Tema Afghanistan: En introduktion

Varför har jag beslutat mig för att skriva en serie texter under Tema Afghanistan? Egentligen har jag skrivit och talat om Afghanistan, dess folk och kultur under många år, vanligtvis utan annat resultat än att människor har slagit informationen ifrån sig. Det är en erfarenhet jag delar med många veteraner som varit i utlandstjänst. Att berätta om vad jag sett och upplevt som samverkansofficer på plats i Afghanistan åren 2010 och 2011 fick även stora och negativa konsekvenser för mig. Alltså tystnade jag.

Som jag skrev häromdagen har svensken hittills inte vågat, orkat eller velat lyssna. Nu tycks det däremot som att tiden är mogen för oss som kan berätta, att berätta. Det är viktigt att vi berättar – och att ni lyssnar på vad vi har att säga – av flera skäl: Sverige har under de senaste åren tagit emot ett stort antal afghaner, nästan uteslutande unga män. Dessa unga män går i våra barns skolor, bor i våra bostadsområden och delar vårt samhälle. Samtidigt har de sitt ursprung i en kultur som är så diametralt olik våra egna att den är omöjlig att föreställa sig för någon som inte upplevt den. Sverige har öppnat sin famn för dessa unga män, utan att göra en närmare konsekvensbedömning. Likväl blev det konsekvenser, och dessa visar sig nu allt tydligare både på samhälls- och individnivå.

Men det finns även en annan anledning till att den afghanska kulturens möte med den svenska måste diskuteras på ett ärligt och ocensurerat sätt, och det snarast möjligt. Det har bara gått dagar sedan Sveriges övergångsregering undertecknade FN:s hårt kritiserade ramverk Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration. Detta har jag skrivit om här. Ingen vet vad överenskommelsen kommer att innebära, inte ens de som undertecknat det, men sannolikheten att asyladvokater, politiker och migrationsaktivister kommer att hänvisa till överenskommelsen måste bedömas som stor. I så fall står vi snart inför ett liknande scenario som under 2015, och nya kulturer kommer – liksom den afghanska – att påverka oss här i Sverige. Vi kan tycka vad vi vill om det, men ska vi kunna hantera mötet med andra kulturer så måste vi prata klarspråk.

Låt oss enas om detta: En sanning kan vara både ovälkommen och motbjudande, men sanning är varken rasism, nazism eller ondska. Sanning är sanning – hur obehaglig, motbjudande och obegriplig den än är. Sanningen har dessutom den egenskapen att den tenderar att göra sig själv påmind hur hårt man än förtränger och förnekar den. Det bästa sättet att hantera sanningen är därför att se den för vad den är, och inse att den inte går att önska bort.

Men sanningen kan också vara problematisk, eftersom den provocerar och tvingar oss att ifrågasätta våra övertygelser. Det är lätt hänt att texter som beskriver faktiska observationer, vetenskapliga studier eller officiell statistik, angrips och medvetet tolkas galet för att nullifiera avsändaren – att kritiker väljer att läsa information ”som fan läser Bibeln” som min mormor hade uttryckt det. Därför vill jag redan nu göra några påpekanden som borde vara självklara.

För att kunna föra en större diskussion är det helt nödvändigt att generalisera. Det innebär att vi kan tala om en viss grupps kännetecken, åsikter och strukturer utan att för den skull hävda att samtliga individer inom gruppen är likadana. Det kommer alltid att finnas individer som avviker från normen. Det går därför att beskriva den afghanska kulturen som patriarkal trots att det finns män som kämpar hårt för kvinnors rättigheter, på samma sätt som det går att beskriva den svenska kulturen som jämställd trots att det finns mycket kvar att göra innan könen är hundraprocentigt jämställda.

När jag därför talar om en företeelse eller värdering som ”afghansk”, handlar det därför om företeelser och värderingar som i sitt afghanska sammanhang betraktas som oproblematiska och normala. Det betyder inte att alla afghaner gör på ett visst sätt eller har en viss värdering. Däremot är det min erfarenhet och övertygelse att vi som individer präglas oerhört hårt av den kultur i vilken vi är uppvuxna och socialiserade. Det är exempelvis relativt enkelt att lära sig ett nytt språk och överta kulturella markörer som en klädedräkt eller deltagande i ett högtidsfirande – desto svårare är det att omvärdera sin syn på barnuppfostran och människovärde. Vissa värderingar och åsikter sitter helt enkelt så djupt, att det blir svårt att skilja mellan vad som har sitt ursprung i kulturen och vad som är resultat av individens egna överväganden.

Den franske sociologen och filosofen Émile Durkheim menade att det viktigaste för ett samhälle var att upprätthålla balans. En eventuell obalans kunde, enligt Durkheim, motverkas genom att alla individer uppfostras till att förstå samhällets normer och regler med hjälp av en socialisationsprocess. Individerna får genom denna process tidigt lära sig vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt. Om socialisationsprocessen fungerar optimalt resulterar den i att de individer som kommer från samma kulturella bakgrund strävar efter att bete sig på ett liknande sätt. De har gemensamma normer och värderingar, vilka Durkheim benämnde ”sociala fakta”. Den som accepterar och underordnar sig samhällets sociala fakta ”belönas” på så sätt att vardagen förflyter smidigare och individen smälter in i gruppen. Den som opponerar sig kommer på samma sätt att ”straffas” genom ifrågasättande och alienation.

Vissa grundläggande värderingar och åsikter får vi därför så att säga ”med modersmjölken”, de blir en integrerad del av oss och är mycket svåra att förändra eller göra sig av med. Ofta noterar vi dem inte ens förrän vi hamnar i nya sociala sammanhang, sammanhang som också eftersträvar balans genom existensen av egna sociala fakta. Värderingarnas kollision kan bli hård. Ju större skillnad mellan kulturer som möts, desto större kollision mellan individerna.

Det är en erfarenhet som många gör i Sverige idag, men inte alla förstår varför det är som det är och ännu färre har förslag på hur vi löser konflikterna på ett konstruktivt sätt. Ett första steg är att informera sig om sanningen. Därför skapas nu Tema Afghanistan på min blogg, där jag kommer att dela med mig av mina egna erfarenheter av, och möten med, Afghanistans land, kultur och människor. Jag kommer att skriva. Förhoppningsvis kommer du att vilja läsa.

 

PS. Bilden i detta blogginlägg är tagen på vägen från vår camp i Sar-e Pul till en by i provinsen Kohistanat. Vägar värda namnet fanns knappt, det tog oss elva timmar att färdas genom slingrande bergspass och över skummande forsar till den lilla byn Negala. Där träffade jag en nybliven mamma. Hon hade som höggravid färdats i motsatt riktning på samma vägar för ett kejsarsnitt på stadens sjukhus. Jag var mörbultad efter elva timmar som takskytt, hon hade gjort resan under pågående värkarbete. Ändå hade den unga kvinnan och hennes nyfödda dotter haft tur som båda överlevt – få familjer visade sina kvinnor och barn samma engagemang. DS.

 

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tretton + 6 =