Sverige som strategispel

”Avslöja aldrig dina planer för fienden!” Det är något av det första en befälselev får lära sig under sin militära grundutbildning. Men det duger inte att göra ingenting. Eftersom fienden vet att man planerar någonting, så gäller det att få fienden att tro att man planerar något man aldrig har för avsikt att genomföra. Målet är att förvirra, få fienden att fokusera på något helt irrelevant och fokusera sin militära styrka där det inte skadar en. Ett klassiskt sätt att uppnå detta, är att skapa avledningsmanövrar. Planerar du en viktig truppförflyttning längs en vägsträcka väster om fiendens position? Agera då så att fienden tror att du kraftsamlar mot hans östra flank, och smit förbi när han tittar åt fel håll.

Ett annat sätt att vilseleda är att ha ”mycket bly i luften”, vilket rent konkret innebär att man låter soldater skjuta åt fiendens håll även om de inte ser något att skjuta på. Vissheten om att kulor visslar ovanför kommer att få fienden att hålla ner huvudet, och om fienden är upptagen med att ligga och trycka tätt mot marken kan man agera utan att möta större motstånd.

Men även de duktigaste fältherrarna förstår att krigföring blir så mycket enklare om man har civilbefolkningen på sin sida. Därför är det viktigt att ha tillgång till en kompetent underrättelsefunktion som inhämtar information om hur civilbefolkningen har det och vad den tänker och tycker. Slutligen behövs en PsyOps-funktion, som kan använda den insamlade informationen för att utforma budskap och insatser i syfte att göra civilbefolkningen (mer) positivt inställd till den egna sidan. Med en modern militär vokabulär kallas detta ”winning hearts and minds”, ett äldre och något plumpare uttryck är ”propaganda”. Tillvägagångssättet är enkelt: leverera selektiv och vinklad information som framställer den egna sidan i god dager samtidigt som den demoniserar fienden. Önskat slutmål (”desired end state”) är att vinna över civilbefolkningen på den egna sidan, så att så många som möjligt accepterar ens egen bild av verkligheten och ställer sig bakom det egna ideologiska målet.

Alla går dock inte att vinna över. För enkelhetens skull delas civilbefolkningen in i tre kategorier – gröna, gula och röda. De gröna är individer vars lojalitet man redan äger och som man krasst räknar med kommer att förbli lojala vad som än händer. De röda är individer som aldrig någonsin kommer att bli lojala, vad man än gör. Varken den gröna eller röda delen av befolkningen är egentligen särskilt intressanta, eftersom de antingen inte behöver påverkas eller inte kan påverkas. Intressant är istället den tredje kategorin, de gula.

Gula individer är sådana som är påverkbara, och här befinner sig den stora massan, alla de som ännu inte står fast övertygade åt endera sidan. Det är dessa man riktar in sig på och det är i syfte att få dessa att lämna det gula fältet för det gröna som man utformar nyhetsrapportering, humanitära insatser och infrastrukturprojekt. I första hand försöker man med lock och pock – fungerar inte det, återstår repressiva åtgärder. Dessa måste man dock vänta med tills tillräckligt stor andel av befolkningen kan betecknas som grön, eftersom all form av bestraffning annars riskerar att individer blir röda.

Under min tid i Afghanistan tjänstgjorde jag inom CIMIC (Civil-Military Co-operation), vilket innebar att jag samlade in information om afghaners inställning till den afghanska regeringen och till ISAF, för att sedan vidarebefordra informationen uppåt i den militära hierarkin. Byar kunde vara gröna, gula eller röda. De gröna byarna struntade vi i praktiken i, eftersom de redan var positivt inställda. Röda byar kunde vi inte verka i eftersom det var farligt. Gula byar, det vill säga byar som var skeptiska eller lite lagom fientliga till ISAF och GIRoA (Government of the Islamic Republic of Afghanistan) kunde däremot förvänta sig riklig hjälp. Vi hyrde överbetalda kontraktorer för att bygga broar, rensa vattenkanaler, måla moskéer, sy upp polisuniformer, hägna in elstationer – det fanns knappt några gränser för vad som var möjligt. Större projekt, som att bygga skolor och vårdcentraler, hanterades av tyskarna eller jänkarna. Den gemensamma nämnaren för alla projekt var att de som hade ett lagom ont öga till oss eller GIRoA skulle blidkas genom rikliga insatser, för att på så sätt vinnas över på den goda sidan.

Med erfarenhet av hur detta fungerar i praktiken, ser jag på debatten i dagens svenska samhälle på ett mycket speciellt sätt. Sverige går, i mina ögon, alltmer att likna vid ett strategispel där JÖK-regeringen och dess regimtrogna (och med skattemedel finansierade) media nu spelar ut hela sitt register för att vinna över ”de gula” på sin sida. Politiskt ideologiskt baserat påverkansarbete riktat mot civilbefolkningen (väljarna) har i och för sig alltid funnits, men nu sker allt i öppen dager. Journalister och redaktioner försöker inte ens framstå som objektiva utan framställer dem som kritiserar situationen i Sverige som antingen onda fiender eller korkade medlöpare.

Klockan åtta i morse publicerade entreprenören och debattören Henrik Jönsson sin vana trogen ett inslag på sin Youtube-kanal. Denna veckas inslag handlar om press, politik och propaganda och kan ses här. Ta en tiominuterspaus från läsandet, se Jönssons inlägg och återvänd sedan hit till min text. Henrik Jönsson förklarar nämligen pressens propagandistiska agerande mycket bättre än jag kan göra.

Låt mig sedan fortsätta mitt resonemang. Om liknelsen om Sverige som ett strategispel är rimlig, vilket jag menar att den är, står vi inför några bekymmersamma frågor: Det innebär dels att landets politiska och mediala makthavare (medvetet eller omedvetet) har delat in befolkningen i grönt, guld och rött – och att de agerar därefter. Det skulle i och för sig förklara en hel del av de ytterst märkliga beslut, yttranden och ställningstaganden som dessa makthavare står bakom, men likväl tar det emot att inse att våra egna folkvalda och den så kallade tredje statsmakten betraktar personer som inte delar deras ideologiska vision som motståndare att demonisera och besegra, snarare än som medborgare att företräda och värna.

Det innebär också att spelet bedrivs på fler plan än via propaganda. Då kan vi förutsätta att vi utsätts för talrika avledningsmanövrar, i syfte att vända bort våra blickar från det verkligt viktiga. Vi kan också förutsätta att det kastas många bollar åt oss som vi kan springa efter, för att ge makthavarna fritt spelrum där de önskar. Det innebär dessutom att det existerar ett (formulerat eller underförstått) önskat slutmål som vi bara kan ana om vi lyfter blicken och ser hur faktorerna samverkar. Slutmålet behöver för den skull inte vara mer komplicerat än att makthavarna vill försäkra sig om att behålla makten.

Men hungern efter makt är stark och jakten efter segerns sötma förblindar och förhärdar. Den förvandlar dessutom människor till olikfärgade brickor i ett spel, där vissa blir till hårdvaluta för makten och andra förvandlas till fiender. Människor är dock oftast inte särskilt förtjusta över att betraktas som brickor i ett spel, särskilt om de inte har informerats om reglerna eller gått med på att delta. En tröst såväl i militära som civila sammanhang är därför att inget är givet på förhand och att vändningar kan komma snabbt. Det enda vi vet med säkerhet är, att det tillfaller segraren att skriva historien.

 

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

11 − elva =