S mot SD är kartans kamp mot verkligheten

Socialdemokraternas valfilm lämnar mig ingen ro. Något har gnagt i mig sedan jag såg den första gången. Det är något som inte stämmer, något som skaver, men jag har haft svårt att sätta fingret exakt på vad.

Men när så Stefan Löfven i en intervju gick ut och förklarade att han ansåg det vara ”ganska besynnerligt” att Sverigedemokraterna går framåt även på orter som betraktats som traditionellt socialdemokratiska, föll allt på plats.

Verklighetsuppfattningen. Det handlar om verklighetsuppfattningen.

Mona Sahlin konstaterade redan år 2001 att ”svenskarna måste integreras i det nya Sverige, det gamla Sverige kommer inte tillbaka” och det socialdemokratiska partiet har under mer än fyra decennier varit en ivrig förespråkare för de genomförda samhällsförändringarna. Alla som ifrågasatte mångkultur och öppna gränser stämplades som främlingsfientliga och de etablerade partiernas vägran att diskutera de problem som faktiskt fanns, ledde så småningom till Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

SD:s visioner för Sverige har konsekvent hånats och avfärdats som drömmande, framstegsfientliga och nationalistiska från socialdemokratiskt håll. Ändå är det, när Socialdemokraterna genom sin egen valfilm ska porträttera Sverige, närmast en bild av Lotta på Bråkmakargatan man väljer att förmedla.

När Socialdemokraterna ska visa svensk snabbmat år 2018, är det inte McDonalds i Rissne eller ett kebab-hak i Rosengård man väljer – nej, man väljer att specialbygga (!) en korvkiosk i 50-talsidyllen Abrahamsberg, där en minitrea på 50 kvadratmeter kostar tre miljoner att köpa. Det är lugnt, frodigt och ursvenskt, långt ifrån den spännande mångkultur man annars förespråkar för medborgarna.

I filmens rena sjukhuskorridor går det snabbt att få vård, inga patienter ligger väntandes och skrikandes på grund av stängda avdelningar och saknade sängar, inga säkerhetsvakter patrullerar.

Scenen på skolgården blev snabbt omdebatterad, när det visade sig att man valt att använda statister vid inspelningen. Att man inte spelade in filmen med skolans elever förvånar mig inte alls, eftersom man i så fall hade varit tvungen att få skriftliga tillstånd av samtliga vårdnadshavare. Vad som däremot fascinerar mig, är hur man valde att sätta ihop barngruppen.

Målet var, enligt Socialdemokraternas kommunikationschef Helena Salomonsson, att ”spegla den mångfald som finns i hela Sverige”. En snabb uppskattning ger vid handen att tre eller fyra av de lekande barnen på skolgården har invandrarbakgrund. Tre eller fyra på en hel skolgård – är det Socialdemokraternas bild av mångfald?

På Rågsvedsskolan där filmen spelades in har nästan alla elever invandrarbakgrund. Det är långt ifrån unikt. Inte ens i orter som Hofors, Vimmerby eller Torsby kan man idag finna skolgårdar med så etniskt svensk sammansättning av elevgrupper som i Socialdemokraternas valfilm. Om det är svensk mångfald man haft för syfte att spegla, misslyckades man kapitalt.

Eller så kan man vända på det: Man har lyckats för bra. Det ”nya Sverige” som Mona Sahlin talade om, har drivits igenom så grundligt och snabbt att inte ens de politiker som förespråkar det förstår vidden av förändringarna.

Men. Det finns det andra som gör. Sverigedemokraterna, till exempel. I likhet med det nya, borgerliga partiet Medborgerlig Samling tar SD avstamp i verkligheten, även om partierna sinsemellan har väldigt olika förslag till lösningar på de problem som finns.

Jimmie Åkesson inleder sin valfilm med repliken: ”Nej. Jag tycker inte att Sverige mår bra idag” och redan där är det nog många som nickar instämmande. I slutet av förra året släppte Sverigedemokraterna en film som ger en helt annan bild av Sverige än Löfvens Sörgårdsidyll, en bild som många väljare nog kände igen sig betydligt mer i.

Under den senaste mandatperioden har hela Sverige påverkats. Inte ens i områden som Danderyd, Täby och Stockholms innerstad är man längre förskonad från ”det nya Sverige” med dess skjutningar, rån och våldtäkter. Samma södermalmsföräldrar som för bara något år sedan talade sig varma för öppna gränser, undrar nu oroligt om det verkligen inte finns bättre platser för nyanlända än just deras kvarter.

Tiotals bilar kan brinna under en och samma natt, utan att det renderar i mer än enstaka notiser. Sverige har flest anlagda skolbränder i världen. Enligt BRÅ’s senaste Nationella Trygghetsundersökning uppgav mer än var fjärde kvinna i åldern 16 till 24 år att hon utsatts för sexuellt tvång eller våldtäkt – bara under år 2016.

Det är i princip omöjligt att fylla platserna på lärar- och polisutbildningarna, ännu omöjligare är det att rekrytera personer med hög kompetens. Välfärden stressas till bristningsgränsen, polisen saknar resurser att ingripa vid brott och antalet hemlösa pensionärer ökar för varje dag. Enorma resurser satsas på utländska medborgare, samtidigt som redan svaga grupper får stå tillbaka ytterligare. I det läget meddelar kommunerna att man räknar med att befolkningen kommer att öka med ytterligare 800 000 personer de kommande åtta åren. För gemene man är det allt tydligare att samhällskontraktet är brutet: vi förväntas bidra med allt mer i skatter, men kan inte längre förvänta oss något tillbaka.

I det läget lanseras Stefan Löfven som en korvätande mysfarbror i ett Sverige hans parti har jobbat i decennier för att avskaffa. Nu när man har lyckats, är det landet man de facto har ägnat decennier åt att bryta isär som man säger sig vilja ha tillbaka. Att S tappar väljare till SD handlar därför mindre om att väljarna övergivit socialismen, eftersom både S och SD är socialistiska partier, men mer om att väljarna har genomskådat att S har berövat dem tryggheten och nu – i eftertankens kranka blekhet – drömmer sig tillbaka till samma Folkhemssverige som de i åratal har hånat SD för att förespråka.

”Om kartan inte stämmer överens med verkligheten, är det kartan som gäller” lyder ett militärt skämt. Om Socialdemokraterna och Stefan Löfven på allvar vill förstå varför väljarna går från S till SD, så måste de förstå att S just nu representerar den blinda besattheten av kartan, samtidigt som SD representerar den höjda blicken över verkligheten. Att väljarna stöder ett parti som ser och bemöter Sverige som det faktiskt är, istället för ett parti som använder en idealiserad kartbild för att försöka navigera sig igenom problemen, är därför inte det minsta besynnerligt – det är i själva verket ett av få sundhetstecken inom svensk politik idag.

 

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − 18 =