(S)om man ropar får man svar

Antisemitismens fula tryne visar sig nu i öppen dager. I torsdags kunde palestinier stå på Möllevångstorget och skandera om att mörda judar, utan att polisen ingrep. Under de senaste dagarna har judiska synagogor och kapell attackerats i Göteborg och Malmö. Även från Tyskland rapporteras om en våg av antisemitiskt våld. 

Statsminister Stefan Löfven fördömer dåden och säger i en intervju: ”Det här är helt oacceptabelt i Sverige. Vi kan inte ha något som helst utrymme för detta judehat. Vi måste arbeta på alla håll och kanter för att få bort det.” Det är en sund reaktion. Det är även välkommet att statsministern erkänner att det är invandrargrupper från Mellanöstern som utgör ett stort och påtagligt hot mot Sveriges judiska befolkning.

Men statsministern behöver inte leta särskilt länge för att hitta hatets och våldets möjliggörare. Det räcker med att han ser sig i en spegel, ty socialdemokratin står med händerna djupt begravda i de antisemitiska syltburkarna.

Ett av den nuvarande regeringens första stora beslut var att den 30 oktober 2014 erkänna Palestina som stat. Samtidigt ökades det bilaterala biståndet till Palestina med 500 miljoner kronor till 1,5 miljarder kronor under en femårsperiod, utöver Sveriges omfattande humanitära bidrag. Utrikesminister Margot Wallström motiverade beslutet på följande sätt: ”Syftet med Sveriges erkännande är att bidra till en framtid där Israel och Palestina kan leva sida vid sida i fred och säkerhet.”

Så hur har detta ”sida vid sida” uttryckts under åren? Socialdemokraternas inställning till Palestina och Israel har varit tydlig sedan snart ett halvt århundrade. ”Palestinierna önskar utplåna Israel som stat, vill helt krossa Israel. Detta är helt riktigt, och det är en målsättning vi bör stödja”. Uttalandet gjordes av Carl-Henrik Grenholm och återfinns i den S-märkta tidningen Broderskap (nr 10, 1971). Grenholm prästvigdes 1967 inom Svenska kyrkan och är idag professor i etik vid Uppsala universitet.

Grenholms inställning varken var eller är extrem inom S-kretsar. Låt oss för enkelhetens skull ta några nutida exempel från den svenska stad där antisemitismen frodas som värst, nämligen Malmö – även känd som ”Sveriges framtidsstad”. Redan 2010 var det ett känt problem att judar valde att lämna Malmö på grund av den ökade hotbilden. Judar bar inte religiösa symboler offentligt och judiska lärare blev trakasserade och hotade av sina elever. Två år senare sände dåvarande presidenten Barack Obama sitt särskilda sändebud i arbetet mot antisemitism för att ställa Malmös starke man Illmar Reepalu till svars för stadens judiska befolknings situation.

Illmar Reepalu var under åren 1985 till 2013 kommunalråd i Malmö. När judarnas flykt från Malmö uppmärksammades, bemötte Reepalu detta genom att lägga skulden på högerextremister – och på judarna själva. Detta trots att den judiska församlingen klart angav att hoten kom från vänsterextremister och muslimer. Reepalu menade dessutom att enskilda judar och den judiska församlingen hade möjlighet att påverka hur omvärlden uppfattade dem. ”Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza”, var Reepalus respons när han konfronterades med den judiska befolkningens rädsla.  

Illmar Reepalu sitter idag på stol nummer 50 i Malmö kommunfullmäktige. En bit bort, på stol nummer 22, sitter partikamraten Adrian Kaba. År 2012 påstod Kaba  i tidskriften Tro & Politik att det fanns ”en judisk-europeisk högerextremistisk sammansvärjning” och i en offentlig post på Facebook gav han sitt stöd till terroristorganisationen Hamas, trots att det enligt Kaba var ”mycket möjligt” att organisationen avsåg att förinta judarna.

Så vilka är då Hamas? Jo, Hamas är ett av två palestinska partier. Fatah är det andra – samma Fatah som Stefan Löfven under Socialdemokraternas partikongress 2013 refererade till som sitt ”kära systerparti”. I Hamas program slås fast att väpnad jihad är varje muslims plikt, i artikel 7 står att muslimerna ska nedkämpa och döda judarna och artikel 11 slår fast att allt land som ”erövrats av islam genom våld” tillhör ”alla generationer av muslimer intill den yttersta dagen”.  Artikel 22 anklagar en judisk världskonspiration för bland annat global medie- och finanskontroll och de båda världskrigen.

I Malmö stöds Hamas bland annat av Palestinska kulturföreningen, som den 18 oktober 2015 anordnade en demonstration där deltagarna skanderade om att döda judar. Dåvarande israeliska ambassadören Isaach Bachman skrev på sin Facebook: ”Under denna pro-palestinska demonstration igår, i Malmö, fanns tydliga slagord på arabiska som uppmanar till att ’slakta judarna’, ’hugga soldater’, utföra ’terrorattack efter terrorattack’ med hänvisning till knivmördare som ’hjältar’ och uppmanade till att ’starta en tredje intifada.’”

Närvarande under demonstrationen var bland annat den socialdemokratiska riksdagskvinnan Hillevi Larsson. Hon försvarade sin närvaro och förklarade att hon inte kunde arabiska och därför inte hade förstått att demonstranterna manade till våld mot judar. Detta trots att Larsson fått motta stark kritik efter att mindre än ett år tidigare ha lagt upp en bild av sig själv på Instagram, där hon paraderade med en palestinsk flagga i ena handen och ett diplom där Israel var utraderad i den andra. Diplomet var en utmärkelse från just Palestinska kulturföreningen i Malmö …

Löfven behöver inte vara förvånad. Mycket tyder på att han nu skördar frukterna av den socialdemokratiska draksådden. Som man ropar får man svar. Och den som stirrar in i avgrunden länge nog, kommer förr eller senare att upptäcka att avgrunden stirrar tillbaka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

elva + 14 =