Om detta må vi berätta

Nyss hemkommen från Afghanistan, år 2011, tillfrågades jag snabbt om att föreläsa om mina upplevelser. Även om jag från allra första början var mycket selektiv och diplomatisk med vad och hur jag berättade under mina föredrag, insåg jag snabbt att de allra flesta inte var beredda att tro på mig. Den absolut vanligaste kommentaren under föreläsningarna var ”nej, så är det INTE!”. Kvinnor (alltid kvinnor) som aldrig någonsin satt sin fot i Afghanistan förklarade för mig att jag hade fel och kontaktade arrangörerna för att kritisera att jag anlitats som föreläsare. De såg ingen annan förklaring till mina berättelser om sexuella övergrepp mot barn, kvinnoförakt och systematiskt våld än att jag var rasist.

Så jag tystnade. Ville de inte lyssna, fanns det ingen anledning för mig att berätta.

Idag är situationen en annan. Idag kan vi som har direkt erfarenhet av landet Afghanistan och dess kultur inte tillåta oss lyxen att vara tysta längre.

Idag är det helt avgörande att Sverige och svenskarna känner till de utmärkande dragen för afghansk kultur, eftersom kulturen påverkar oss på ett högst påtagligt sätt. Att regeringen med stöd av Centern vill driva igenom en amnesti för just 9 000 afghanska män, är nämligen inte en slump. Amnestin har inte nåtts genom att afghanerna respekterat systemen – nej, den har uppnåtts genom att sända signalen att man inte kommer att ge sig förrän man fått som man vill. Det är inte ett beteende vi känner igen från vår egen kultur, men ett beteende som tjänat sitt syfte under hundratals år i sammanhang där en människa måste vara stark och ta strid för att överleva.

Jag är den första att erkänna att jag inte skulle överleva många månader i en afghansk by. Jag har helt enkelt inte det som krävs, varken fysiskt eller psykiskt. Jag är för känslig, för vek. Jag skulle tveklöst gå under. Men majoriteten afghaner överlever bevisligen och finner dessutom livsglädje och kraft i just de sammanhang som skulle knäcka mig. Vi är helt enkelt stöpta i olika formar, påverkade av olika kulturer.

Efter den obligatoriska friskrivningen om att jag självfallet inte talar om alla afghaners åsikter och värderingar när jag talar om afghansk kultur, vill jag erkänna att det kändes bra att få lämna kulturen bakom mig när planet lyfte från flygfältet på Marmal. Det smärtade att behöva lämna så många av de fantastiska, vänliga och starka människor jag mött under min tid i landet åt sitt öde, men jag var samtidigt tacksam över att få resa hem till ett land, en kultur och en människosyn som var diametrala motsatser till de afghanska.

Idag, sju år senare, påverkar afghansk kultur och människosyn samhället även i Sverige. Enligt SCB:s statistik fanns det förra året 43 991 boende i Sverige som var födda i Afghanistan, varav majoriteten har kommit till Sverige sedan 2015. De unga, ensamkommande afghanska männen och pojkarna har blivit våra barns skolkompisar, vi lever i samma samhälle och interagerar med varandra. Oftast går det bra när våra kulturer och tankesätt möts. Andra gånger uppstår missförstånd. Ibland blir det katastrof.

Att det har uppstått alltför många problem – och att alltför många människor har fått sina liv slagna i spillror helt i onödan – menar jag beror på den svenska konflikträdslan och att det under många år betraktats som rasism att andas om kulturskillnader och kulturella egenarter. Jag har själv mötts av åsikten att samhället inte behöver informera nyanlända, exempelvis om att det är ett brott att våldta sin fru eller slå sitt barn, eftersom ”ingen ju vill våldta” och ”ingen egentligen vill slå sitt barn”. Beteendet förutsätts därför upphöra per automatik när man befinner sig i Sverige.

Så är det inte, och konsekvenserna av den svenska undfallenheten ser vi både i brottsstatistiken och på svenska fängelser. Som fängelsepräst mötte jag inte sällan män som var övertygade om att de häktats på rasistiska grunder. Att de häktats eftersom de misshandlat sin fru kunde de inte förstå, eftersom ingen upplyst dem om att beteendet de vuxit upp med och betraktade som normalt var förbjudet i Sverige.

När det svenska samhället informerar, sker det dessutom på ett subtilt sätt och med antydningar och nyanser som kan vara svåra att uppfatta för någon som kommer från en kultur där man vanligtvis kommunicerar tydligt, absolut och inte sällan förstärkt med hot om våld. Migrationsverkets och Socialstyrelsens broschyr som skulle informera om att barnäktenskap är förbjudna i Sverige, innehöll exempelvis så svepande och försiktiga formuleringar att den beskylldes för att relativisera just det fenomen den hade till uppgift att fördöma. Broschyren drogs tillbaka efter den massiva kritiken men visade tydligt på svårigheten att kommunicera över kulturgränserna.

För att förstå hur diametralt olika den afghanska och den svenska kulturen är, är det en god hjälp att studera Wezel-Ingelharts kulturkarta från World Value Survey. I det övre, högra hörnet återfinns Sverige som det mest sekulära och individualistiska exemplet. Afghanistan återfinns inte i diagrammet, men om landet hade nämnts, hade det placerats i det nedre, vänstra fältet bland de kulturer (exempelvis Irak, Bangladesh, Pakistan och Marocko) som utmärks av tradition och överlevnad. Nyckelordet i Afghanistans fall är just ”tradition”. Idealet är att behålla allt som det alltid har varit och förändringsbenägenhet betraktas generellt som ett tecken på svaghet. I det svenska hörnet är det tvärt om. Att visa uppfinningsrikedom och anpassning betraktas som idealet. Blind lydnad inför traditioner är något vi inte kan förstå.

Vi kan, kort och gott, knappast finna två kulturer som är så olika varandra som den svenska och den afghanska. Nu ska vi samexistera. Unga män som växt upp i en kultur som brukar betecknas som den mest patriarkala och kvinnofientliga på jorden möter unga kvinnor från världens mest jämställda, feministiska kultur. Att inte erkänna att problem kommer att uppstå, förutsätter att man lever i aktiv förnekelse.

SvD:s Cecilia Blomberg har, liksom jag, tjänstgjort i Utlandsstyrkan i Afghanistan. Häromdagen skrev hon om kollisionerna mellan svensk och afghansk syn på sexualitet under rubriken ”Svensk sexualsyn är ett undantag”. Så är det, och det är något vi som kommit att ta den svenska synen på sexualitet och jämställdhet för självklar måste förstå, även om det smärtar. Blomberg fokuserar på utländska medborgares överrepresentation i sexualbrottsstatistiken. Hon betonar att den sexuella frihet och de rättigheter som alla i Sverige är garanterade, faktiskt utgör ett undantag i världen och att det inte är rimligt att anta att personer som vuxit upp med helt andra normer och värderingar byter ut dem när de kommer till Sverige.

Under min tid i norra Afghanistan uppgav SIDA att majoriteten av pojkarna utsätts för sexuella övergrepp. Traditionen där vuxna män, i det totalt könssegregerade samhället, använder pojkar för att tillfredsställa sin sexualitet är utbredd, liksom traditionen att unga män har sex med andra unga män (det räknas inte som homosexualitet så länge de unga männen inte är kära i varandra). Inte sällan hörs talesättet ”women are for children, boys are for pleasure”.

Äktenskap med barn är officiellt förbjudet men lagen kringgås av det faktum att en flicka (oavsett ålder) anses vuxen när hon gifter sig. En nioåring är alltså barn om hon är ogift, men vuxen om hon är gift. Begrepp som våldtäkt inom äktenskapet existerar inte och sjukhusen är fulla av småflickor med fysiska och psykiska skador efter systematiska övergrepp, tidiga graviditeter och traumatiska förlossningar.

Könssegregationen är i det närmaste total och kvinnan är bärare av mannens heder. Det är inte ovanligt att flickor och kvinnor är hänvisade till att leva sina liv bakom hemmets höga murar, under övertygelsen att de då skyddas från männens våld och sexuella begär. Om en kvinna blir våldtagen, räknas det som ett brott riktat mot kvinnans manliga släktingar. Kvinnan som utsätts beläggs därför med skuld – hade hon inte låtit sig våldtas, hade släkten behållt sin heder.

Nivån på kunskap om sexualitet och reproduktion är generellt sett låg och ibland obefintlig. Jag har mött vuxna män som inte vet att det krävs vaginala samlag med en könsmogen kvinna för att ett barn ska bli till.

Kvinnor betraktades skrämmande ofta som förbrukningsvaror. Fängelsernas kvinnoavdelningar var fulla av kvinnor som rymt hemifrån – ett brott som bestraffades med tio års fängelse och vanligtvis med döden efter avtjänat straff. Barn växte upp i familjer där mamman våldtogs och misshandlades, där de själva misshandlades och utsattes för övergrepp av släktingar – och där detta inte ledde till reaktioner från det omgivande samhället.

Låt mig vara tydlig med en sak: Barn som växer upp i miljöer präglade av våld och övergrepp är primärt offer – men de löper även en betydligt högre risk att som vuxna själva bli förövare. De har helt enkelt fått en förvrängd uppfattning av vad som är normalt och godtagbart, vilket jag har skrivit om tidigare på Det Goda Samhället och som tydligt framgår även i Aftonbladets text om de dömda afghanska våldtäktsmännen Reza och Sam.

Lagom till valet i september existerar plötsligt kulturella skillnader, och Socialdemokraterna vill nu tilldela resurser till sexualupplysning för nyanlända. Bra så, men det krävs mer. Det krävs en medvetenhet om dessa kulturella skillnader både hos de nyanlända och hos de svenskar som bott i landet i generationer. Den som vill skapa sig en framtid i Sverige måste förstå och acceptera att svensk lag gäller. Befolkningens säkerhet måste prioriteras och de asylsökande som varit offer för sexuella övergrepp måste erbjudas hjälp för att förhindra att de själva blir förövare. Sexualbrott måste straffas hårt med utvisning som normalpåföljd för utländska medborgare vid fällande dom. I allt detta måste vi ta tillvara resurserna som finns i de afghaner som lever här, som har integrerats och som har egen erfarenhet av den svåra vandringen från ett kultursystem till ett annat.

Framför allt måste vi förstå hur unik och värdefull vår svenska frihet och jämställdhet faktiskt är. Men den är också sårbar och skör. Just nu kolliderar den dessutom med dess absoluta kulturella motpol. Att Sverige förändras av mötet är bortom allt tvivel, men hur Sverige ska förändras är fortfarande upp till oss att avgöra.

 

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton − tre =