Politik är att prioritera

Ibland kommer hjälpen från oväntat håll. Jag har gått och funderat på hur jag bäst ska kunna tydliggöra den verklighetsfrånvända hållning jag tycker mig uppfatta inom svensk politik, en hållning där politiker skriker ”allt åt alla” och bjuder in hela världen till en utopisk välfärd, samtidigt som man inte erbjuder det mest basala till de egna medborgarna.

Sedan twittrade Annie Lööf, och jag förstod att jag hade blivit bönhörd: ”(C) vill förändra LSS-lagstiftningen så att andning räknas som ett grundläggande behov. Vi måste ha råd att låta barn få hjälp att leva ett värdigt liv.”

Det låter väl, i ärlighetens namn, rätt så rimligt att barn ska få andas? Det låter även i högsta grad rimligt att det borde räknas som ett grundläggande behov för en människa att få andas – men se, så är inte fallet idag. Högsta förvaltningsdomstolen slog i en dom 2015 fast att andning inte räknas som ett ”grundläggande behov” när ett barns behov av LSS ska bedömas. Föräldrar till barn som inte kan andas på egen hand nekas därför assistans i hemmen, om barnen inte samtidigt har psykiska funktionsnedsättningar. Om detta har jag tidigare skrivit på Det Goda Samhället:

I landet som vill framstå som internationellt humanitärt föredöme, beror trehundra barns överlevnad på hur länge deras föräldrar orkar ta ett ansvar som är orimligt att bära. Alternativet när föräldern inte längre orkar suga rent trakeostomin varje kvart, är att lämna barnet på sjukhuset.

Att barnen och deras familjer behöver hjälp är alla inblandade myndigheter eniga om, men ingen vill ta det ekonomiska ansvaret.

 

Att det inte räknas som ett grundläggande behov att få andas, beror nämligen på ekonomiska prioriteringar. Det har, i samhällets ögon, varit för dyrt att hjälpa trehundra svårt sjuka barn och deras föräldrar till ett värdigt liv och drägliga levnadsvillkor. Det har C och Annie Lööf vetat om i tre års tid, men det är först nu som Lööf tar strid för rätten att andas. Det kan ha visst samband med att C nu går till val under parollen ”Medmänsklighet för Sverige framåt” och vem kan väl invända mot det? Men i kommentarerna i twitter-tråden möter Lööf även hård kritik. Inte så att någon i tråden ifrågasätter att andning bör anses vara ett grundläggande behov, det tycks alla vara tämligen överens om. Det som tydliggörs är däremot irritationen över hur Lööf har prioriterat.

Det har gått tre månader sedan Annie Lööf förklarade hur hon avsåg att stödja förslaget om den så kallade gymnasieamnestin för niotusen afghanska män utan skyddsskäl, trots att hon ansåg den vara ”ett dåligt utformat förslag med många brister”. Räkningen till skattebetalarna har uppgetts till närmare tre miljarder (vilket förmodligen är lågt räknat). För bara några dagar sedan meddelade Centern att man avser arbeta för att utöka anhöriginvandringen så att hela hushåll (som i exempelvis Afghanistan inte sällan uppgår till 15-20 personer, C vill dessutom inkludera HBTQ-personers partners) ska kunna anhöriginvandra. Under de kommande tre åren förväntas omkring 200 000 anhöriga ansöka om uppehållstillstånd i Sverige. Om C får igenom sitt förslag, kan den siffran mångdubblas.

Idag skriver Expressen om nioåriga Isabella. Hon lider av den mycket sällsynta sjukdomen nefropatisk cystinos, som gör att hon behöver medicineras med ögondroppar för att inte bli blind. Men ögondropparna är dyra, alltför dyra ansåg staten och sedan i oktober räknas ögondropparna inte längre in under högkostnadsskyddet. Landstinget i Västra Götaland bollade beslutet till ögonmottagningen på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg, som nekade att bekosta medicinen eftersom den skulle belasta klinikens budget.

Isabellas medicin kostar nu 15 000 kronor per vecka, vilket hennes föräldrar inte har råd med. Konsekvensen är att föräldrarna nu maktlösa tvingas se på medan deras dotter sakta och under smärtsamma plågor förlorar sin syn.

Det finns idag totalt åtta personer i Sverige som behöver ögondroppar för att inte bli blinda av cystinos, vilket motsvarar en medicinkostnad på 4 miljoner per år. I intervjun undrar Isabellas mamma över prioriteringarna. Samhället sparar knappast pengar i långa loppet, för hur mycket kostar åtta blinda personer i resurser och assistans?

Föga förvånande har berättelsen om Isabella blivit viral. Hela situationen är förfärande i sin brutalitet och hänsynslöshet, och sällan har de katastrofala resultaten av politikers galna prioriteringar när samhällets resurser ska fördelas blivit så tydliga som i fallet Isabella. Tondövheten är i det närmaste total – och därmed är den också extremt provocerande.

Men går det då inte att kräva att barn ska slippa bli blinda och vara för en total flyktingamnesti? Jo, självklart kan man vara det. Det går, rent teoretiskt, att hävda att alla ska ha rätt till exakt allt – men det är inte realistiskt att tro att det ska gå att genomföra i praktiken.

I praktiken måste alla – individer och nationer – som inte har ändlösa resurser ta allt etappvis. Det är nödvändigt att prioritera och bestämma sig för vad som är absolut nödvändigt, och vad som visserligen vore trevligt men som man faktiskt kan leva utan. Vikten av att kunna göra sådana ekonomiska prioriteringar lärs ut på högstadienivå.

Politik är att vilja, har det sagts. Men politik är också att prioritera, och något av det  allra viktigaste för en politiker är att kunna skilja mellan vad man i det militära kallar ”need to have” och ”nice to have”.

Så här en månad innan valet, blir det allt tydligare att våra politiker inte förmår göra det. Att studera de vallöften och visioner som nu strömmar emot väljarna är istället som att se ett avsnitt av Arga snickaren, där en överentusiastisk husägare visar upp ett hus som saknar el, avlopp och vatten samtidigt som han målande beskriver visionerna om spa-badrummet och hemmabion. Att barnen tvingas duscha hos grannen och gå på toaletten i en hink bekymrar honom föga – det ska ju bli så bra, bara det blir klart … Självklart finns det massor med anledningar till att husägaren inte har gjort något alls under fyra år, men nu minsann ska det bli ändring, nu ska det hända grejor!

Vi vet vad som händer sedan. Arga snickaren drar en rant om ”hur tänkte du här, ungarna kommer ju DÖ om de tar i den här!” och sätter sedan husägaren i arbete. Kofot, hammare, tapetborste. Do the basics. Först grunden. Sedan taket. Slutligen (och i bästa fall) lull-lull.

Den politiker som vill få väljarnas förtroende behöver visa att han eller hon har insett vikten av att prioritera, att faktiskt ställa grupp mot grupp även om det bär emot och gör de nedprioriterade grupperna upprörda. Men det måste göras, och därför behöver Sverige en Arga samhällsbyggaren. Sverige behöver någon som tvingar politikerna att lämna visionerna och ta sig an verkligheten och jag misstänker att denne ”någon” måste utgöras av svenska folket. Om landets nuvarande politiker inte är kapabla och villiga att göra prioriteringar som värnar Sverige och landets befolkning, får vi helt enkelt rösta bort dem så de lämnar över ansvaret till nya krafter som både kan och vill.

Jag kan föreslå en punkt där vi kan starta: Låt oss först se till att barn har rätt att andas och slipper bli blinda i onödan. När vi har ordnat det så väntar mycket annat att ta tag i. Så småningom kommer kanske dagen när vi även kan unna oss lite ”nice to have”.

 

Edit: Ögonkliniken meddelade under kvällen att man kommer att bekosta Isabellas ögondroppar.

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 − 10 =