När ingen längre minns det gamla Sverige, hur blir det då?

”Det gamla Sverige kommer inte tillbaka” konstaterade Mona Sahlin i ett inslag som sändes i Sveriges Radio P1 den 17 maj 2001. Idag kan vi konstatera att Sahlin hade rätt, och att Sverige på mindre än två decennier har genomgått en förändring få kunde föreställa sig. Våren 2001 levde vi till stor del fortfarande i ”det gamla Sverige”. Då fanns inga tiggare på våra gator, gruppvåldtäkter var ett okänt begrepp och om någon hade detonerat en bomb i en trappuppgång hade löpsedlarna bestått av krigsrubriker i veckor.

Idag lever vi i ett annat samhälle, i en annan värld. Samtal människor emellan handlar om detta nya – om hur det är, hur man bör förhålla sig till det och vad man kan förvänta sig. Man hjälper varandra att försöka dechiffrera de massmediala koderna och förutspå tendenser, samtidigt som samtalen ofta utgör någon form av terapi i lekmanna-form. Har andra samma verklighetsbild som man själv? Ska man flytta? I så fall vart? Inom eller utom landet? Vilka skolor ska man söka till barnen (här måste både möjligheten till kunskapsförmedling och risken för övergrepp vägas in)? Hur löser man familjens säkerhet? Hur får man tillgång till adekvat sjukvård? Hur kan man ordna de kontakter som behövs för att få en bostad? Hur tar man enklast vapenlicens och vilka lagliga försvarssprayer är tillräckligt bra? Att Sverige åter ska bli det trygga välfärdssamhälle det en gång var ter sig alltmer osannolikt för varje trapphussprängning.

Mitt i allt detta finns det en faktor som bekymrar mig betydligt mer än de faktiska nutidsproblemen, de skulle gå att ta itu med om den politiska viljan bara fanns. Jag bekymras av tiden och av demografin. Låt mig förklara varför, och låt mig använda Afghanistan som exempel.

Afghanistans problem utgörs inte främst av våldsbenägna knarkhandlare och religiöst perverterade talibaner. Afghanistans problem utgörs av: 1) tiden och 2) demografin. Hälften av Afghanistans befolkning är idag under 15 år och de afghaner som fortfarande minns det samhälle som fanns innan talibanerna, är antingen gamla eller lever i exil. Genomsnittsafghanen har därför liten eller ingen egen erfarenhet av religiös frihet, kvinnors självbestämmande och konfliktlösning genom icke-våld – och att skapa ett samhälle som vilar på något invånarna inte har någon erfarenhet av är svårt, mycket svårt till och med.

Ett samhälle kan kastas ner i krig och misär under många år, men ändå uppstå ur askan. Så länge som minnet av (och längtan efter) det som har förlorats fortfarande existerar, är en återuppbyggnad av systemen enklare. Det går att hitta tillbaka både till fysisk säkerhet och till värderingar, om man bara vet vad man vill hitta tillbaka till. Men vad händer när tiden går, när nya generationer föds och de gamla dör? När ingen längre minns? När stora delar av befolkningen till och med har lärt sig att förakta den frihet och de värderingar som en gång fanns? Då är förutsättningarna betydligt sämre.

Sverige har, precis som Afghanistan, genomgått en stor demografisk förändring under relativt kort tid. Av Sveriges idag drygt tio miljoner invånare, är två miljoner utrikes födda och invandring är den främsta anledningen till befolkningsökningen enligt SCB. Ett stort antal svenskar bär därför på erfarenheter av andra sociala, religiösa och politiska system och det har gått utmärkt att odla sin särart i det nya landet. Integrationen har lämnat mycket att önska och antalet utanförskapsområden har ökat. Hederskultur, sharia och klan är idag begrepp som samhället måste förhålla sig till och de senaste dagarnas bemötande av de frisläppta terror-imamerna har med all önskvärd tydlighet visat att det demokratiska, sekulära och jämställda samhället är hotat. Samtidigt börjar alltfler svenskar att planera sin flytt från Sverige. Svenskar som en gång har invandrat, flyttar tillbaka till de ursprungliga hemländerna. Etniska svenskar söker nya sammanhang, i länder som de uppfattar som tryggare.

Sammantaget innebär det att en allt större del av Sveriges befolkning saknar egen erfarenhet av ”det gamla Sverige” som Mona Sahlin dödförklarade och som jag själv har växt upp i – det Sverige där du kunde lämna cykeln olåst, där parkerade bilar inte brann om nätterna och där en ensam och överförfriskad tonårstjej kunde åka kommunalt från studentfesten. Ju längre tid som går, desto färre är vi som minns den tiden och vet att ett sådant samhälle är möjligt.

Men när jag berättar för mina barn om min barndom, berättar jag om en värld som är lika avlägsen för dem som sagorna om Madicken och Emil en gång var för mig. De barn som växer upp idag, växer upp i ett samhälle där risken att bli rånad är något man får räkna med och där våldtäkter, mord och ”sprängningar” sällan resulterar i mer än notiser. Så ser det nya Sverige ut, och så kommer Sverige med största sannolikhet att förbli för lång tid framåt. Än så länge minns många av oss hur Sverige än gång var, och hur Sverige faktiskt skulle kunna vara. Men när ingen längre minns – hur blir Sverige då?

 

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

12 − 10 =