Tankar vid Värdegrundens grav

”Vad är likheten mellan Den Svenska Värdegrunden och James Dean?
Båda levde ett kort men intensivt liv och dog hastigt och oväntat när de var på topp.

Vad är skillnaden mellan Den Svenska Värdegrunden och James Dean?
James Dean lämnade något positivt åt eftervärlden.”

Den Svenska Värdegrunden är död. Insomnad. Kvävd i konvulsionerna av sin egen självgodhet.

Korthuset har fallit och kejsaren är naken. Efter en brutal klädpoker dit Värdegrunden kom påpälsad till tänderna i offerkofta, livrem och stödstrumpor. Trots att Värdegrunden till och med fick räkna de fotriktiga inläggen som separata plagg, räckte det inte när handen gång efter gång synades.

Nu står den där, naken och avslöjad. Som en bedragare.

Värdegrunden var nämligen bara en vacker kuliss att gömma sig bakom. Varje förnumstigt påpekande, varje levererad pekpinne, varje krossad fiende (som stundom lämpligt nog även var en konkurrent) var bara massa, något att stapla allt högre för att själv kunna klättra på. För att få ännu ett bekräftande uppdrag, ännu ett mångmiljonbidrag eller – skulle det visa sig – ännu en avsugning.

Det började ju så bra.

”Värdegrund”. Smaka på ordet: ett luddigt, mjukt och överflödande ymninghetshorn av koncentrerad godhet. Allt karaktärsmässigt eftersträvansvärt samlat i ett odefinierbart begrepp. Utvecklat. Civiliserat. Svenskt. Obligatoriskt att omfatta för alla individer i verksamheter från regeringskansli, via förskolans småbarnsavdelning, bussbolag och teaterscener till kommunernas sophantering. Lika bekräftande mot de egna som exkluderande mot de misstänkliggjorda. Dess riddare har tuktat pöbeln från höga stridshästar: Värdegrundsbrott blev det nya majestätsbrottet, där blotta misstanken har räckt för att bränna den anklagade på offentlighetens bål. Enom till straff, androm till varnagel.

Varje utmätt straff har ökat rädslan, tystat protesterna. Varje droppe blod har matat monstret.

Kampanjen #metoo, som skulle bli sprängladdningen för att slutligt krossa det vita patriarkatet, visade sig dock explodera redan i de feministiska anti-rasisthänderna.

Namnen bakom ”profilerna” har avslöjats slag i slag. Värdegrundens riddare som från tidningsredaktioner och scener upphöjt sig själva med samma frenesi som de fördömt sina meningsmotståndare, visade sig – när verkligheten kom ikapp – bara vara blänkande rustningar utan innehåll. 

Allt var tomhet. Värdegrunden gick aldrig att definiera, av den enkla orsaken att den aldrig på riktigt existerade. Om Värdegrundens riddare är av Värdegrundens essens, är Värdegrunden död och i ett stadium av avancerad förruttnelse. Nu måste liket begravas för att förhindra smittspridning.

Nu står vi vid den öppna graven. Nu väljer Sverige hur nationen ska gå vidare. Värdegrunden är död, men den stora, spretiga familjen lever vidare. Antingen väljer vi att begrava även folkdomstolarna, censurivern och tankebrotten i Värdegrundens kista. Då har Sverige en chans att tillfriskna som demokratisk nation, även om medicineringen blir besk och rehabiliteringsprocessen lång och krävande.

Eller så låter vi monstret leva vidare, även utan det vackra sminket.
Kvar finns då bara – tyranni.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

15 − tretton =