Nyårsreflektion: Tåget som ville vara en berg- och dalbana

Ett samhälle går på många vis att likna vid ett mycket långt men backande tåg, med loket och förstaklassvagnarna placerade längst bak i färdriktningen. Samhällsförändringar sker med fördröjning, och hur snart man själv drabbas beror så att säga på var i tåget man befinner sig. Tredjeklasspassagerarna i de första vagnarna är de som först märker av de nya vyerna när tåget tuffar fram genom landskapet och hela långa tågsetet måste färdas fram innan förstaklass-passagerarna kan se samma utsikt.

Tåget Sverige var på många sätt ett ganska litet tåg, där det tuffade fram genom skogar och slätter i norr. Vagnarna var inte så många och det gick, om man tog i ordentligt, att skrika lägesrapporteringar från tredje- till första klass. De flesta passagerare trivdes bra med tillvaron, där man kunde njuta av stilla samtal eller roa sig med att räkna skarvarna i rälsen medan sjöar och skogar passerade revy utanför kupéfönstren. Men tillvaron tycktes av somliga som alltför enahanda. Ytterst sällan kom ett gupp som var tillräckligt stort för att det skulle pirra till i maggropen. Det hände liksom inte särskilt mycket på färden tyckte de, och de började kasta avundsjuka blickar mot andra, längre spårvägar, vars passagerare verkade ha en mycket mer spännande tillvaro.

Så beslutades en vacker dag att Sverige inte längre skulle vara ett tåg, utan bli en berg- och dalbana. Men inte nog med det: Berg- och dalbanan Sverige skulle bli den allra bästa och allra häftigaste i hela världen, någon som alla berg- och dalbanor skulle beundra och vilja efterlikna. Ordern från första klass till loket gick inte att missförstå: ”Ständigt uppåt nu! Så högt det bara går!”

Så började det lilla tågets färd mot de ideologiska höjderna, och i detta kontinuerliga stigande har Sverige befunnit sig under det decennium som nu går mot sitt slut. Från början gick det ganska bra. Passagerarna i tredje klass blev möjligen lite förvånade när rälsen började peka uppåt, bort från den trygga mark som många av dem uppskattade. Under många generationer hade man ägnat sig åt att lägga en stabil räls och andra hade valt att byta just till det här tåget eftersom de inte uppskattade berg- och dalbanor – ja, vissa hade faktiskt med nöd och näppe överlevt de mest livsfarliga åkturer. Men passagerarna godtog läget. Det skulle nog bli bra, det hade de ju ropat ut från högtalarsystemet (som dock bara fungerade åt ena hållet).

Men det lilla tåget som blev berg- och dalbana fick snabbt hybris. Ju högre upp man kom, desto mer började förstaklasspassagerarna peka finger åt alla andra tåg, som istället koncentrerade sig på att finna så plana färdvägar som möjligt för att göra resan bekväm för alla ombord. Att det fanns risker med att överskrida ingenjörernas konstruktionsberäkningar eller att det inte fanns tillräckligt med material att bygga rälsen vidare med, skrockade man bara åt. Det fanns ju gott om Moët i vinkylen och utsikten blev ju allt bättre? Varningsropen från vagnarna längst fram, om hur det började synas sprickor i rälsen och om hur syret inte räckte till för dem som redan befann sig över molnen, nådde inte fram eller ignorerades – att vissa av tredjeklasspassagerarna verkade vara akrofobiker var tyvärr ett sorgligt faktum, men inget man kunde ta hänsyn till. Dessutom hade man ju kändistyckarna och myndighetskarriäristena i andra klass, som även de var entusiastiska? Från andraklass-vagnarnas redaktioner och stå-upp-scener kom rapporter om att rödvinet fortfarande flödade, att pizza-buffén var uppskattad och att Netflix fortfarande fungerade. Alltså var allt väl. Inte ens när lokföraren meddelade att tågets maxkapacitet var uppnådd, kolet på upphällningen och att pannan riskerade att explodera, var man beredd att sakta ner farten: ”Full fart framåt! Det ska gå, allt annat är oacceptabelt käbbel!”

Det är ju så det har fungerat i Sverige det senaste decenniet. Alla varningar har negligerats och ingen vision har bedömts som för orealistisk att genomdriva. Utopiska målsättningar har konstant trumfat rapporter från verkligheten. Inget har kunnat stoppa samhällsexperimentet, som har genomförts utan att ta hänsyn till hur det drabbat medborgarna. Det är inte förrän nu, när hela konstruktionen har börjat svaja så mycket att till och med de ideologiskt salongsberusade godhetsapostlarnas tillvaro hotas, som kursen har börjat ifrågasättas. Om det inte hade varit så allvarligt, hade det faktiskt varit en smula komiskt.

Men enkel logik påvisar att ingen tågfärd kan fortsätta uppåt i evighet. Alla konstruktioner har sina begränsningar. Förr eller senare måste tågsetet börja återvändandet till verkligheten och som i alla andra sammanhang gäller devisen ”the higher the rise, the greater the fall”.

När 2019 övergår i 2020 önskar jag att jag kunde vara mer positiv till utvecklingen, men signalerna tyder på att vi har nått Sveriges PONOR – vårt Point Of No Return – och att nationen står inför ett smärtsamt uppvaknande. Vi kommer inte längre upp i det blå nu, istället kommer gravitationen att leda oss tillbaka ner mot den hårda verklighetens fasta mark. Så: Mina damer och herrar – vänligen kontrollera att ni sitter ordentligt fastspända. Nu börjar nerfärden. Det kan komma att bli en brant och skakig upplevelse, men när den väl är över kan vi börja bygga ett nytt spår, på fast mark.

 

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton − sju =