Raskolnikov på nationell nivå

Föga anade Fjodor Dostojevskij när han år 1866 publicerade sin roman Brott och straff, att huvudpersonen Raskolnikov ett och ett halvt århundrade senare skulle kunna användas för att beskriva tillståndet i landet Sverige.

Romanens handling fokuserar på det moraliska dilemma som huvudpersonen Rodion Romanovitj Raskolnikov genomlider. Raskolnikov är ekonomiskt utblottad och på ruinens brant, men det hindrar honom inte från att anse sig förmer än alla andra. Han anser sig vara mer begåvad än alla andra, en extraordinär människa, och därför står han också över de regler och den moral som gäller för andra människor. Raskolnikov lyckas till och med rättfärdiga mord, genom att hävda att han genom att mörda gör en god gärning och befriar världen från en ond individ.

Raskolnikov ägnar sig åt den psykologiska försvarsmekanism som kallas för rationalisering, det vill säga han finner yttre förklaringsmodeller och bevekelsegrunder för att förklara sina egna misslyckanden och sitt eget, känslomässigt baserade agerande, ett agerande han inte är beredd att ta ansvar för. Med andra ord kan man hävda att Raskolnikov ägnar sig åt att skylla ifrån sig. Vad som än händer, är det inte hans fel.

Läsaren förstår tidigt att Raskolnikov är en sjuk människa, en individ utan koppling till verkligheten. Raskolnikov lever i en förvrängd verklighet, med en regelbok för sig själv och en annan för resten av världen. Vad som är verkligt och sant spelar mindre roll, allt får stå tillbaka för rättfärdigandet av Raskolnikovs självbild. Dostojevskiljs fiktiva karaktär uppvisar en grandios personlighet, en megalomani som tidigt får läsaren att ana den katastrof som väntar mellan bokens pärmar: Människor kommer att bli lidande på grund av Raskolnikovs oförmåga att ta in världen så som den faktiskt är.

När jag hör rösterna som försvarar den så kallade gymnasieamnestin, är det Raskolnikov jag associerar till.

Torsdagens Opinion live var ett närmast surrealistiskt skådespel. Summa summarum var, som jag dechiffrerade det, att 9 000 afghanska män med oklar identitet ska få stanna i Sverige trots att de saknar skäl för asyl och redan tilldelats ett utvisningsbeslut. Förutsättningen är att de unga männen ”har för avsikt att studera”.

Det finns många frågor men få svar: Det saknas konsekvensanalys. Inga gymnasieplatser finns för dessa vuxna män, ingen vet hur studierna ska kontrolleras och ingen har kunnat presentera hur mycket detta kommer att kosta, men det handlar om flera miljarder per år.

Att dessa vuxna, afghanska män med utvisningsbeslut ändå ska få stanna beror enligt Miljöpartiets Maria Ferm på att de uppgett sig vara under 18 år när de anlände till Sverige och att handläggningstiden hos Migrationsverket varit lång. Resonemanget andas raskolnikovsk rationalisering – ”det är okej att vi gör så här, eftersom det är någon annans fel egentligen, vi har inget ansvar utan är bara offer för Migrationsverkets tillkortakommanden”.

Varför just de afghanska männen ska få stanna när andra som fått vänta lika länge avvisas, är dock lika oklart som illavarslande. Klart är dock att svensk migrationslagstiftning härmed kan anses död och begraven, kvävd av känslokonvultioner.

Allt handlar nämligen om känsla. Maria Ferm framhöll i Opinion live att det var en stor lättnad att Centern nu beslutat stödja regeringens amnesti. Luften kändes lättare att andas nu, menade Ferm. När Centerpartiet försvarat amnestin är det samma argument som återkommit: Det handlar om känslor. Känslorna hos de unga männen, hos dem som engagerat sig i dem och hos asylaktivisterna. Det är möjligt att många upplever en känslomässig tillfredsställelse nu, men svensk migrationslagstiftning syftar inte till att göra tillvaron mer angenäm för grupper som är starka nog att mobilisera stöd för sin sak, utan till att på ett så objektivt sätt som möjligt ta ställning till vilka som – på individnivå! – ska få stanna i Sverige och vilka som måste lämna.

Det vi bevittnar är inget annat än en stilstudie i känslobaserat och verklighetsfrånvänt agerande. De egna känslorna trumfar förnuftet, ja till och med lagen. Vi bevittnar Raskolnikov på nationell nivå. Det är ett beteende ovärdigt riksdagspolitiker och vad värre är, en fullständig humanitär kollaps som kommer att drabba både boende i Sverige och människor långt utanför Sveriges gränser. Att, i ett läge där välfärden är stressad till bristningsgränsen och allt fler betraktar samhällskontraktet som upphävt, lägga ytterligare miljarder på grupper som saknar rätt att befinna sig i landet är provocerande och destruktivt.

Höjer vi blicken svälter just nu kvinnor och barn ihjäl i flyktingläger, men dem kommer inte Sverige att hjälpa. Istället skär vi ner på biståndet för att satsa miljarder på friska, unga män som i flera instanser bedömts sakna skyddsskäl. På hemmaplan riskerar skolelever i tonåren att få dela sina dagar med vuxna män med oklar identitet och redan sönderstressade gymnasielärare kommer att tvingas agera domare när de genom sina närvarorapporter avgör om dessa unga män får stanna i Sverige eller inte. Dessutom: Om någon efter denna tid i Sverige inte anses kunna avvisas, hur ska de kunna avvisas om ytterligare (minst) tre år?

Det vi bevittnar från samma politiker som är satta att stifta våra lagar är ett beteende som skjuter svensk lag i sank – om våra politiker kan strunta i såväl lagar som myndigheter idag, kan vi dra slutsatsen att de kommer att göra samma sak imorgon.

Stödet för amnestin handlar därför inte om medmänsklighet eller om att ”ta sitt ansvar”, utan visar tvärtom på en störd perceptionsförmåga: De som nu vill driva igenom amnestin förmår helt enkelt inte att ta in verkligheten så som den de facto är, utan lever hellre i en imaginär tillvaro där de själva de rättfärdigar sitt känslostyrda beteende och vägrar att se – och än mindre ta ansvar för – konsekvenserna av sina beslut.

Så hur slutade det för Raskolnikov? Den läsare som orkar sig igenom tegelstensromanen, finner att verkligheten till slut hinner ikapp huvudpersonen. Han anger sig själv och skickas till ett arbetsläger i Sibirien.

Den fragmentariska tillnyktringen inom svensk inrikespolitik må vara ett valtaktiskt spel för gallerierna, men att Sverige under nästa mandatperiod kommer att skickas in i en tillvaro som kommer få ett sibiriskt arbetsläger att framstå som en all inclusive-kryssning, är bortom allt tvivel. Det kommer att bli en bitter dryck att smaka när vi, genom att tvingas uppleva konsekvenserna av känslornas seger över intellektet, inser att vi en gång hade möjligheten att balansera våra hjärtan med våra hjärnor – men avstod.

 

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok ”Konsten att överleva Svenska kyrkan” genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 × 5 =