Säkerheten bakom murarna

För varje dag som går ser jag allt fler paralleller mellan mina upplevelser i Afghanistan och utvecklingen i Sverige. Det gäller inte minst synen på kvinnans sexualitet och säkerhet, och hur det påverkar hennes plats i det offentliga rummet. I Afghanistan är många kvinnor hänvisade till att bokstavligen talat leva sina liv bakom murar. I Sverige, landet som så länge exemplifierat kvinnors frihet och frigörelse, väljer nu kvinnor att frivilligt begränsa sina liv för att inte riskera sin säkerhet.

Att besöka en afghansk by är att inträda i ett maskulint samhälle. Det tar vanligtvis ett tag innan man inser varför gatubilden är så märklig – det finns inga kvinnor. Även om de utgör hälften av byns befolkning, så är de osynliga och icke närvarande. De finns, men ändå inte. Skyddade bakom hemmens murar lever de sina liv utom synhåll från de män som inte tillhör familjen. Logiken är enkel: Det en man inte kan se, kan han heller inte hetsa upp sig över och inte förgripa sig på. Om kvinnor måste vistas utanför hemmet, garanteras deras säkerhet genom de transportabla murar som burkan innebär.

Jag har talat med afghanska kvinnor som inte har vetat vad grannarna heter, av den enkla anledning att de aldrig har träffat dem. Sina första år tillbringade kvinnorna som flickor bakom murarna till pappans hus, för att sedan giftas bort och flytta in bakom murarna till mannens hus. Någon värld utanför hemmet och en mänsklighet bortom den egna släktens gemenskap existerade i praktiken inte för dem.

Det hände att jag hamnade i samtal som rörde mitt eget liv, eftersom de kvinnor jag mötte ofta var oerhört nyfikna på varför jag var i Afghanistan, vad jag gjorde där och hur min familj klarade sig i min frånvaro. De diskussionerna ledde ibland till att jag frågade dem om de själva skulle vilja röra sig mer fritt, men det var frågeställningar som kvinnorna ofta inte förstod. Varför skulle de vilja göra det? Det var ju farligt! Ärbara kvinnor vistades inte ute hur som helst, det visste ju alla! Den logiska konsekvensen av de värderingarna blev att en kvinna som gick ut obeslöjad och utan manligt sällskap inte var ärbar, och hon gjorde sig därför till ett enkelt villebråd. Alltså stannade hon hemma, fann sig i att bära burka och bevista särskilda kvinnoevenemang. Det var ett billigt pris att betala för säkerheten – för kvinnors säkerhet fanns bakom murarna.

Majoriteten män ville inte kännas vid att kvinnorna i deras familj på något sätt var förtryckta. Att deras fruar och döttrar stannade hemma handlade för männen primärt om säkerhet. En ansvarstagande och kärleksfull man höll familjens kvinnor skyddade i hemmet. Ett tillåta en dotter samma frihet som en son var otänkbart – dottern skulle med stor säkerhet bli utsatt för övergrepp och han själv skulle, med ännu större säkerhet, få sin heder fläckad av skvaller och ryktesspridning. Alltså delades hela samhället upp i männens synliga värld och kvinnornas osynliga värld. För allas bästa.

Så har det inte alltid varit i Afghanistan, och det finns fortfarande stora skillnader vad gäller synen på kvinnors frihet mellan olika byar. I den ena byn kan kvinnor vara helt frånvarande i gatubilden, medan man i nästa by kan mötas av kvinnor där vissa dessutom har ersatt burkan med hijab. Generellt är dock det afghanska samhället ett totalt könssegregerat samhälle, vilket är en direkt konsekvens av den oheliga alliansen mellan landsbygdens uråldriga klankultur pashtunvali och talibanregimens extrema religiösa tolkningar. Äldre afghaner i de större städerna talar ofta om hur de saknar Sovjet-tidens frihet, men det är en frihet som är näst intill omöjlig att återerövra eftersom så få afghaner har upplevt den. Många välutbildade afghaner valde att gå i exil vid talibanernas maktövertagande och över hälften av befolkningen i Afghanistan är under 15 år, vilket innebär att majoriteten afghaner aldrig känt till något annat än det nuvarande, totalsegregerade samhället.

Det kollektiva minnet är kort. Ett decennium eller två, kombinerat med betydande demografiska förändringar, och ingen minns längre den vardag och den frihet som en gång fanns. De nya värderingarna och kvinnors begränsade tillvaro betraktas som självklar och naturlig, som något som ”alltid har varit så” och som är för kvinnans bästa – och det är här som varningsklockorna måste börja att ringa på allvar för oss i Sverige.

Att avgöra vad som är hönan och ägget gällande könssegregation och kvinnors säkerhet låter sig inte göras, men den som önskar ett jämställt samhälle måste beakta att det ena ofrånkomligt leder till det andra. Om ett samhälle, även utifrån de bästa intentioner, börjar separera män och kvinnor (genom kvinnotider i simhallar, kvinnovagnar i tunnelbanan och så vidare), kommer kvinnor med stor sannolikhet att löpa större risk att utsättas för övergrepp när de vistas i de miljöer som betraktas som männens domäner. Å andra sidan kommer ett samhälle som inte förmår garantera kvinnors säkerhet i de allmänna rummen att könssegregeras per automatik, när kvinnor väljer att prioritera sin säkerhet genom att undvika könsblandade sammanhang.

Varningsrop om könssegregering och extrem begränsning av kvinnors liv och rättigheter har under lång tid hörts från landets utanförskapsområden. Efter att ha negligerats och viftats bort under decennier letar sig nu dessa fenomen vidare ut i det svenska majoritetssamhället: Rädslan för övergrepp gör att kvinnor avstår från att åka kommunalt, man går inte ensam, man tänker på hur man klär sig och vem man söker ögonkontakt med. Tjejer eskorterar varandra genom svenska städer, de avstår från att gå på bio och stannar hellre hemma och streamar filmen. Flickor tvingas avstå fritidsaktiviteter eftersom ingen förälder kan eskortera och det bedöms som för farligt att cykla eller gå.

Utvecklingen är tragisk på så många sätt. Det är till att börja med en politisk skam att staten inte kan garantera landets befolkning en basal säkerhet. Det är dessutom en enorm förlust för samhället när den ena hälften av befolkningen drar sig undan. Slutligen är det en obeskrivlig katastrof för den enskilda flickan och kvinnan, som får se sin tillvaro begränsas på grund av sin könstillhörighet.

Men alltfler kvinnor tycks betrakta förändringarna som ett nödvändigt pris att betala, och det kollektiva minnet är kort. Ytterligare ett decennium eller två, kombinerat med de betydande demografiska förändringar som Sverige just nu genomgår, och få kommer att minnas den vardag och den frihet som en gång fanns. Om vi inte reagerar nu, så riskerar vårt framtida samhälle att vara ett samhälle där segregation mellan könen betraktas som självklart och naturligt, som något som ”alltid har varit” och som är för kvinnans bästa.

Jag vill inte leva i ett könssegregerat samhälle, alldeles oavsett om det segregeras på grund av officiella påbud eller till synes pragmatisk problemlösning. Jag ser mig primärt som människa, och som sådan har jag samma rätt till frihet och säkerhet i livets alla aspekter som alla andra människor i Sverige. Att jag, baserat på min kromosomuppsättning, ska tvingas att anpassa min vardag och leva mitt liv bakom synliga eller osynliga murar är något jag aldrig kommer att acceptera. Säkerheten som finns bakom murarna är inget att stäva efter, för bakom murarna dör friheten.

 

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sjutton − 10 =