Sverige behöver en vitbok om brunsmetningen

Tillnyktringen inom svensk migrationspolitik är lika välkommen som nödvändig. Den har kommit sent. Mycket sent faktiskt, och vissa skulle påstå att den kommit alltför sent. Men att den alls har infunnit sig är något att glädjas åt, även om alla dessa svenska kappvändningar förmodligen snart orsakar en storm i Kina.

Hyckleriet som uppvisas saknar motstycke. I en tid när Internet minns, är maktens försök att dölja sina ideologiska lappkast provocerande. Men lappkasten är inte värst. Värst är att människor under många år har fått sina liv tillintetgjorda för att de sagt exakt det som nu sägs från Rosenbad och Aftonbladet.

Värdegrunden har krävt mänskliga offer.

Människor som du och jag, människor av kött och blod. Människor med barn och vänner och sammanhang och drömmar och kompetens och talang och vilja och en längtan efter ärlighet har fått se sina liv slås i spillror efter ett inlägg i sociala media, en blogg-post eller en debattartikel.

Människor – riktiga människor – har förlorat sina barn och sina vänner. De har förlorat sina anställningar och kunder. De har hängts ut och förvandlats till oberörbara i alla sammanhang, de har till och med förlorat rätten att skyddas av lagstiftningen. De har funnit sina bilar vandaliserade och väckts av stenar genom fönstren. Vissa har tvingats leva på skyddade adresser. Andra har inte orkat utan valt att sluta sina liv.

Deras brott? De har påtalat exakt samma problem och ställt samma frågor som nu kommer från en splittrad regering och en tredje statsmakt vars primära uppgift tycks vara att stödja den första.

Brottet var att vara före sin tid och blotta misstanken om åsiktsbrott och bristande värdegrund var tillräckligt för att dömas till livstid utan möjlighet till benådning. De har stämplats som främlingsfientliga, rasister, fascister, extremister och nazister. Idag borde alla dessa män och kvinnor få den upprättelse de förtjänar.

Innan någon minister eller ledarskribent börjar haspla ur sig självklarheter i ett debattprogram igen, borde – nej, måste! – de be om ursäkt. De måste be om ursäkt, inte bara för att de ”varit naiva” eller prioriterat ideologiskt önsketänkande framför bister verklighet. De måste be om ursäkt för att de förstört människors liv och splittrat landet de accepterat att bära ansvar för.

Eller varför inte lämna sina uppdrag till dem som bevisligen visste bättre? Till de män och kvinnor som vågade – och tvingades betala priset. Det kommer knappast att ske, men det skulle främja läkningsprocessen.

Den svenska samhällskroppen är idag kluven av ett sår som går ända ned till de vitala organen: på ena sidan de exkluderade, på andra sidan de exkluderande. Någonstans den stora massan som iakttagit under tystnad.

Sverige behöver en vitbok. En vitbok för att reda ut vad som faktiskt hände. En vitbok om brunsmetningen av alla som beskylldes för brott mot värdegrunden. En vitbok om den nationella psykos som tilläts växa fram under ett decennium och orsakade de moderna häxprocesser som bränt människors liv och framtid till aska.

Värdegrunden är död och arvet måste skiftas. Det kommer att bli en lång och smärtsam process, och sanningarna som kommer att leta sig ut i ljuset kommer att utmana oss i vår självbild. Men det måste göras. Utan en vitbok som upprättar värdegrundens offer är risken stor att Sverige som nation aldrig kommer att kunna enas igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra − 3 =