Som S sått, får S skörda

Trots att Socialdemokraterna gör sitt bästa för att framställa Stefan Löfven som en korvköpande och empatisk mysfarbror, fortsätter stödet för partiet att dala. Sedan förra valet beräknas partiet ha tappat var tredje väljare. Till och med i mina gamla hembygder i norr, där man växer upp marinerad i arvet efter Ådalen -31, har S upphört att vara det självklara alternativet.

Förvåningen och förvirringen inom vänsterkretsar tycks vara stor. Socialdemokratiska politiker och journalister uttrycker hur imponerade de är av statsministerns insatser, så hur kan valrörelsen gå så dåligt? Trots att man använder samma gamla beprövade vallöften och samma gamla beprövade kodord om säkerhet, trygghet och att ”alla ska ha rätt till”? Det funkade ju i förra valrörelsen, så varför inte nu? Men det svaga stödet för S handlar inte om hur partiet skött valrörelsen, utan om hur partiet (miss-)skött mandatperioden.

För exakt fyra år sedan, under valrörelsen 2014, tillbringade jag mina dagar bland de osynliga. De, som inte syns och vars vardag vi inte orkar kännas vid. De, på samhällets absoluta botten. Till härbärget kom de hemlösa, missbrukarna, de långtidssjuka eller de vars ekonomi av andra anledningar inte tillät sådana excesser som exempelvis en lunch. Hos oss kunde de få ett lagat mål mat, fika, tvätta sina kläder, få nya kläder eller sova några timmar i en bäddad säng.

Var det något jag lärde mig under mina år som präst på härbärget, var det hur oändligt lite som skiljde oss åt. Membranet som separerade hjälpare från hjälpsökande var tunt, skrämmande tunt. Det beryktade skyddsnätet hade upphört att existera och jag insåg snabbt att det bara skulle krävas en diagnos, en familjetragedi eller ett dåligt bokslut hos min arbetsgivare för att även jag skulle kunna stå där i kön och be om en tallrik soppa eller ett par vinterskor till barnen.

För mig var insikten skrämmande men fortfarande teoretisk. För dem jag mötte, var det praktisk vardag. De kämpade för att få träffa sina barn, få tag på socialsekreteraren eller leta upp gratis sjukvård. Det gick att ta på uppgivenheten, frustrationen och besvikelsen över den då borgerliga regeringen. Men ju närmre valdagen vi kom, desto muntrare blev stämningen bland gästerna. Det tisslades och tasslades över lunchsoppan – nu skulle man se till att det blev regeringsskifte! Nu skulle allt bli bättre! De svaga och uträknade upplevde plötsligt en känsla av hopp och makt. De, som ingen annars såg eller lyssnade på, skulle gå samman och förändra samhället.

Inte sällan fick jag höra att nu skulle minsann ”sådana som jag” få betala mer för att de skulle få det bättre. ”Sådana som jag” betydde de rika och välbeställda som levde i överflöd och ständigt prioriterades av Alliansen. Även om gästernas föreställning om min ekonomiska situation inte var med verkligheten överensstämmande, förstod jag vad de menade. Jämfört med dem var, och är, jag trots allt enormt privilegierad.

Det stod klart att de satte allt sitt hopp till en ny regering. Många skyllde den egna situationen uteslutande på politiska beslut och de upplevde sig ännu mer marginaliserade och förnedrade varje gång den borgerliga regeringen talade om arbetslinje och bortre sjukskrivningsgräns. Verklighetsbilden kunde, något förenklad, beskrivas som att borgarna (Alliansen) var de privilegierades val och vänstern (de rödgröna) var de svagas val.

Det var dags för revolution.

Riksdagsvalet betraktades närmast som en byteshandel. De var samhällets svaga, alltså skulle de ge de rödgröna sina röster. I gengäld skulle de rödgröna, när de kommit till makten, belöna dem med bättre ekonomi, egna bostäder, tillgång till vård och höjda bidrag. De skulle garanteras ett bättre liv.

Så blev det nu inte. De röstade visserligen på de rödgröna, men de rödgröna uppfyllde inte sin del av dealen.

Euforin som infann sig efter valet ebbade snabbt ut. Det tog bara ett par månader, sedan hade de alla förstått att inte ens den nya regeringen tänkte förbättra deras situation. Vallöftena visade sig vara ”målsättningar” som skulle uppfyllas ”när ekonomin tillät” och de som var i desperat behov av bostad eller sjukvård har under mandatperioden fått stå tillbaka ytterligare när kommunerna har prioriterat nya grupper av utsatta de fått ansvar för.

Det är ett sorgligt faktum att antalet människor på samhällets botten har ökat sedan valet 2014. Idag finns exempelvis över hundra hemlösa pensionärer, bara i Stockholm. Äldre och skötsamma medborgare som har arbetat, betalat skatt och kämpat under decennier, saknar tak över huvudet och mat för dagen. Följ deras verklighet i SVT:s reportage, som du hittar här.

De som har det sämst har dessutom drabbats dubbelt när företagare och ”sådana som jag” fått det sämre ställt ekonomiskt, eftersom stödet till härbärgen minskar. När kommuner och sjukvård går på knäna, hänvisas hjälpsökanden allt oftare till frivilligorganisationer och kyrkor där hjälpen står och faller med goda människors vilja att donera allt från pengar och tid till avlagda vinterkläder och rena kalsonger (eller inför julen en leksak till ett förväntansfullt barn som annars blivit utan). Dessutom går det ju mode i allt, så även i välgörenhet, och det är länge sedan en hemlös, trasig eller alkoholiserad svenne gav höga poäng i godhetsligan.

Allt talar idag för att Socialdemokraterna går mot ett katastrofval och i mina ögon är det fullständigt självklart att så är fallet. Regeringen Löfven har haft fyra år på sig att förvalta förtroendet som de fick av svenska folket i allmänhet och mina gamla gäster på härbärget i synnerhet, men regeringen har sabbat det. De redan svaga har blivit ännu svagare samtidigt som nya svaga grupper har tillkommit, och detta i en högkonjunktur. Den urstarka ekonomin har visat sig vara ett luftslott och oron för hur vi kommer att drabbas av en nalkande lågkonjunktur sprider sig. De enda kurvorna som pekar uppåt är bostadslösheten, otryggheten och antalet saknade poliser/lärare/sjuksköterskor/[fyll i lämplig titel].

”Som man sår, får man skörda” brukar det heta, och det gäller även politiska partier. Frågan är därför vilka som förväntas rösta på de rödgröna denna gång? Många av de väljare som jublade på valnatten för fyra år sedan, är idag uppgivna och in i själen besvikna – och en i grunden sviken väljare är ingen man kan räkna med.

 

 

Tycker du om det du läst? Vill du fortsätta läsa mina texter, stöd mitt skrivande genom att swisha till 0723 56 77 56. Du kan även beställa min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan genom att swisha 250 kronor till samma nummer (glöm inte att uppge namn och adress!). Boken går även att beställa via Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

elva + femton =