Socialdemokraternas islamistiska draksådd

Sverige har under de senaste femtio åren genomgått något som kan liknas vid en religiös och normmässig benmärgstransplantation. Kunskapen om kristen tro och de (i grunden kristna) värderingar som växt fram under århundraden har gradvis fasats ut för att slutligen nollas. Nu fyller vi på med nya värderingar, ny syn på religion och religionens roll i samhället.

Så vad händer i Sverige just nu, då?

I Stockholm pågår rättegången mot terroristen Rakhmat Akilov som förklarar sina mord med att det är korrekt att attackera icke-muslimer. Solna tingsrätt frikände nyligen en man som anklagats för att ha misshandlat sin hustru, i domen står att mannens familj verkar vara en bra familj till skillnad från hennes. En av nämndemännen var centerpartisten och islamisten och sharia-förespråkaren Ebitisam Aldebe, som inte vill svara på frågor om målet. Aldebe sitter även i Migrationsdomstolen, där hon gjort sig känd för att neka kristna asyl. I Helsingborg pågår rättegången där en kvinnlig lärarvikarie kräver 120 000 kronor i skadestånd efter att ha sagt upp sig då hon upplysts om att hon förväntades ta manliga kollegor i hand. I Växjö har imamen nu ansökt om böneutrop varje fredag, något som stöds av Växjös biskop och jämställs med glassbilen av kommunen. SVT Nyheter publicerade häromdagen en text där en kvinna aktiv i ”det muslimska civilsamhället” (vilket är ett uttryck som myntats av det terrorstämplade Muslimska brödraskapet) menade att kostym är en symbol för förtryck, till skillnad från hijab. Nerikes Allehanda har uppmärksammat hur en domare i Förvaltningsrätten avslagit begäran om att omhänderta en 15-årig flicka som gifts bort med en jihadist som hindrat henne från skolgång, med hänvisning till att det inte funnits tillräckligt ”allvarliga missförhållanden”.

I Borås försöker kommunen förhindra att Föreningen islamiska skolan får öppna en F-9-skola och fritidshem med plats för runt 500 elever, vilket Skolinspektionen godkänt. Bakom skolan står den ökända islamisten och shariaförespråkaren Abdirizak Waberi, som till SVT redogjorde för sina värderingar och sitt drömsamhälle redan när han var moderat riksdagsman 2009. I Göteborg har kommunen kontakt med en handfull av de 50-tal IS-terrorister som hittills återvänt, några andra insatser än skattefinansierad psykologhjälp och slussning till rätt, stödjande (skattefinansierad) myndighet ges inte eftersom justitieminister Morgan Johansson gjort allt för att blockera och förhala en effektiv lagstiftning. I Mevlana-moskén Rinkeby drillas barn till religiösa och krigshetsande extremister – moskén är finansierad av svenska skattebetalares pengar. Kulturministern har gett Ibn Rushd i uppdrag att skapa utbildning mot ”islamofobi”, men resultatet som kostat svenska skattebetalare 600 000 kronor har anklagats för att vara en sajt som misstänkliggör arbetet mot hederskultur.

Allt detta har inte passerat obemärkt förbi. Rebecca Weidmo Uvell gör ett grundligt gräv och avslöjar hur islamistisk mission i Sverige finansieras med – gissa? Just det. Svenska skattebetalares pengar och Eli Göndör frågar sig i en krönika i Corren varför Sverige slösar dessa skattepengar på diverse etniskt och religiöst definierade föreningar och organisationer.

Mängder av muslimska, skatteunderstödda organisationer som alla säger sig företräda ”Sveriges muslimer”, poppar upp som svampar ur jorden för att presentera religiösa krav. Bakom mängden av organisationer återfinns ett litet antal namn som återkommer i olika konstellationer. Återkommande hänvisningar görs till mänskliga rättigheter, religionsfrihet och islamofobi. Kritik mot islam räknas nu som hets mot folkgrupp och nätverket Näthatsgranskaren samlar individer som vill agera anonyma angivare för att spåra upp vad de anser vara hot och hat, bland annat mot islam, och anmäla avsändarna till polisen. Politiker, myndigheter och Svenska kyrkan stödjer utvecklingen. I mars anordnar Myndigheten för stöd till trossamfund exempelvis en konferens om religion som ”konstruktiv kraft i det framtida Sverige”. Medarrangörer är Islamiska shiasamfunden och Sveriges interreligiösa råd.

Hur kunde det bli så här? Hur kom det sig att de svenskar som råkade vara muslimer började betraktas som en homogen grupp istället för som enskilda individer? En grupp som dessutom får se sig företrädas av skränande, krävande röster som distanserar sig från samhället? Hur kunde den kyrka som sedan Luthers dagar förespråkat en klar separation mellan stat och kyrka helt plötsligt börja förespråka religionens intåg i politik och samhälle? Hur kunde svenska feminister som under ett sekel kämpat för kvinnors rättigheter plötsligt försvara könssegregering, barnäktenskap och polygami?

De organisationer som påstår sig företräda ”Sveriges muslimer” har haft en enorm framgång vad gäller att driva igenom sina krav. En stor del av framgången beror på att man haft en god lärare, nämligen det Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Om Socialdemokraterna har sagts att partiet har två mål: Att ta makten och att behålla den. Till det konstaterandet kan möjligen läggas ”med alla till buds stående medel”, de senaste 20 åren har socialdemokratin nämligen inte varit särskilt nogräknad med vem man gått till sängs med, så länge lönskaläget gynnat den egna maktpositionen.

År 1994 inleddes den oheliga allians som vi idag ser konsekvenserna av. Då tog Sveriges Muslimska Råd (SMR) kontakt med Socialdemokraterna och signalerade intresse för ett samarbete. Att SMR ansågs ha islamistiska kopplingar och leddes av den sharia- och särlagsförespråkande islamisten Mahmoud Aldebe (make till den ovan nämnda Ebtisam Aldebe) betraktades inte som ett problem från Socialdemokraternas sida. Istället såg man möjligheten till gemensamma vinster: Aldebe (som i professor Jonas Otterbecks avhandling Islam på svenska (2000) pekas ut som Muslimska brödraskapets nyckelperson i Sverige) och SMR eftersträvade större politiskt inflytande på samhället – Socialdemokraterna vittrade valboskap. Socialdemokraternas tidning Broderskap uttryckte det på följande sätt:

Det finns nästan en halv miljon muslimer i Sverige – de skulle tillsammans kunna lyfta vilket parti som helst till oanade höjder.

Dokument visar att de två parterna var helt öppna med sina respektive målsättningar. You scratch my back, I’ll scratch yours.

Någon inom socialdemokratin var dock insiktsfull nog att antyda att ett öppet samarbete mellan S och islamister nog inte var helt lämpligt ur PR-synpunkt, och därför lade Socialdemokraterna ut samarbetet på entreprenad – till Broderskapsrörelsen, socialdemokratins kristna gren. Samarbetet fick så småningom synliga konsekvenser: under Broderskapsrörelsens 63:e kongress, som hölls under sommaren 2011, beslutade Broderskapsrörelsen att ta ännu ett viktigt och symboliskt steg: förbundet skulle byta namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet och den kristna profilen ersättas av en mångreligiös.

Mellan 1996 och 1998 höll Socialdemokraterna/Broderskapsrörelsen fyra utbildningstillfällen för SMR, bland annat på Bommersvik. Seminarierna bekostades av projektmedel från dåvarande Invandrarverket, Inrikesdepartementet och SAP:s jubileumsfond och beskrevs senare som ”en rejäl dialog mellan socialdemokratiska idéer och traditioner samt muslimska ideal för samhället”.

Utvärderingen, med titeln Delaktighet, identitet & integration, överflödar av positiva erfarenheter. Socialdemokraterna såg likheter mellan islamisternas nutida situation och den tidiga socialdemokratins kamp. Man menade att samarbetet hade vitaliserat dem och slog fast att S måste ”svara mot de muslimska förväntningarna vad gäller deras hjärtefrågor”. Framför allt var S tacksam för de nya väljare som samarbetet försett dem med, och man noterade i utvärderingen:

Efter avslutad projektperiod kan konstateras att projektet varit mycket framgångsrikt och inte minst genom SMR:s aktiva bidrag har muslimernas valdeltagande sannolikt varit högt och många har röstat på Socialdemokraterna.

SMR tackade å sin sida Broderskapsrörelsen för att de hjälpt till att stärka SMR:s politiska identitet och organisatoriska förmåga. Ett direkt resultat av samarbetet mellan Socialdemokraterna och SMR var bildandet av SMR:s politiska gren, Politisk Islamisk Samling (PIS). Ett annat var att över ett hundra imamer och representanter från SMR gavs träning i föreningskunskap och ledarskap.

Den allvarligaste konsekvensen av samarbetet var dock tillkomsten av den svenska identitetspolitiken. Sidorna i utvärderingen avslöjar att S svalde idén om en specifik, muslimsk identitet med hull och hår, så till den grad att man inledde en veritabel kohandel med politiska mandat:

Under kommande mandatperiod ska muslimers delaktighet i socialdemokratin utvecklas så att: 2002 ska bland socialdemokratiska förtroendevalda finnas muslimer på 15 kommunala fullmäktigelistor, 5 landstingslistor och på riksdagslistorna i minst fem län. SAP ska ha 2 000 muslimska medlemmar och 300 ska ha fått en politisk grundutbildning. En viktig del i arbetet är att föra fram muslimer för uppdrag i styrelser och nämnder.

MSB-rapporten Muslimska Brödraskapet i Sverige som släpptes i början av 2017, menade författarna att samarbetet mellan S och SMR kan betraktas som den svenska identitetspolitikens födelse och samarbetet mellan SMR och Broderskapsrörelsen, och SMR:s strävan efter samhällsinflytande, beskrivs på följande sätt:

Mahmoud Khalfi, imam i MB:s viktigaste svenska moské, såg det dock som en framgång för MB:s islamism när Mehmet Kaplan fick jobbet som minister i den rödgröna regering som leds av Stefan Löfven. I arabiska medier sa han bland annat att ”genom Mehmet Kaplans politiska karriär skedde ett genombrott för islamisterna i Sverige”. Khalfi berömde dessutom svenska politiker för att de ”har normaliserat relationen med Islamiska förbundet som är kända för sin tillhörighet till Muslimska brödraskapet”.

Den här processen inleddes dock för flera år sedan i Sverige. Och vill man ha en startpunkt är den överenskommelse som dåvarande socialdemokratiska Broderskapsrörelsen (numera Tro och solidaritet) slöt med Sveriges Muslimska Råd (SMR) 1999, en bra start. I den överenskommelsen framgick tydligt att SMR ville ha ett parallellsamhälle. Den grundläggande tanken att ”muslimer” utgör ett kollektiv med en viss definition utgör, som påpekats, en bärande idé hos MB (och andra islamister).”

Inför valet år 2006 omsatte Mahmoud Aldebe teorin från samarbetet med Broderskapsrörelsen till praktik. Han skickade då ett sju sidor långt brev till samtliga riksdagspartier, fyllt med krav på hur det svenska samhället skulle anpassas till vad Aldebe menade var ”den muslimska minoritetens” önskemål.

Bland annat krävdes införande av en statlig imamutbildning (som nu finns), betald ledighet vid muslimska helgdagar och att imamer och hemspråkslärare automatiskt skulle få lärarlegitimation. De skulle sedan, som ordinarie lärare, undervisa i religion och språk för att ”skapa en naturlig integrering av islam i svenska skolor”. Att göra islam till en del av den svenska skolan skulle enligt Aldebe minska behovet av muslimska friskolor.

Vidare framfördes krav på muslimska begravningsplatser i samtliga kommuner, grönt ljus för halalslakt, könssegregerade simhallar och gym (vilket nu finns), samt byggande av en moské i varje svensk kommun (som Aldebe krävde skulle byggas ”utan hinder” och för vilka kommunerna skulle garantera räntefria lån). Slutligen krävde Aldebe införande av särlagstiftning och sharia, främst gällande familjerätt, för att ”befrämja den muslimska gruppens status och skydda den mot majoritetssamhället”.

Notera gärna det sista citatet.

Det skulle vara intressant att få veta vem som egentligen skrev Aldebes brev till riksdagspartierna. Aldebe gjorde det förmodligen inte, vilket antyds redan vid en snabb jämförelse mellan det stapplande språket på Aldebes introduktionssida och de systematiska och välformulerade sidorna av krav.

Socialdemokraterna tog hur som helst överenskommelsen med SMR på största allvar. Under den socialdemokratiska partikongressen 2013 valdes exempelvis Islamiska förbundets ordförande Omar Mustafa under närmast kuppartade former in i partistyrelsen. När Mustafa efter kort tid tvingades att avgå, just på grund av sina islamistiska kopplingar och oviljan att prioritera socialdemokratiska värderingar framför muslimska, kritiserades detta starkt av Tro och solidaritets ordförande Ulf Bjereld. På sin blogg kallade Bjereld avgången för en ”källkritisk kollaps” och menade att kritiken mot Mustafa kunde uppfattas som att det fanns en värderingskonflikt mellan att vara socialdemokrat och att vara muslim.

Men Mustafa var inte bara muslim. Han var islamist. En i raden av islamister som omfamnats och utbildats av Socialdemokraterna. Än idag återfinns Mustafas och Aldebes namn i flera av de organisationer som säger sig företräda ”muslimer i Sverige” och som varje år cashar in miljoner av svenska skattebetalares pengar, trots att organisationerna i många fall bevisats sprida såväl religiös extremism, antisemitism, homofobi och kvinnohat. Istället för att fördömas, anlitas organisationerna som sakkunniga och anförtros ansvar för diverse ”integrationsåtgärder” och ”anti-rasistiska informationskampanjer”.

Inget parti tycks bry sig. Inte ens vår feministiska regering höjer på ögonbrynen åt samhällsutvecklingen. Hur kan det vara möjligt?

Kanske ligger svaret i, att det för de politiska partierna i allmänhet, och Socialdemokraterna i synnerhet, inte handlar om att hantera dagens verklighet utan att leva upp till ingångna avtal. En naiv kohandel, där islamistiska grupper garanteras inflytande i utbyte mot röster.

Socialdemokraterna har två mål: Att ta makten och att behålla den. I sin strävan efter att uppnå dessa mål valde man helt sonika att sälja ut demokratin till religiösa extremister och antidemokrater. Draksådden från den oheliga alliansen får vi nu alla skörda.

You scratch my back, I’ll scratch yours.

 

Vill du läsa mer? Beställ min bok ”Konsten att överleva Svenska kyrkan” på Bokus eller Adlibris.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 + 9 =