När målbilder kolliderar

Rätten till familjeåterförening återfinns bland topprioriteringarna hos många partier. Miljöpartiet, Centern, Kristdemokraterna och Liberalerna menar att familjer ska ha rätt att återförenas i Sverige. Åsikten är stark även inom Socialdemokraterna. Egentligen är det inte konstigt. Att ifrågasätta vore ju hjärtlöst. Eller?

Allt beror på hur man ställer frågan. Självklart ska familjemedlemmar som önskar bo tillsammans få göra det. Det måste gälla även de familjer som valt att separera under en period och där en av dem under den perioden har tagit sig till Sverige. Men varför måste då detta automatiskt innebära att familjen efter återföreningen ska bosätta sig i Sverige? Det är väl gott att en ung människa plötsligt finner en spårlöst försvunnen familj, varför kan då inte den unge mannen (som det oftast är) återförenas med familjen i hemlandet om situationen så tillåter? Förmodligen skulle en ung man som under ett par års tid fått ta del av svensk utbildning dessutom utgöra ett välkommet tillskott i det iranska, afghanska eller somaliska samhället.

Så resonerar dock inte de ovan nämnda partierna. Att finna och återförenas med sin familj innebär för dem att familjemedlemmarna ska flygas till Sverige – på svenska skattebetalares bekostnad. På många sätt anses frågan därmed vara utagerad: Den unge mannen har hittat sin familj och alla har kommit till Sverige. Väl här visar sig dock verkligheten bli mer komplicerad.

Efter tre år som ensamkommande har exempelvis Mustafa Amiri från Afghanistan nu fått båda sina föräldrar och sina fyra syskon till skånska Vellinge. Sydsvenskan berättar hur familjen är bostadslös och hur Mustafa får ägna dagarna åt att leta bostad.

Missnöjet över situationen har lett till att familjen kräver att kommunen ska ordna en bostad åt dem. Men varken bostadsbristen eller familjens krav borde vara någon större överraskning. Idag står över 600 000 personer i bostadskö, bara i Stockholm. Hundratusentals medborgare saknar eget boende. Pursvenska, heltidsarbetande föräldrar flyttar runt sina barn mellan andra- och tredjehandsboenden. Många av de över 160 000 asylsökande som anlände under migrationskrisen bor fortfarande i provisoriska boenden. Nu väntas 400 000 anhöriginvandrare, vilket förmodligen är lågt räknat. Var dessa, ofta stora, familjer ska bo, vet ingen. Samtidigt tycks de politiker som talar sig varma för familjeåterförening i Sverige mena att dessa människor ska vara glada och tacksamma ändå, och nöja sig med det som bjuds.

Kollisionen mellan det svenska samhällets ovilja att hantera konsekvenserna av den öppna famnens politik och de nyanlända familjernas förväntningar på tillvaron i det nya hemlandet riskerar att bli Sveriges största utmaning någonsin. Låt mig förklara varför: Sverige kan inte leverera enligt förväntningarna.

Under min tid i Afghanistan mötte jag inte sällan män som berättade för mig att familjen planerade att ta sig till Sverige för att skapa sig en bättre framtid. Det var en målsättning jag kunde förstå – hade jag varit afghan, hade jag också gjort allt som stod i min makt för att ta mig därifrån.

Metoden var alltid densamma. Familjerna tänkte skicka en ung man, som skulle ordna så att de övriga sedan skulle kunna följa efter. Hade inte familjen så god ekonomi att man kunde finansiera resan med kontanta medel, löste man det genom att låna pengar eller genom att flera familjer gick ihop och sponsrade resenären. En pojke eller ung man tvingades på så sätt bära ansvaret för kanske tio, tjugo personers framtid. Det är en tung börda. Skulle han lyckas ta dem till Sverige, skulle han bli hjälte. Att misslyckas skulle däremot innebära skam och ekonomisk katastrof. Vissa unga som nekats PUT i Sverige har också valt att ta sina liv, hellre än att konfrontera släkten i hemlandet.

En sak återkom hos alla jag talade med i Afghanistan: Förväntningarna på Sverige var enorma och fullständigt orealistiska. Om detta har jag skrivit på Det Goda Samhället. Man var helt övertygad om att Sverige var landet där man aldrig mer skulle behöva anstränga sig eller arbeta, landet där man skulle få hus, bil, pengar, kvinnor, ja allt. Utan krav på motprestation. Ett Paradis på jorden. Svensken sågs som obegripligt rik, eftersom han frivilligt delade med sig till någon han inte var släkt med – vilket av afghanerna ansågs fullständigt befängt.

När jag försökte förklara för dessa män att deras förväntningar nog var en smula orealistiska och att även majoriteten svenskar fick kämpa för att få tillvaron att gå ihop, möttes jag av skratt. ”Så säger du bara för att du inte vill dela med dig!”

De fattiga afghaner jag mötte hade förmodligen varit oändligt tacksamma för vad Sverige kunnat erbjuda, men de familjer som planerade en framtid i Sverige var inte fattiga – de var polischefer, lokalpolitiker, framgångsrika företagare. De hade det redan bra med afghanska mått mätt, men de ville ha det mycket bättre. Så bra som man bara kunde få det i Sverige.

Nu är det dessa familjer som kommer hit, fulla av förväntan efter att ha väntat på att den ensamme ynglingen ska få PUT och därefter kunna anmäla familjen för återförening. De har satsat en förmögenhet och vunnit högsta vinsten, men när de kommer hit visar det sig att priset inte var det förväntade. Istället för att serveras ett liv i lyx och överflöd, tvingas man flytta runt på vandrarhem.

Det var ju inte så det skulle bli.

Familjen Amiri i Vellinge är förtvivlad, och jag förstår dem. Det är fruktansvärt att leva i kappsäck med sina barn. Men så kommer tillvaron i Sverige att se ut under överskådlig tid. Inte bara för familjen Amiri, utan även för hundratusentals andra som förväntas anlända till Sverige de närmsta åren.

Oddsen för att vi i Sverige ska kunna lösa detta på ett bra sätt är dåliga. Integrationsproblemen är stora redan nu, välfärdssystemen är stressade och alltfler saknar möjligheten att försörja sig själva. Vi kan, för att uttrycka det rakt på sak, under rådande högkonjunktur inte ta hand om de människor som redan befinner sig här. Nu står nationen inför en kommande och förmodat djup lågkonjunktur. Krympande resurser ska delas av fler.

I denna verklighet ska vi alla interagera.

Frågan är var de politiker som idag förespråkar en generös anhöriginvandring kommer att befinna sig då? Kommer de att ta sitt ansvar, även för det lidande som skapas när grupp ställs mot grupp i kampen om tillgångarna? När människor som satsat allt på en framtid i Sverige kommer att känna sig lurade och bedragna, och därför riskerar att uppfattas som otacksamma och arroganta av de som bott länge i landet?

I nuläget borde därför målsättningen vara att familjers återförening främst ska ske i hemlandet. En ung människa ska självklart återförenas med sina föräldrar och syskon, men det måste inte ske i Sverige. Med öppna ögon finns många fördelar med att de unga männen återvänder till sina hemländer: Förutom att de hittar tillbaka till sina familjära sammanhang kan de bidra med sin utbildning och fungera som viktiga förmedlare av demokrati och jämställdhet till sina samhällen.

Det behövs tydliga besked från Sverige till de asylsökande och deras familjer: Även livet i Sverige kommer att bli hårt och en kortvarig besvikelse över krossade drömmar kanske ändå är att föredra framför att lämna sitt hemland och sina sammanhang. Mötet mellan å ena sidan det svenska samhälle som välkomnar människor man inte kan ta hand om, och de individer som ser sig snuvade på Paradisets överflöd, riskerar nämligen att bli allt annat än hjärtligt.

 

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × 2 =