Sverige måste lämna kiss- och bajsåldern

Alla som har levt nära barn känner till den så kallade kiss- och bajsålderns existens, det vill säga den tid i människans utveckling som vanligtvis infaller någon gång under sen förskoleålder, då inget är så roligt som att prata om exkrementer, snoppar och snippor. Vardagens höjdpunkt är att skapa en harang om ”kiss-å-bajs-på-snoppen-på-rumpan-på-fisen-på-snippan-på-bajset!” och se hur den vuxne i rummet reagerar.

För de allra flesta av oss, är kiss- och bajsåldern ett högst övergående fenomen. Omgivna av trygga vuxna som inte låter sig skärras men tryggt meddelar oss att det finns bättre och mer uppskattade sätt att uttrycka sig, växer vi upp och ur det hela. Provokationen förlorar sin fascination och vi övergår till att uttrycka oss med en vuxen vokabulär och ett mognare beteende.

Men det finns också ett fåtal som aldrig riktigt tycks släppa behovet av att ständigt vara den exkrement-fokuserade femåringen. De är de ständiga provokatörerna, och de finns lite överallt i det svenska samhället. Ja, det är som att de är särskilt vanligt förekommande just i den svenska samhällsmyllan, som premierar de tonårsuppkäftiga, naiva och allmänt oborstade uttryckssätt som i de flesta andra samhällen omedelbart skulle leda till korrigeringar.

Det är som om Sverige inte bara ska framstå som den humanitära, utan även som den puerila, stormakten. Påståendet att någon har ”varit naiv” har upphöjts till generalursäkt oavsett personens position och agerandets konsekvenser. I backspegeln framstår svensk inrikespolitik under 2010-talet alltmer som ett dåligt sado-masochistiskt experiment, vilket Mattias Lindberg påpekar i dagens Expressen. Påhitten och lögnerna har tillåtits hagla över oss i ett helt decennium. Drömmar och illusioner har framställts som realistiska mål. Ingen har behövt styrka något påstående, inget ansvar har utkrävts. Tvärtom är det de mest galna och verklighetsfrånvända upptågen som har haussats. Erfarenhet och realism har trumfats av ungdom och galna frisyrer. Inget har varit omöjligt, det gränslösa är det optimala och ju mer provocerande ett uttalande har varit, desto mer har personen bakom det glorifierats. Män som föder barn? Visst! Rädda vattensköldpaddor genom svenskt sugrörsförbud? Genast! Frivilliga samtal för terrorister? Säkert! Förtur till bostad för polygama tolvbarnsfamiljer? Inga problem! Lämna hemliga register till främmande makt? What could possibly go wrong! Alla män våldtar? Då säger vi det! Miljonbidrag till konst för daggmaskar? Maila ditt kontonummer! Socialbidrag för att föräldralösa unga män ska kunna besöka familjen i landet de flytt ifrån? Tyvärr fanns det bara ekonomiklass… ”Kiss-å-bajs-på-rumpan-på-snoppen.”

Inte ens det heliga har varit skonat. Eller nåja. I vanlig ordning går det bra att håna och provocera alla religioner, utom en (det står var och en fritt att gissa vilken). Nu senast är det prästerna i Malmö som säger sig ”ta ställning för hbtq”. Först hängde de upp en altartavla som porträtterade Adam och Eva som bögar och flator. Den fick de vackert plocka ner på order av kyrkoherden. Då ersatte prästerna den med ett alster där Jesus och lärjungarna framställs som transvestiter. Modigt och viktigt – eller bara barnsligt provokativt? ”Kiss-å-bajs-på-rumpan-på-snoppen.”

Det stora problemet är egentligen inte att landets politiska makthavare, mediala elit och kändistyckare tycks ha drabbats av kollektiv regression – det största problemet är den stora allmänhetens lågaffektiva bemötande. Likt avmätta och pensionslängtande förskolelärare sitter vi där på lekplatsen medan sanden skvätter åt alla håll och röster försöker att provocera oss till att reagera. Men vi orkar inte längre. Vi bara muttrar något, försöker att inte lyssna och tänker att de nog tröttnar och tystnar så småningom. Eller i varje fall växer upp.

Men tänk om de inte gör det, utan att vi hjälper till? Tänk om vi har lagt all makt, över världsliga och andliga ting, i händerna på förvuxna Peter Pan-barn som aldrig har för avsikt att växa upp? Kan vi riskera det? Mitt enkla svar är: Nej. Vi kan inte, varken som individer eller som samhälle, lägga ansvaret för vår framtid och vår säkerhet i händerna på makthavare som varken är kapabla eller beredda att ta ansvar. De har fått tjafsa länge nog nu, det blir inte annorlunda om de får fortsätta i samma spår. Alltså måste budskapet vara tydligt och omöjligt att missförstå: ”Vill ni skvätta sand på varandra, prata om kiss-å-bajs eller leka att ni är flygande enhörningar? Fine. Men sätt er då i hörnet på sandlådan och låt de vuxna sköta räntor och amorteringar.”

Min önskan är därför att detta nya decennium får bli uppvaknandets och uppväxandets decennium, när Sveriges befolkning kräver att vår gemensamma framtid ska styras av vuxna och ansvarstagande individer istället för av naiva barn. Den som inte är beredd att regera, ska inte heller göra det. Förstår inte barnen det själva, måste de vuxna tala om det för dem. Annars får vi vackert finna oss i att Sverige stannar på kiss-och-bajs-nivå, och ta konsekvenserna av det.

 

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56.

2 thoughts on “Sverige måste lämna kiss- och bajsåldern”

  1. Citat”För de allra flesta av oss, är kiss- och bajsåldern ett högst övergående fenomen. Omgivna av trygga vuxna som inte låter sig skärras men tryggt meddelar oss att det finns bättre och mer uppskattade sätt att uttrycka sig, växer vi upp och ur det hela. Provokationen förlorar sin fascination och vi övergår till att uttrycka oss med en vuxen vokabulär och ett mognare beteende. Slut citat” Helena Edlund: Präst, författare, skribent. Stockholmsbaserad norrlänning med faiblesse för det fria ordet och den franska revolutionen. Drabbats av tidig demens???? Eller blivit för fin för att komma ihåg vad du själv skrivit när du angriper Sjunnesson med taskig kiss och bajs humor, du borde skämmas!!

    1. Hej Madelén,
      Om du läser Sjunnessons Fb-inlägg (som jag antar att du syftar på) en gång till, så kommer du att notera att det är en annan person som angriper honom. Jan Sjunnesson har bara delat min text…
      Vänliga hälsningar,
      /Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × fyra =