Rätten – eller plikten? – att dö

Pandemin har förändrat Sverige i grunden. Covid-19 har dominerat nyhetsflödet under 2020, men även våra värderingar och vårt sätt att tala om döden har förändrats. Att debatten om aktiv dödshjälp blossat upp just nu är därför inte förvånande. Det är däremot djupt oroande.

När samhällsekonomin är ansträngd blir jakten på prioriteringar påtaglig inom alla områden, och i början på året fick många svenskar lära sig ett nytt begrepp – triage. Det är ett begrepp som är mycket konkret och som handlar om en enda sak, nämligen att ställa grupp mot grupp. Behov värderas mot behov. Överlevnadsmöjlighet och uppskattad framtida livskvalitet vägs mot nödvändigt vårdbehov och ekonomisk kostnad. I skrivande stund har den svenska corona-strategi som prisas av statsminister Löfven lett till 5 652 döda. Måhända är det en ren tillfällighet, men samtidigt höjs röster för ”rätten till en värdig död” på debattplats i DN. Det har gjorts förr – under 2016 gick tidningen i bräschen för att driva en liknande kampanj, och flera av undertecknarna är desamma nu som då. Nu sägs rätten till eutanasi vara ”en mänsklig rättighet”.

Det låter vackert, och vem kan säga emot? Visst vill jag, som den moderna och myndiga människa jag är, få avsluta mitt liv värdigt och smärtfritt, omgiven av mina närmaste? Ingen av oss vill väl dö i plågor och ångest, vilket framställs som det enda alternativet för den obotligt sjuke? Men visst finns det alternativ. Under den förra stora eutanasikampanjen gick exempelvis läkaren Johan Frostegård i replik i DN, och betonade att fokus istället borde ligga på att garantera sjuka och äldre den hjälp som finns och som vi alla har rätt till – och som garanterar den svårt sjuke att få dö utan ångest och smärta.

Problemet är att den hjälp vi har laglig rätt att få är kostsam – och det är förmodligen just där skon klämmer. När statsapparaten jagar kronor och ören är det helt enkelt billigare för samhället om icke produktiva medborgare begär att få dö, än att om de begär att få leva goda liv.

Ett annat problem är att dödshjälp har visat sig vara ett sluttande plan, där de hårda krav som inledningsvis finns för att beviljas dödshjälp med tiden urholkas och sakta men säkert beviljas på allt mer godtyckliga grunder. I Holland beviljades exempelvis dödshjälp vid lagens införande år 2002 endast till obotligt fysiskt sjuka men mentalt friska vuxna. Idag beviljas eutanasi även på grund av psykisk ohälsa, vilket i klartext innebär att deprimerade personer kan beviljas hjälp att begå självmord. I Kanada utgörs en procent av samtliga dödsfall idag av aktiv dödshjälp. Holland och Belgien avskaffade 2016 alla åldersgränser för eutanasi och under året som följde beviljades bland annat en nioåring och en elvaåring dödshjälp. Det utreds nu om dödshjälp även ska kunna ges små barn med allvarliga fysiska defekter, barn med förlossningsskador och barn med utvecklingsstörningar. Rent filosofiskt rättfärdigas detta med resonemanget att de små barnen saknar medvetande (tankegångar som i många år funnits hos filosofer som Peter Singer och Torbjörn Tännsjö) och därför kan dödas, eftersom deras liv har en negativ påverkan på föräldrarnas livskvalitet och samhällets ekonomi.

Kan då en nioåring besluta över sin egen död? Ska en svårt deprimerad sjuttonåring kunna dö med samhällets hjälp – och det utan föräldrarnas vetskap? Ska en tvååring som skadats svårt i en trafikolycka ges en dödlig injektion? De länder våra svenska debattörer lyfter fram som föredömen, svarar ja på de frågorna.

Dödshjälpsförespråkarna skriver att ”hjälp ska kunna ges också i Sverige till den som verkligen vill dö” och det är ett argument som kan tyckas giltigt. Men argumentet måste ses i relation till hur livet faktiskt ser ut. Det är relativt vanligt att drabbas av depressioner och självmordstankar, frågan är vilket bemötande den svårt deprimerade ska möta av sjukvården. Ska man erbjudas stöd och hjälp att finna livsglädjen igen (även om det kostar samhället tid och pengar) eller ett erbjudande om assisterat självmord?

Eutanasidebatten måste även betraktas i ljuset av Sveriges tillämpade corona-strategi, där palliativ vård vid ett flertal tillfällen misstänks ha använts som alternativ till eutanasi, och detta även på patienter som uttryckligen har velat leva vidare. Vi har vant oss vid att höra att det ”bara är gamla och sjuka som dör”, ett uttalande som antyder att en gammal eller sjuk medmänniskas liv saknar värde. Det är en skrämmande utveckling som bör få de etiska varningsklockorna att ringa.

Risken är överhängande att eutanasi med tiden utvecklas till att betraktas som ett likvärdigt alternativ till vård, där en gammal eller mycket sjuk människa (eller dennes anhöriga) helt enkelt tvingas till ett val: Antingen väljer du ett snabbt och enkelt avslut genom eutanasi eller så väljer du fortsatt vård, men: ”Du vill väl inte ligga dina anhöriga till last, inte vara en börda?” I ett samhälle med en stressad välfärd där eutanasi är ett godkänt val vore det väl även, i förlängningen, rimligt att du som belastar samhället genom att välja bort eutanasi, själv får betala din sjukvård? Sedan kommer det förstås att finnas grupper inom vilka eutanasi aldrig någonsin kommer att accepteras. Hur ska prioriteringen då ske, när vissa kommer kräva vård och samhällets resurser är begränsade? Ska de övriga övertalas i en viss riktning?

Jag menar att vi befinner oss vid en punkt där det har blivit nödvändigt att försvara våra gamla, sjuka och icke-produktiva medmänniskors rätt till sina liv. Även den som lever ett liv jag själv uppfattar som begränsat, har ett absolut människovärde. Även den som vill dö idag, kan finna livsglädje imorgon. Även föräldrarna till ett svårt sjukt barn ska känna trygghet i att barnet ska få stödet det behöver för att leva ett meningsfullt liv. Även våra äldre ska få känna att deras liv har betydelse. Om någon upplever sig tvingad att välja mellan ett begränsat och skuldtyngt liv eller en spruta, bör vi ställa oss frågan hur fritt det ”valet” egentligen är.

Eutanasiförespråkare lyfter fram det faktum att andra länder tillåter aktiv dödshjälp som ett argument för att även Sverige ska legalisera dödshjälp. Men att ”alla” gör något, behöver inte betyda att det är rätt. Att just det argumentet används borde dock få varningsklockorna att ringa, särskilt när det framförs med hänvisning till ekonomi och icke-produktiva delar av befolkningen. Om ”alla” anser att mitt liv inte är värt att levas, vem är då jag att hävda motsatsen?

Frågeställningen som vi inte får ducka för är nämligen denna: När övergår rätten att dö i plikten att dö?

 

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56, glöm inte att skriva ”Gåva” i meddelandefältet. Jag har tyvärr ingen möjlighet att återkomma med personliga tack till var och en som donerar, men jag är innerligt tacksam för varje krona!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 − ett =