pekat på den franska drottning som (strax innan revolutionen!) när bönderna klagade över att de inget bröd hade, tyckte att ”de kunde väl äta bakelser”?
    Total tondöv är hon, Anne Ramberg, och hon har alltså även varit en del av rättsväsendet?
    Det förklarar ju en del …
    Linderborg har i media uppgett att hon ”plötsligt upptäckt” att hon enbart hade vänner inom media! Inga andra. Inget ”vanligt folk”!
    Hon är inte ett dugg bättre än Anne Ramberg i sin egna bubbla, sin egna värld…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 − 2 =