När frontlinjen viker

Statsminister Löfvens löfte att avskaffa Sveriges så kallade särskilt utsatta områden (nyspråk för no go-zoner) uppfylldes redan efter ett dygn, även om det skedde på ett  annat sätt än statsministern förmodligen tänkt sig. Istället för att visa nationen att dessa områden trycks tillbaka och avväpnas, fick vi se ett tecken på att de nu kan utökas till att omfatta hela städer.

Föga förvånande är det Malmö, staden som under många år kallades ”Sveriges framtidsstad” av stolta politiker, som visar vägen.

I måndags sköts tre unga män ihjäl ett kvarter från min gamla arbetsplats. Det var en avrättning – automateld som avlossades från en mörk bil, kulorna riktades mot ett internetcafé på Drottninggatan. Tre unga män dog, ytterligare tre skadades. Klockan var strax efter åtta en solig junikväll och gatorna var fulla av flanerande familjer på väg hem till barnens godnattsagor.

Under tisdagens nyhetssändningar har politiker i alla läger kämpat om att vara mest indignerade, mest upprörda och förvånade. Från alla håll hörs nu krav på krafttag mot våldet. Men darret på stämmorna är bara spel för gallerierna. Det är ingen nyhet att dödsskjutningar är tio gånger vanligare i Sverige än i Tyskland och att samhällsutvecklingen i Sverige i allmänhet och Malmö i synnerhet har gått åt ett oönskat håll: Ökad otrygghet, ökat våld, ökad segregation.

Journalisten, författaren och malmöiten Lars Åberg ställer i sin bok Framtidsstaden den helt avgörande frågan: Tänk om politikerna har rätt och Malmö faktiskt visar på Sveriges framtid? Om Sverige imorgon blir som Malmö är idag, hur blir Sverige då?

I Sveriges framtidsstad har de kriminella grupperingarna kunnat växa sig starka och självsäkra. Polisen talar om fyra gäng som dominerar konflikterna i staden. Jag förutsätter att de så kallade K- och M-falangerna som existerat sedan länge är två av dessa. Falangerna är uppkallade efter familjerna Kupa och Masovic, flera generationer av män är inblandade och konflikterna mellan grupperingarna har krävt talrika dödsoffer. Under de senaste fyra åren, sedan jag lämnade Malmö, tycks fler falanger ha bildats.

Det bådar inte gott, men är knappast förvånande.

Området Seved i centrala Malmö har under många år varit ett samhälle i samhället. Narkotikahandeln sker mer eller mindre öppet, ett vapen går att köpa för någon tusenlapp och barn skolas tidigt in i kriminalitet. Jag har mött många av dessa pojkar när de blivit gamla nog att häktas och vill man veta hur verkligheten ser ut för dem är Magda Gads reportage i Expressen väl värt att läsa.

Rosengård har under de senaste tio åren sett ett antal upplopp och kravaller, där polisen beordrats att ”sitta på händerna” och stanna i polisbilarna. Problemen på Rosengårdsskolan blev med tiden så allvarliga att säkerheten för elever och personal inte kunde garanteras. Efter att ha strösslat ekonomiska, personella och tekniska resurser över skolan, fattade politikerna år 2013 beslutet att stänga den. Problemen minskade i Rosengård, men ökade på alla andra skolor där patrullerande väktare nu tillhör vardagen. En googling på ”våldtäkt Malmö” ger 156 000 träffar.

Allt grövre våld har på senare tid riktats specifikt mot polis och rättsväsende. Under 2014 exploderade två sprängladdningar vid det då helt nya Rättscentrum i centrala Malmö. När ett polishus skulle byggas i Rosengård bussades byggarbetarna av säkerhetsskäl till sin arbetsplats och det färdiga polishuset utsattes snabbt för flera attentat. I december förra året sprängdes en polisbil utanför polisstationen på Sallerupsvägen i Malmö och i januari i år detonerade ytterligare en sprängladdning vid polisstationen i Rosengård. Måndagens skjutning ägde rum ett stenkast från Malmös polishus, häkte och Rättscentrum.

Gränsen böljar i framtidsstaden.

Häromdagen skrev jag om kampen på värderingarnas slagfält, om hur den ena parten flyttar fram sina positioner i takt med att den andra parten retirerar. Om hur det inte existerar något vaccuum.

Det vi ser nu är hur de kriminella gängen markerar att de äger våldsmonopolet. Nu har de utökat sitt territorium  – från den marginaliserade och mångkulturella förorten, in till den etniskt svenska medelklassens stadscentrum. Våldet som tidigare varit ett problem främst för de boende i förorter som Rosengård, Seved, Kroksbäck och Holma drabbar nu även den centrumflanerande malmöhipstern.

Gärningsmännen hade kunnat utföra morden på en annan plats där risken för dem varit betydligt lägre, men de valde att istället agera där det garanterades maximal uppmärksamhet. En drive by shooting med automatvapen, mitt bland flanerande malmöbor, hundra meter från polishuset som rymmer landets kanske mest härdade poliser.

Signalen är omöjlig att missförstå: Gängen är inte rädda, de framrycker. De gör anspråk på ytan. De nöjer sig inte längre med de näst intill isolerade förortsenklaverna. Nu gör man anspråk på staden – hela staden – och anspråket har möjliggjorts av att de kriminella grupperingarna har saknat reellt motstånd.

Att det har kunnat gå så lång, beror till stor del på att samhället hittills har valt att bemöta det eskalerade våldet med sociala insatser, beslut som har kunnat uppfattas som tecken på svaghet. Om detta har jag skrivit här. Ett svagt samhälle respekteras inte av den som anser sig stark. Där samhället har retirerat, har de kriminella avancerat. Nu säkrar de terrängen. Vid nästa offensiv – för den kommer! – riskerar samhället att tryckas tillbaka ytterligare.

Kraften verkar oroväckande enkelriktad.

Justitieminister Morgan Johansson menar nu att den enda lösningen för att få bukt med utvecklingen är ”att sätta hårt mot hårt”. Men är justitieministern verkligen beredd att beordra en sådan grad av våldsutövande som behövs?

Jag drar mig till minnes tipset som Ledarsidornas Johan Westerholm fick av en libanesisk minister: ”Lyd ett råd. Glöm bort det där med rättssäkerhet i några år. Glöm bort det där med mänskliga rättigheter. Ni måste gå in i varje hus och börja uppifrån och ner och rensa. Om ni vill vara snälla så internera dem på obestämd tid tills de begripit hur man uppför sig men har ni möjlighet så kasta ut dem, oavsett vilket öde som väntar dem. Det kommer bespara er eoner av tid och annat lidande. Tror ni oss inte är det ert problem snarare än ni kan ana.”

Är vi där nu? När extraordinära händelser kräver extraordinära åtgärder? Vad händer om samhället inte är beredd att ta till dessa åtgärder – och vad händer om samhället faktiskt gör det?

Om Sverige imorgon blir som Malmö är idag, vilken framtid väntar oss när frontlinjen viker?

 

 

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton − fjorton =